- Project Runeberg -  Sägner, berättelser och skizzer /
    Blyertsteckningar från Rom. I. Kyrkostatens Rom och Italiens

(1907) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
251

Blyertsteckningar från Rom.

1874.

I.

Kyrkostatens Rom och Italiens.

Alla, som haft tillfälle att jämföra påfvens och kyrkostatens Roma med Italiens, hafva endast en mening därom, att staden under de sistförflutna fyra åren ändrats mycket till sin förmån. Jag undantager naturligtvis de katolske prästerna, för hvilka Rom upphörde att vara paradiset på samma gång det upphörde att vara okunnighetens och smutsens hufvudstad. Jag vill därför icke hafva sagt, att smutsen är ett lika nödvändigt villkor som okunnigheten för ett syllabistiskt Eden; men den förra hade, likasom den senare, häfden för sig, och en prästerlig styrelse älskar inga nyheter. Själfva renligheten, när hon är någonting ditintills icke försökt, kan synas henne samhällsvådlig. Dessutom äro klerikala näsor stämda i en annan och högre luktton än andre dödliges. Den franske jesuiten Louis Veuillot har ju skrifvit två tjocka luntor om »Les odeurs de Paris» och »Les parfums de Rome.»
252
I hans tycke gåfvo rökelsekaren kring den öfversteprästerlige konungen åt själfva Ghettos ångor en doft af nyutspruckna rosor.

Det är väl nu omkring tio år, sedan författaren till Bilder från Italien, min vän Carlino, ur Fontana Trevis vatten drack längtan att återse den heliga staden och löfte att hans längtan skall uppfyllas. Om han nu återvänder till de sju kullarne, skall han redan vid inträdet inom den gamla stadsmuren få klart för sig, i fall han icke haft det förut, att ett blad är vändt i Roms skiftesrika häfder. Det eländiga järnvägshållet vid Porta Portese, träskjulet, där han satt häktad, medan påflige tjänsteandar stafvade sig igenom hans pass och vädrade i hans kappsäck efter nya testamentet och andra upprorsskrifter, har gått all världens väg. Nu stiger den resande ur på en ståtlig bangård vid Piazza de’ Termini strax invid Diokletianus’ termer, och ingen invändning skall göras, om han än medför hela samlingen af de böcker, som kongregationen satt på svarta listan, från Galileis Dialogo till Gladstones flygskrift om den påfliga ofelbarheten och omöjligheten för en god engelsman att vara god katolik. Den tid, då Wilhelm Bergsöe, den danske naturforskaren, var ur stånd att i Roms boklådor uppdrifva en Cuvier tyckes ligga bakom syndafloden, fast det bara var för några år sedan; nu äro vid Korso boklådornas fönster späckade med nya filosofiska och naturvetenskapliga skrifter; på Spanska trappan, där förr den gamle tiggarkungen Beppo höll till, säljas nya testamenten; vid Via della Scrofa midt emot ett kardinalpalats ses en skylt med inskriften »Evangelisk bokhandel», och ett fönster, bland hvars utställda böcker är en, som på själfva titelbladet
253
förkunnar det kätterska påståendet: »Petrus har aldrig varit biskop i Rom!» och låter hvarje förbigående, om han så vill, draga slutsatsen: påfven är således icke Petrus’ efterträdare i ämbetet.

