Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rodnar och bleknar och ler, ty den bnlda varelsen
tänker,
Om ej just pä dig sjelf: likväl på fidei-commisaet.
Du deremot är si’ kall och så hård som en Marmor-
Adonis,
Och en botanicus lik du betraktar de leende rosor,
’Fäster dig icke vid någon af dem, ty du älskar din
frihet.
Men det kommer en dag, då de krusiga lockarna
glesna,
Ögat förlorar sin glans och kinden mister sin purpur,
Och ett femtiotal af långa, tråkiga vintrar
Står (en varnande skylt!) på din mörka, din
skrynkliga panda.
Likt ett fortorkadt och lutande träd på den ödsliga
klippan,
fitii du i verlden, min vän, och ingen bekymrar
sig om dig:
Flickorna fly for ditt grånade hår, dina slocknade *
blickar,
Och dina vänner fly for ditt niisanthropiska lynne.
Ensam och glömd framlefver du då dina sorgliga
dagar.
Snart från templets torn den doft melodiska klockan
Bjuder for sista gången dig in i det prydliga Choret,
Der i det skumma Capell dina fäders lemningar hvila.
Aftonens sjunkande sol från de höga, de spetsiga
fenstren
Kastar ett darrande skrn på familjevapnen och sorgligt
Susa i hvalfvets höjd de till hälften multnade fanor.
Orgorna borja sin klagande sång, och de sorgliga
’’ toner
fifandafc med folkets sorl och den dofVa klangen
från tornet.
Redan på gången man ser den silfverstjérnigä kistan:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
