- Project Runeberg -  En vandring i Norge /
116

[MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

står för ett sedligt leverne, ett rykte, som delas av ganska
få säter-»stular» i denna bygd och av ännu färre i landet
kring Trondhiem.

Bland bekantskaper, vi gjorde häruppe, erinrar jag mig
en gammal högväxt soldat, vars säter är belägen i
grannskapet av Jakobs. Den åldrige krigaren, som hade varit med
åren 1808 och 1814, var mycket språksam och inbjöd oss,
för att glamma, till sin stuga. Bland historier, med vilka
han trakterade oss, var även följande från sista kriget med
»Svensken»:

En svensk trupp, som räknade 150 man, ryckte in i ett
pass vid Tobro. Men där passade vi på och omringade den,
och vi voro 1.200 Norrmän, så Svensken kunde icke komma
undan. Han rörde då trumman, till tecken, att han ville ge
sig fången, men vi begrepo i början icke hans mening, utan
sköto immerbadd på honom. Då var det en svensk major,
gruvligt stor och tjock, som hade varit med i 22 bataljer,
och som snarare liknade ett vilt glupande djur än en
människa. Han gick fram till översten och sade, att han ville
slå sig igenom. Försök, sade översten. Då svängde sig
majoren upp på sin häst, vilken var nästan dubbelt så hög,
som en vanlig Gudbrandsdaling, och han drog sitt svärd
och sprängde framåt. Men långt var han icke kommen, innan
han med häst och allt vände benen i vädret. Hästen hade
fått två kulor och majoren fem. Hästen var död, men
majoren levde ännu, och han ropade till oss: »Skjut ihjäl mig,
så det blir slut med ens.» Då var det en av våra, som gav
honom nådeskottet. Svår var han att se på, medan han levde,
men gruvligare, sen han var död. Hans skägg, som räckte
ned på bröstet, dröp av blod, och hans sammanpressade
käftar hade tänder, stora som ett vilddjurs. När sen den
svenske översten, som hette greve Möller (månne en histo-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:27:08 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/rvnorge/0118.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free