Skulle den resande hafva glömt sitt pass hemma, så gör det ingen ting. Det nya Rom emottager utan misstankar och utan afvoghet alla i sin famn: judar och proselyter, greker och araber. Vill den resande, efter som han har de diokletianska termerna framför sig, titta in mellan deras ödemurar, skall han finna Santa Maria degli Angelis sköna kyrka och kartusianklostrets hundra pelare stå orubbade kvar som en borgen för att detta och allt hvad han fann värdt studier, kärlek och beundran i det härliga Rom intet lidit på det timade skiftet. Tvärtom: den gamla storhetens minnen skola möta talrikare och lärorikare än någonsin, tack vara de fortsatta gräfningarna. Men kartusianmunkarne, som höllo till bredvid Maria degli Angeli, äro nu borta. Den italienska regeringen har indragit en mängd kloster, och ingen, hvars hjärna ej förvridits af romantiskt känslopjunk, kan annat än lyckönska samhället till att dessa förmörkelsens fästningar slopats. Dock vill jag icke neka, att jag gärna unnade de vänlige franciskanerna i S:ta Bonaventura uppe på Palatinen, där jag en dag under karnevalen gästade, att få till döddagar stanna i sitt lilla kloster och njuta sin siesta i den treflige pelarsvalen, som vetter åt deras trädgård med de stolta palmerna och den sköna utsikten. Och munkarne i S:t Onofrio sedan! Långt innan jag kom till Rom, hade jag hört omtalas de hygglige hieronymiterna i klostret på Janikulus’ branta sluttning som de ende kristligt frisinnade munkarne i hela den katolska
254
världen. Tänk blott: så nära de bodde in på Vatikanen, kunde detta grannskap icke gripa dem med tro på den påfliga ofelbarheten, som de förnekade i själfva näsan på det vatikanska kyrkomötet! Och när jag nu stod inom S:t Onofrios murar och fann, att de fromme väktarne kring Tassos graf och Leonardo da Vincis fresko nödgats öfvergifva sitt fredliga hem, gjorde det mig hjärtligen ondt om gubbarne. De utgjorde »yttersta vänstern» inom katolska kyrkan: de tillhörde, med andra ord, den sida, som aldrig har rätt, men under tidernas lopp som oftast får det.

Men tillbaka till vår resande! Hvart han nu från bangården vill styra kosan - åt Porta Pia till eller åt det gamla pretorianlägret eller åt kyrkan Maria Maggiore, skall han öfver hela den nordöstra delen af det gamla Rom, där för några år sedan voro trädgårdar eller ödemarker, finna gator utlagda eller under utläggning, husrader uppförda eller marken utgräfd för grundvalarne till sådana. De nya husen äro stora, men påminna -- ack, alltför mycket! -- om de ofantliga haussmannska bikuporna, som paradera i tråkigaste enformighet längs Paris’ bulevarder och skulle kunna kallas intetsägande, i fall de icke oupphörligt sade oss, att tomterna i den franska hufvudstaden äro mycket dyra. Roms nya stadsdelar lofva oss snörräta och breda gator och hus med många och regelrätt satta fönsterrader; men skola de fyllas med dylika »maisons bourgeoises», som inbilla sig öfverträffa palatsen, därför att de öfverskjuta dem i höjd, då varder detta ett ledsamt stycke Rom med den enda förtjänsten att göra det äldre Rom med dess trånga, slingrande gator, dess stolta allvarliga palatser och dess
255
många små torg med sorlande springbrunnar dess kärare för främlingen.

Vår resande skall fruktlöst, men sannolikt utan saknad spana efter de påflige zuaver med fräck och utmanande uppsyn och de franska rödbyxor, som förut utgjorde en så i ögonen fallande beståndsdel i gatornas folkvimmel. Lika hatade desse prästerlige fångknektar med allt skäl voro, lika afhållen och omhuldad är nu den väpnade styrka, som finnes i Rom, ty det är Italiens egne söner, dess »folk i vapen», och italienaren i härskrud är samma naturliga, vänliga och hjärtliga människa som italienaren i fredens dräkt. Allt som oftast möter man de små käcke, mörklagde bersagliererna med spänstig gång och vajande hattfjädrar eller de högvuxne, vanligen ljuslette grenadiererna, som, när man ser dem i trupp, med sina blonda knäfvelborrar och sin trohjärtade uppsyn påminna så lifligt om de svenske indelte soldaterna, att man ovillkorligen måste ihågkomma, att longobarder, östgoter, heruler och andra fränder till oss nordbor gifvit ett starkt tillflöde till italienska folkstammens blod.

Går vår resande in i den stadsdel, där nutidens nordmän gärna nedslå sina bopålar: vid Via Felice, Via del Tritone, Capo le Case, Via de due Macelli o. s. v., skall han nu mer trampa en god stenläggning och breda gångbanor. Korso och Via Condotti äro ej mer de enda gator, som kunna skryta med sådana. Otaliga hus äro uppsnyggade, många åtgärder för renlighetens främjande vidtagna. Själfva Ghetto, det gamla judekvarteret, hvarur en judisk utflyttning och en kristlig invandring efter hand äger rum, har börjat sträcka upp sig och gör icke längre skäl för namnet att vara det ruskigaste tillhållet i Europa.
256
Och följderna yppa sig redan i statistikens taflor öfver dödligheten. Rom, för några år sedan en af de osundaste städer, är nu mer icke ens under sommaren en hälsovådlig vistelseort. Och när det en gång kommer därhän -- men det lär dröja mycket, mycket länge -- att frie bönder sätta den välsignelsebringande plogbillen i Kampagnans mark, då skall malarian fly och den ödslige aventinske kullen åter öfverklädas af hem för kraftige män, sköna kvinnor och rosiga barn.

