Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från barndomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af ett rödaktigt sken. Sträfva rop och gälla jämmerskrik
genomskuro sorlet af hundratals blandade stämmor. Gossen
tänkte: nu har kometen träffat jorden, nu är yttersta
dagen. Rök trängde in i rummet, och ur röken grep
honom en hand och ryckte honom med sig.
Handen – hvars ägare eller ägarinna han glömt – drog
honom ned för trapporna ut på gatan, in i den
vilda trängseln, sannolikt också ut ur trängseln, ty hur
skulle han annars kommit därifrån?
Nu stod han på en öppen plats, en tyst och människotom,
men belyst af ett starkt eldsken. Själfva himmelen
tycktes brinna. En del af hvalfvet var glänsande
röd där närmast jagade starkare eller svagare flammor.
Ända ned emot synranden i alla riktningar skyar eller
töcken i röda brytningar. Äfven Vättern skimrade af
eld, där han icke sveptes i än glesnande, än tätnande
skuggor.
Gossen hade aldrig sett en eldsvåda. Han trodde,
att hela världen brann, ehuru det endast var en förstad,
som offrade åt förgängelsen.
Den ödsliga plats, dit han blifvit räddad, var honom
välbekant. Söder ut förde en stenbro öfver den breda
vallgrafven och vidare längs muren af en bastion fram
till en borgport, i hvilken det långa hvalf, som förut
omtalats, utmynnade.
Han kände sig trygg i detta grannskap. Det var
förknippadt med minnet af den underpant, han fått af
sin mor på Guds beskydd. Muren, utefter hvilken bron
fortsattes, hade en öppning med en trappgång, som förde
upp på bastionen. Där hade han många gånger lekt och
var förtrogen med dess gropar eller sammanstörtade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
