Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
m —
Ur verklighetens toma ödemarker
Jag flydde glad till diktens rosenparker.
Blott dig, blott dig jag sig. Åt hvar hjeltinna
Jag gaf din qal, din skonhet och din dygd.
Oer var du min —f jag sig mitt lif försvinna
Uti din famn i en Arkadisk bygd.
Ty dikten ar en maktig hög gudinna,
Fritt hjertat slår i hennes lundars skygd,
Den liga jordens smi bekymmer glömmer,
Och blott om ljus och fröjd och oskuld drömmer.
Dock — det är tid att lita sorgen fara —
Pl jorden ej en evig kirlek finns.
I diktens land dn dock med mig skall vara,
Bland verldens bländvetk dig andi jäg mins.
Mig vinka arans filt de evigt klara;
Fast ej med blod och svett min lager vinn’*,
Han grönskar dock i evigt friska vårar
Beduggad blott af käqslans milda tårar.
Farväl, farväl! för sista gingen hvilar
Min ömma, lingtansfulla blick pi dig.
Snart långt från dig jag stolt och ensam ilar
Min blott af ärans stjemor lysta stig.
Det brost, som sved af ödets hvassa pilar,
I grafveas trogna famn snart hvllar sig.
De skilda mStai der, hvar ingen gråter —
Jag — hoppas ej. VI träffas aldrig åter.
Ltkval en ging niir jorden huldt betacker
Mitt kalla stoft, och nigon enslig lind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
