Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blyertsteckningar från Rom. III. Kolosseum. Hvilka voro barbarerna? Kolosseums ättlingar. Skådespelen. Röfvarstycket Laureolus. Munken Telemak. Signor Rosas gräfningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Colonna o. s. v. stredo om det härjade Rom som gamar
om ett lik. I Kolosseum höllo de frangipaniske roffåglarne
till. Rundt omkring dem var en ödemark. Robert
Guiscards saracener hade på kallelse af påfven Gregorius
VII stormat Rom och sköflat det med udd, egg och eld.
Då såg man Aventinen och stadsdelarne mellan Lateranen
och Esqvilinen utgöra ett ofantligt bål. Men Kolosseums
murar hade motstått äfven lågorna.
Dock – det kom en makt, som de ej mäktade
trotsa: den makt, som gifvit dem tillvaro: människohanden.
Ytterligare tre hundra år, och Kolosseum vardt ett
stenbrott. Nu började Rom åter smyckas med härliga
palats, till hvilka den gamle amfiteatern måste gifva en
god del af byggnadsämnena. Det fästningslika Palazzo
di Venezia, som ligger vid mynningen till Korso, det
väldiga Cancelleria, Bramantes ståtliga verk, och det ädla
Palazzo Farnese, smyckadt med Michel Angelos frejdade
fris, leda både kroppsligen och andligen sina anor från
Kolosseum, ty det var icke endast dess travertinblock,
utan äfven något af dess romerska styl de tillägnade sig.
Man har fördenskull icke skäl till oblandad klagan öfver
vandalismen, som öfvergick Flaviernas jätteverk, helst
slumpen har ledt förstörelsens hand så underbart, att de
två tredjedelar, som återstå af byggnaden, ge oss en fullkomlig
bild af det helas utseende och på samma gång
någonting mer: något stämningsfullt och pensellockande,
som amfiteatern i sin ursprungliga glans och härlighet
aldrig ägde. Det är som om förstörelsen velat åtkomma
icke amfiteatern själf, men hans grymma minnen; som
om straffet, hvilket öfvergått honom, äfven här ville medföra
en försoning. Hans ödemurar, då de nu löga i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
