- Project Runeberg -  Dikter /
Livslust och livsleda

(1914) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
264

LIVSLUST OCH LIVSLEDA.

Unge hellener.

(Vid cittrans toner från en blomsterprydd båt.)

Gossar och flickor,
härlig är livets
rosiga morgon.
Luftiga, ljuva,
mysande timmar
sväva i lätta,
flyktiga rader
över dess nejds
elysiska vår.
Snabba, o snabba
äro de sköna,
himmelska väsen,
265

flyende hän mot
strålande fjärran;
medan er egen
glättiga kor
föres av ödet
bort till ett motsatt
mörknande fjärran ...
Skynden, o skynden,
flickor och gossar,
skynden att bryta
luftiga kedjan,
skynden att slå i
njutningens bojor
dessa olympiskt
leende, ljuva,
flyktiga barn!
Här ur vår ena
dallrande vågskål
plockar beständigt
moiran den grymma
fröjdernas gyllne
räknade vikter,
kastar i andra,
sjunkande vågen
slappade sinnens,
mattade krafters,
mödors och sorgers
tyngande bly ...
Hastigt som facklan
fångas och flyr från
hand och till hand i
266

panateneiska
nattliga festen,
måsten I lämna
ungdomens evigt
brinnande fackla
till de bakom er
ilande yngre
rosiga släkten,
medan I själva
sjunken i ålderns
svartnande skuggor,
sjunken i gravens
tigande natt ...
Kindens som ängens
blommor förblekna,
svallande lockar
glesna som lundars
höstliga kronor.
Strålande blickar
slockna som festers
tynande lampor.
Skynden, o skynden,
gossar och flickor,
skynden att tömma
fröjdernas nektar!
Kransa pokalen,
slut till ditt ännu
svärmande hjärta,
flicka, din gosse,
gosse, din mö!
267

Pelarhelgonet.

(Från tempelruinen vid stranden.)

Mina ben smäkta,
mina lemmar brinna av tärande eld.
Jag ryter i mitt hjärtas ångest.
Du, min Gud, min förskräcklige Gud,
du skall förinta din förskräckliga värld,
men dröjer, tills våra kval
väga jämnt på din våg med våra synder.
Jag lägger i vågskålen
mina självvalda plågor.
Se i nåd till dem!

Anakoreten.

(Ur en klipphåla.)

Vad äro dina självvalda plågor?
Icke en droppe i kvalens hav,
som icke är en droppe mot våra synders.
Vad väga de pinor, i vilka du vitnat,
mot synden av ett ögonblicks levnadsfröjd?
Att glädjas, då syskon lida,
att jubla in i koren av miljoners jämmer –
loda helvetets djup, om du det kan;
djupet av denna synd lodar du icke.
Men den siste glädjejublaren skall tystna
och bedja: höljen mig, I berg!
då Herren sveper kring ljuset mörkrets dok
och breder den stora natten över oss, under oss,
och änglarne gjuta hans vredes skålar
på en skälvande värld.
268

Kristus ville frälsa glädjen,
men glädjen anammade honom icke.
Glädjen skall strypas av fasan
och fasan frälsa världen.

Backospräster.

(Från ett tempel å andra sidan stranden.)

»Du, som leder stjärnornas strålande kor,
de nattliga jubelhymnernas drott,
sköne olympiske gosse,
kom, o kom med svärmar av yra, naxiska ungmör, kom!
kom med nymfers flock, som kring dig i nattlig kordans
fira sin konung Iackos!»

Ungehellener.

Hän över skuggig
Mænalos' branter
ilar i bäcken
våg över våg,
och över ängars
soliga täcken
yra backanter
skynda sitt tåg.
Band och kitoner
fladdra för vinden,
backiska lågor
skimra på kinden,
kärlekens frågor
269

tala i blickens
längtande glans,
doftande lockar
svalla i rankans
yviga krans.
Muntre satyrer
tumla på fälten,
jublande stiger
sången om milda
druvornas lån,
prisande tiger-
tämjaren, hjälten,
fröjdernas fader,
himmelens son.

Skyarna simma
luftiga ljusa,
lundarna susa,
aftonens strimma
lyser ur väster
kärlekens, vinets
orgiska fester.
Evoe Backos!
Konungen nalkas,
väne eroter
kyssas och skalkas,
faunerna larma,
när med backanter
runt ikring panter-
charen de svärma.
270

Ynglingens panna
öppen och klar
kransar den ljuva
rodnande druva.
Sångerna ljuda.
Härlig i guda-
höghet han styr sin
glänsande char.
Blommornas knoppar
öppnas och dofta,
jorden i längtan
suckar, där Backos-
spannet hon bär.
Längtan i lunden
viskar, och längtan
andas ur himlen
stjärnornas här.

