- Project Runeberg -  Dikter /
    Efterskrift till »Den nya Grottesången»

(1914) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Efterskrift till »Den nya Grottesången».

Pergamentrullen Ahasverus lämnat mig var skriven även på den andra sidan, men så otydligt och med en sådan blandning av olika tiders och folkslags bokstäver, att jag icke kunde få någon mening därur. Dels i hopp att finna en tolk dels av nyfikenhet att få se en avkomling i rätt nedstigande led av »den vandrande juden» gick jag följande dag till det lilla bokantikvariatet i Judenstrasse. Där satt vid sin pulpet en vithårig gubbe med stor kroknäsa och hjärtevarma ögon. jag återvände ofta dit och träffade där nästan alltid en ung man, en redan frejdad odlare av de semitiska litteraturerna, städse kringgärdad med de rika skatter gubben samlat av sällsynta hebreiska, syriska och arabiska skrifter. Då jag visade antikvarien min pergamentrulle, såg han högligen förvånad ut. Icke en gång på hundra år uppenbarar sig Ahasverus för andra dödliga av det vanliga slaget än för någon av sina avlingar. Antikvarien tydde skriften på följande sätt:

»Mitt hjärta borde vara härdat mot åsynen av eländet. Jag har ju haft det dagligen för mina ögon under en tvåtusenårig vandring. Någon gång ingiver det mig en känsla, liknande skadeglädjen eller snarare triumf en över att ha fått rätt mot den nasarenske optimisten, som följer mina steg. Men djupare än denna känsla rör sig med långsamt växande makt en annan: o, att han hade fått rätt! Det finns de, som mena, att han så småningom får det, att, med andra ord, de krafter, som bekämpa eländet, vinna område från det. Så kunna kortlivade varelser döma, som knappt känna sin egen tid och om det förflutna veta ingenting mer än vad de läst i böcker.

Kunde jag med några få uttryck känneteckna det nu händöende nittonde århundradets elände i jämförelse med föregående seklers, skulle det vara: det genom industrialismen på sitt sätt organiserade och systematiserade eländet i motsats till det oorganiserade; det med teorier rättfärdigade eländet i motsats till det teorilösa; det från religionen hopplöst bortseende eländet i stället för det av kyrkan medlidsamt omvårdade, smekta, genom oförståndig allmosegivning ökade, men även lindrade, hugsvalade, ja adlade. Och slutligen: det jäsande, en fullständig samhällsomstörtning planläggande eländet i jämförelse med forna tiders stundom uppbrusande, men till regeln tåliga och apatiska.

De föregående århundradena hade många små handkvarnar åt eländet. Det nittonde har sett uppföras åt detsamma en enda ofantlig, som snart omfattar hela vår planetmänsklighet. Mytens Grottekvarn är flyttad in i verkligheten.

Det är icke endast kroppsarbetarnes liv hon kräver. Hon glupar lika girigt över alla. Arbetsköpare och arbetssäljare drivas om varandra in i hennes svänghjul och stupa där och ihjältrampas. De människor äro få, som kunna anse sig någorlunda tryggade mot det hungrande odjuret. Ångesten har fått insteg i nästan alla sinnen. Sången, den naiva och äkta, som ingives av den lugna glädjen eller av hennes lika sköna fränka, den lugna sorgen, höres allt mindre från lundar, skördefält, kojor och slott. Ångesten förjagar honom. Ångesten börjar gripa även barnen.

En predikandes röst skär igenom den töckenfyllda rymden. Vad har han att förkunna? Ett budskap till de betungade eller vad? Något, som kan lätta bördan av den fasa, som trycker oräkneliga bröst?

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

»Edra lidanden skulle lättare bäras, ja kanske välsignas av de idealt anlagde bland eder, om de hade något stort ändamål. Men ett sådant förutsätter en världsplan, och en världsplan förutsätter ett världsförnuft, förutsätter Gud. Men Gud är icke. Således ej heller en världsplan. Således ej heller ett ändamål med edra lidanden.»

Så ljuder denne predikares röst.

Han, predikaren, har i naturmekanismen efterletat Gud men ej funnit honom. Han kunde så gärna efterletat honom i ett kvarnverk eller ett lokomotiv. Predikaren hänvisar till naturvetenskapen, att denna tillintetgjort utsikten till en sådan upptäckt. Han kunde lika gärna ha hänvisat till väderkvarnens teori eller ångmaskinläran för samma ändamål. För fantasien är skillnaden visserligen stor mellan naturmekanismen och ångmaskinen, och enfalden kan därför anse sannolikare, att man skall upptäcka Gud personligen i den förra än James Watt personligen i den senare. Men för den, som känner naturvetenskapens metod, som är tillämplig allena på världens mekaniska aspekt, är det icke underligare, att Gud ej påträffas där, än att urmakaren ej påträffas inne i sitt fickur. Naturvetenskapens själva metod är sådan, att den icke kan sätta hävstänger eller bräckjärn mot något ideellt. Vad den förstör, är den mytiska uppfattningen av det kausala i naturen, vilket icke är detsamma som det kausala i världen. Ty denna har även en annan aspekt än den mekaniska: den psykiska och teleologiska. Och inom dessa båda fasader, vad bor där?

