- Project Runeberg -  Sägner, berättelser och skizzer /
150

(1907) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida -     Benoni Strand

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ungefär tvenne månader därefter på en klar vinterdag
stannade en gammal täckt vagn, förspänd med två
skjutshästar, utanför stora trappan till herrgårdsbyggnaden.
Ur vagnen steg en dam, till utseendet knappt tjugufem
år gammal, med ädla och fina anletsdrag, hvilkas uttryck
förrådde genomgångna lidanden och en egen blandning
af vekhet med själsstyrka. Hennes stora, smäktande ögon
glänste nästan som af feber, och den bleka, genomskinliga,
marmorartade hyn genomskimrades på kinderna af
en svag hektisk rodnad.

Hon visades af en betjänt till den nye herrgårdsägarens
enskilda rum. Efter måhända en fjärdedels timmes
förlopp återvände hon med spår af tårar i ögonen
och satte sig upp i vagnen, som åter rullade bort. Hennes
väg förde förbi nejdens kyrkogård. Hon lät skjutskarlen
hålla ett stycke från porten, medan hon vandrade
genom snödrifvorna för att söka en minnessten. Hon fann
snart den sökta vården, ty han var på kyrkogården den
enda som prunkade med bildhuggeriarbete och förgyllning.

Hon läste namnen – ty vården bar tvenne namn, – det
öfre en kvinnas, det nedre, senast ditristade, en mans.
Sedan hon stått en stund såsom försjunken i känslor,
lutade hon sig ned och lade tillrätta en krans af evighetsblommor,
som vinden rubbat ur dess plats på grafven.

Hon lämnade kyrkogården med matta steg, och den
sjukliga rodnaden hade försvunnit från hennes kinder.
När hon åter befann sig i vagnen och skjutskarlen, sedan
han tändt sin kritpipa, satt de tröga kamparne i gång,
sänkte den obekanta sitt hufvud, feberblicken skyldes af
de ådrade ögonlocken med dess långa fransar, och hennes
magra, späda fingrar sammanknäpptes som till bön.

*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 16:46:22 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/rydbsagn/0150.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free