Aristodemos.

(En av de unge hellenerna.)

Besynnerliga röster, som viska i rymden! Hören I? De komma än från soluppgångens, än från solnedgångens ängder, än från månen. Lyssnen!

(Röster i rymden av döde och ofödde.)

Platon.

Är döden utan förnimmelser,
en slummer utan drömmar,
då, vilken underbar vinning!
271

Anakreon.

Jag, som skämtat bland de unge
mellan lyran och pokalen,
jag, som än med vita lockar
dansat lustig som Silenos,
nekar ej, att stundom grät jag,
när jag såg min glada levnad
oundvikligt nalkas graven.
Vägen hän till Hadesgapet,
som vi alla vandra nedåt,
men som ingen vandrar uppåt,
stupar brant och väcker fasa.

Julius Cæsar.

Döden? Han släcker alla kval.
Glädje ger han oss icke,
sorger ej heller.

Mæcenas.

Döden? Han är min fasa.
Hellre än döden kvalfullt liv!
Mina händer och fötter skälve,
mina höfter svikte,
mina tänder skallre,
bölder hölje mina lemmar,
spika mig på korset,
men låt mig leva på korset!
272

Aurelius Prudentius.

(Sv. psalmb. n:o 492.)

»Vad säga de fredliga vårdar?
Vad är det, som runorna lova?
De sälla, som bo i Guds gårdar,
de äro ej döda, de sova.

Men salig vi döden må prisa:
dess kval, som till jorden oss böja,
oss vägen till hemlandet visa
och hjärtat till himmelen höja.»

Innocentius III.

Lyckliga de, som dogo,
innan de skådat dagens ljus,
de, som smakade döden
utan att ha förnummit livet.

St. Evremont, Chaulieu, La Fare.

Den vise gör livet till en fest. Men ålderdomen! Ålderdomen sorglig för epikuréen? Visst icke. Minnet av våra njutningar skall förljuva den. Epikuréen rädd för lidanden, smärtor? Nej; han kan förkorta dem. Döden en fasa för epikuréen? Nej. Han är vårt tacksamma farväl till livet.
273

Kant.

Vad är livet?
En prövningstid,
vari de fleste duka under,
varav den bäste ej kan glädjas.

Schelling.

Vemodsslöja över naturen,
livets obotliga melankoli!

v. Hartmann.

Min uppgift är att undersöka, om denna bestående världs vara eller icke vara förtjänar företrädet ... Summerar jag nu resultaten, får jag till facit, att olusten vida överväger lusten, att olyckan är verklighet, lyckan sken. Allt fåfängligt och eländigt! Jag motser en tid, då begäret att leva övervunnits och världsalltet begår självmord.

Poet.

(Nittonde århundradets slut.)

Jordisk smärta sig ändlig vet.
Hell dig, milda förgänglighet,
du, som gav oss ett mål, en hamn,
du, som lärde oss dödens namn!

O, hur stjärnan från evig led
trånfull ser till ditt rike ned,
274

som hon vore av längtan tärd
till de växlande formers värld.

Jordisk smärta är ändlig blott.
Hell förgängelsens milda lott!
Under eviga stjärnor dig
prisar en dödlig på nattlig stig.

Aristodemos.

(En av de unge hellenerna.)

Låt luftdemonerna prata! Vi lägga till vid stranden. Mina muskler önska gymnisk lek. Men, vid alla vidunder, vad är det för en skepnad, som står och går däruppe på klippan? Är det en människa?

Kallias.

(En annan av de unge.)

Knappt troligt. Han liknar snarare en pumpa på två pinnar. Kanske skall det ändå vara en människa. Pumpa, vem är du?

Pumpan.

Inga öknamn, slyngel! Jag är slutresultatet av världsutvecklingen. Jag är intelligensaristokraten.

Aristodemos.

Vad du än är, saknar du biceps och har ett eländigt underrede.
275

Intelligensaristokraten.

Så mycket större är mitt huvud. Det har utvecklats på de plebejiska lemmarnas bekostnad. Mitt huvud behöver sitt omfång för att rymma sina miljarder gånger miljarder hjärnbarkceller, alla uppfyllda av kunskaper och idéer, om vilka du, som tillhör en på lägre utvecklingsskede ställd människofänad, ej har en aning.

