Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna professur hade inrättats år 1852, och det såg ut som om man till förste
innehavare av densamma skulle erhålla en av de förnämste forskare vårt land fostrat,
A. E. Nordenskiöld, som blivit docent i ämnet år 1855 och redan då på ett otvetydigt sätt
givit de bästa förhoppningar om en fruktbringande verksamhet i vetenskapens tjänst.
Mellankommande hinder länkade dock hans öden i andra banor, och i förhoppning på
hans återkomst förblev platsen länge obesatt. Även efter det en år 1867 av
universitetets konsistorium gjord framställning om hans utnämning blivit avslagen, ville man
fortfarande vänta på honom eller någon annan yngre lovande forskare. Vid denna
jämförelse med Nordenskiöld, som under tiden gick framåt mot allt större anseende, tedde sig
Wiik och andra aspiranter tili tjänsten såsom alltför litet meriterade. Men då det slutligen
icke längre gåvos några utsikter att återbörda Nordenskiöld samt J. Chydenius, som
en tid berett sig för den ifrågavarande professuren, övergått tili kemien, anslogs tjänsten
ledig och Wiik, som var ende sökande, efter det en svensk kompetitor, S. R. Paijkull,
återtagit sin ansökan, erhöll densamma den 2 februari 1877, sedan han året förut
disputerat med avhandlingen „Översigt av Finlands geologiska förhållanden".
Wiik blev sålunda den förste innehavaren av professuren i geologi och
mineralogi vid vårt universitet och den, som skulle organisera en fristående undervisning i
dessa ämnen. Tidigare hade de undervisats och examinerats i samband med kemien, och om
än somliga kemieprofessorer, såsom Arppe, icke varit utan intresse för studiet av
stenrikets alster samt jordens byggnad och historia, hade de dock icke frammanat en självständig
forskning på detta område. Finlands mineralogi hade visserligen på ett för landet hedrande
sätt utvecklats av Nils Nordenskiöld, men hans ställning var alldeles fristående
från universitetet. Han son Adolf var vår andre stora mineralog, men när Wiiks bana
begynte, var A. E. Nordenskiöld redan förlorad för Finland. — Det för sin tid
utmärkta och allt ännu värdefulla arbetet „Materialer till Finlands geologi", hade
sammanbrakts av en utanför universitetet stående intresserad man H. J. Holmberg (1859).
Hans geologiska forskareverksamhet hade redan upphört, och över huvud beteckna 1860-
och 1870-talen ett nedåtgående av intresset för mineralogien om geologien i vårt land.
Det gällde sålunda för Wiik att organisera en vid vårt universitet ny undervisning,
som skulle uppfostra de mineraloger och geologer vårt land behövde. Han tog även i
med iver och från början av 1880-talet märkes åter ett stigande intresse för de länge
försummade ämnena.
Vid vär högskola verkade han till år 1897, då han på grund av tilltagande
sjuklighet erhöll avsked två år före uppnådd emeritusålder. Under åren 1889—1892
hade han varit fysisk-matematiska sektionens dekanus.
Under denna sin tjugu år räckande professorstid företog Wiik under ferierna
forskningsfärder i eget land samt flere resor tili olika delar av Europa för att lära känna
trakter, som i geologiskt hänseende äro viktiga eller intressanta (såsom Tyrolen, Schweiz,
Erzgebirge, Harz, Siebengebirge, Bretagne, Italien).
Även efter sin avgång bedrev han vetenskaplig forskning trots en alltmera
försvagad hälsa. Döden nådde honom, då han på en exkursion samlade ytterligare bevis
för riktigheten av sin antiaktualistiska uppfattning av urbergets geologi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