Emellertid är den fromma enfalden benägen för misstanken, att djävulen dväljes och verkar i naturvetenskapen, likasom den ofromma enfalden är, med predikaren, färdig att åberopa naturvetenskapen för den teoretiska materialismens dogmatik.

Nej, I fromme, söken djävulen icke i de exakta vetenskaperna! I haven honom alldeles inpå er i den praktiska materialismen, vars mest gigantiska uppenbarelse är anden i det nittonde århundradets industrialism, i dess ofantliga Grottekvarn. Där är djävulen mjölnaren, om djävulen är den hänsynslösa egoismen. Där är han.

Han arbetar där och tiger. Men grundsatserna, enligt vilka han verkar, förkunnas av hans kära syster vulgärfilosofien, vars ombud den nämnde predikaren är. Naturens lagar, säger denne, är människans sedekodex. Vad i övrigt kallas moral är konventionellt. Naturen vill, såsom den allmänna striden om tillvaron ådagalägger, att den svage skall gå under. Utvecklingens hela hemlighet ligger i den starkes seger och den svages undergång. Barmhärtigheten är fördenskull en hämsko på utvecklingen, ett brott mot moralen. Samhällets väldige handla som sig bör, om de suga till sig de fattiges sista must och mynta till guld vad de värnlöse ha av muskel- kraft.

Tack, kära syster, för dessa präktiga och solklara lärdomar, viskar den praktiska materialismen, när han tager psalmboken för att gå i kyrkan. Jag hade förut vissa betänkligheter, ingivna av Moses och Jesus, mot en följdriktig tillämpning av mina grundsatser. Du har befriat mig från skruplerna. - Och han går till kyrkan och lyss med en uppsyn av fromhet och respectability till orden: »vad I haven gjort den ringaste av mina bröder, det haven I gjort mig».

Tragikomiskt är, att denna folkfientliga vulgärfilosofi har sina mest högljudda förkunnare bland socialistledarne. Mycken dumhet har jag under mina sekellånga vandringar mött och föga vishet. Men detta är den största dumhet jag bevittnat i världshistorien. Anhängarne av det bestående goda och anhängarne av de bestående missbruken hava bådadera skäl att vara tacksamma för denna dumhet. Om strävandet för den kroppsarbetande klassens befrielse hade i sitt nuvarande omogna, okritiska, revolutionära, för samhällskonstruktioner av tvivelaktigaste halt uppträdande socialistiska skede hissat korsbanerets, den religiösa socialismens, d. v. s. kristendomens fana, skulle följderna blivit oberäkneligt genomgripande och, som jag tror, fördärvbringande. En annan tid skall komma, då det sker. Man får då se med vilken verkan.

Dumheten är emellertid förklarlig. Den rådande vulgärfilosofien är sådan, att hon måste göra våldet hänsynslösare och de svage förtvivlade. Det är väl detta socialistledarne vilja. De hoppas, att de senare skola ur sin förtvivlan hämta styrka till kamp och seger. Illa beräknat. Ideella krafter, religiösa krafter fordras för att hålla arbetaremassorna tillsammans. Därtill duger icke egoismens evangelium. Bryta staven över samtlige socialistledare kan dock icke ens jag, Ahasverus, den kalle pessimisten. Hjorden hade ännu under medeltiden herdar, som med åberopande av nasarenens läror och å den mäktiga kyrkans vägnar ingrepo till dess beskydd. Medlidsamme positivister och ateister, som tro på Utopia i stället för på Gud, ha sedan måst åtaga sig försvaret och stundom gjort det med en hängivenhet, som synes visa, att Han, på vars tillvaro de icke tro, är i deras hjärtan. Jag erinrar mig härvid några ord av en fransk vetenskapsman om nos jours troublés oh Jésus n'a pas de plus authentiques continuateurs que ceux qui semblent le répudier.

Konung Frodes stat är följdriktigt uppbyggd på de grundsatser, som den omnämnda vulgärfilosofien predikar. De satser, för vilkas fräckhet humanismens anhängare och kristendomens häpna, äro där de officiella sanningarna. Jag vet lika litet, om det kristianska rättfärdighetsriket kan förverkligas, som om en stat kan byggas på de av Marx lagda grundvalarna. Men vad jag vet är, att den ateistiska väg, som nutidens socialistledare valt till sitt Utopia, leder icke dit, utan till kung Frodes Grottekvarn» -- -- --

På denna betraktelse följer några utdrag [Ur kanslern-Mammonsprästens festpredikan. /korrekturläsarens anm.]


The above contents can be inspected in scanned images: 237, 238, 239, 240, 241, 242, 243

Project Runeberg, Sat Dec 15 15:44:15 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/rydbdikt/grotte8.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free