Aristodemos.

Vid hunden Kerberos, du är gräsligt ful.

Intelligensaristokraten.

Och fördenskull beundrad av den äkta konsten, som äntligen funnit, att endast det fula är natursant. Det ljugande sken av djurisk skönhet, varmed du är behäftad, har försvunnit för den intelligensens höghet, som skiner ur mitt anlete. Du skryter med din biceps, dina muskler. Men de äro genomvävda med råa bondnerver. Mina nerver däremot! De »dirra» vid minsta dallring av etern. Mina ögon se det ultravioletta i spektrum. Mina öron uppfatta hundradedels intervaller. Känselnerverna, som genombäva mina »slanka» lemmar, »dirra» av vibrationer och reflexer, som du ej förnimmer. Visa mig vördnad, du vackre lurk! Jag är den, för vars frambringande de geologiska åldrarna strävat, arbetat och svettats blod i miljontal år. Jag är den, för
276
vars framfödande åkrarna blivit gödda och slagfälten höljda med offer, så länge vapen och verktyg funnits. Jag är världsträdets blomma, det högsta och det enda aktningsvärda det tarvliga universum lyckats alstra – jag är intelligensaristokraten.

Agaton.

(En av de unge.)

Pumpa, då bör du kunna avslöja universums gåta. Lyft en flik och låt oss se!

Intelligensaristokraten.

Världsalltet nalkas sin eviga vila. Värmen fördelar sig allt jämnare i rymden, och när fördelningen är avslutad, upphör rörelse och liv. Allt försvinner i omedvetenhetens natt. Det enda, som därvid har betydelse, är, att även jag, i vars hjärna universums egentliga medvetande är samlat, atrofieras och entropieras. Även jag är dömd att försvinna. Jag skall avdunsta till en känselsträng, »slankare» än solstrålen, och känselsträngen dofta bort i rymden med en ultrafin, hyperestetisk »dirring» av djupaste livsleda.

Agaton.

På avskrädeshögen med pumpan! Hon luktar inbilskhet och förruttnelse långa vägar. Vänner, det är ju lyckligt, att vi få tillhöra samma härflock, då vi i morgon tåga ut mot de galliska
277
barbarmassorna, som nalkas Delfi. Lyckligt, om vi återvända som segrare till vårt Athen och de älskade i hemmet. Lyckligt även, om vi stupa för Apollons, ljusgudens, helleniska och heliga sak. Vi ha några timmar på oss. Huru tillbringa vi dem? Jag ville gärna gå till Akademia och höra den ryktesvis omtalade nya upptäckten på de koniska sektionernas område. Sådana upptäckter skola en dag uppenbara oss naturens lagar; de ha därjämte ett slags logisk skönhet, som drager mig till sig.

Kallias.

Jag går och hör det menanderska lustspel, som skall uppföras.

Aristodemos.

Jag går och småtvistar med filosoferna i Stoa. Jag står ännu mellan Epikuros och dem, men känner mig nalkas dem. Och nu ovanpå dityramberna den tyrteiska sången!

De unge hellenerna.

Härlig är döden, när modigt i främsta ledet du dignar,
dignar i kamp för ditt land, dör för din stad och ditt hem.
Detta höves ju främst en yngling, medan han ännu
älskligt i lockarna bär vårliga blommornas krans.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- 
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- 
278

En budbärare från Golgata.

Jag instämmer med eder. För mig är livet skönt och döden även. Ty Kristus är mitt liv och döden min vinning. Högsta vinning martyrens död. Högsta vällust att lida hans pinor.

Eko av Anakoretens röst.
Att glädjas, då syskon lida,
att jubla in i koren av miljoners förtvivlan --
loda helvetets djup, om du det kan;
djupet av denna synd lodar du icke.
Men den siste glädjejublaren skall tystna,
då Herren sveper kring ljuset mörkrets dok
och breder den stora natten över oss, under oss.
Kristus ville frälsa glädjen,
men glädjen anammade honom icke.
Glädjen skall strypas av fasan
och fasan frälsa världen.


The above contents can be inspected in scanned images: 264, 265, 266, 267, 268, 269, 270, 271, 272, 273, 274, 275, 276, 277, 278

Project Runeberg, Sat Dec 15 15:44:15 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/rydbdikt/livslust.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free