Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förord av Atterbom ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
framfor’ allt, hvad vår tid högst värderar, meiit
skijnrande i bild- och färgprakt;, tilläfventyrg kan
ock gissas, att hain, om han latt läagre på jorden
qvarstanna, snarare hade blifvit en af vitterheten»
ypperste hlfdatecknare, än en skald af första
oid-ningen. Detta oaktadt skall dock ingen, som har
hjerta för Poesien och öra för dess äkta spxåk, neka
hans qväden charakteren af skönhet; och dertill
af den i våra dagar sällsporda, som i sin utveckling:
haller, hvad hon i sin vårknoppning, lofvat. Sjelf
obelåten med sin alltför stora lätthet att -författa i.
poetisk form, liksom i prosaisk,, insåg han mer
och-mer tydligt den våda, som deri läg förborgad, och
beflitade sig, mot slutet af sin leftiad, framför, allt
om concinnitet, artistisk gedigenhet, kort sagdi, de
egenskaper, utan hviJka man kan äga mycket, me»
icke styl. Det som förmånligt utmärker honoms
å-soin skald, är icke blott åskådningens klarhet,
tankegångens redighet, språkets renhet och ttångloshet,
versens välljud i hvarje slags rhythmisk byggnad och
tonart; icke heller blott den lugna, jemnmåttade,
plastiskt bildande ingifvelse, hvars naiva skaplynne,
gemai väljande sina ämnen or Antikens tid, röjer sig,
jemväl när de hämtas ur den oss närmare romantiska,
ja, ur den närvarande, — der det icke är mångom
gifvet, att träffa och bevara gränsen mellan sann och
falsk känslosamhet, liksom emellan sann och falsk
sjelf-betraktelse. Ehvad gynnsamt utslag för hans minne må
uppkomma, nar man i sådan hänsigt jemnför t. ex. Ari~
itomenes pä Rhodvg med den (cm icke till
uppfinningen, åtminstone till utförandet) lika förträfflige Hugå,
ifrensom dessa båda med hans smärre erotiska,
idylli->b och elegiska dikter, synes mig dock ännu en
för-twnst böra särskildt nämnas, på hvilken man ej kan
Sgga nog stark tonvigt: han var fri från allt manér
öeh coquetteri, — både det eftergjorda och det sjelf.
i gjorda’, — allt braskande med prål od» tmink, U.
Mdt eller härmadt. Han <jöng, enligt det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