Det gamla ordspråket, att Rom är »prästernas paradis, fotgängarnes skärseld och hästarnes helvete» är, såsom framgår af det ofvanstående, till de två första tredjedelarne föråldradt efter den märkliga septemberdag år 1870, då italienarne stormade murbrottet vid Porta Pia. Att Rom någonsin varit fotgängarnes skärseld har jag för öfrigt svårt att tro, ty här är så mycket att se och njuta, att man kan vandra med fröjd på den knaggligaste stenläggning. Men ordspråkets återstående tredjedel är tyvärr än i dag en sanning och är giltig som sådan ej endast om hästarne utan om alla husdjur, undantagandes katten som delar den företrädesrätt hans tvåbenta likar i smidighet äga att utan mycket stryk och utan mycken aktning smyga sig genom lifvets trångmål. Filosofen Schopenhauer tillvitar kristendomen att icke hafva tagit djuren i hägn. Förebråelsen är falsk hvad kristendomen själf vidkommer; men hon är sann med afseende på de kristna folken, som mot djuren äro de grymmaste af alla. Framför allt gäller detta om katolikerna. Vid ett tillfälle nödgades jag se, huru man misshandlade en stackars häst som i en backe stupat framför sitt tunga lass. Bland åskådarne stodo två präster. Jag tog mig friheten
257
föreställa de helige männen deras skyldighet att stäfja plågoandarne, men fick intet annat än förundrade blickar och uppspärrade munnar till svar. Att söka väcka deras medkänsla för en pinad varelse var tydligen spilld möda. Då tillgrep jag skäl, för hvilka jag trodde dem åtkomligare; jag påminde dem, att Kristus helgat husdjuren, i det han lät sig födas i en krubba, midt ibland dem, och att helgonet Franciskus från Assisi varit djurens vän. Och nu ändtligen upphof den ene af de ofelbare på exspektansstat, en liten fet, flatnäst karl af dumt utseende, sin röst och undfägnade mig med drafvel om årsfesten i kyrkan San Antonio Abbate och om vigvattnet, som då stänkes på hästar, oxar, åsnor, getter och fjäderfä, dem till tröst och uppbyggelse. Därmed tyckte han förmodligen, att kyrkan uppfyllt all rättfärdighet mot djuren. Det svar man annars lär få vid liknande tillfällen är, att »djuren icke äro kristna». Att de i det närmaste sakna känsel, är en tro, som säges vara allmänt gängse bland de okunnigare klasserna, och detta förklarar i någon mån, att så välvilliga och i grunden ädla människor som romarne äro kunnat hemfalla åt djurplågeriets låga och skändliga synd. Men den ursäktar icke prästerna, som i ett årtusen haft detta folks uppfostran i sin hand och gjort allt hvad i mänsklig makt stått för att utplåna hvad stort och godt, som är nedlagdt i dess skaplynne. Emellertid hade italienarne icke länge varit herrar i Rom, innan en förening till djurens hägn med prinsessan Margarita i spetsen uppstod, och de som känna Rom sedan en längre tid tillbaka försäkra, att denna förenings sträfvanden, varmt understödda som de äro af de liberala tidningarna, redan burit någon frukt.
258

Om den vård prästerna ägnade folkbildningen kan man ännu få en föreställning genom de lefvande, ur genremålarens synpunkt ypperliga taflor, som Roms gator allt emellanåt bjuda på. När jag en gång kom ut från kapellet San Pietro in Carcere -- det gamla mamertinska fängelset, som jag vid ett annat tillfälle skildrat -- var den första syn, som mötte mig, ett sällskap kortspelande småpojkar, som slagit sig ned på trappan till den snedt emot liggande kyrkan San Martino e Luca. Bredvid dem stod en svartskäggig karl, så fördjupad i spelets gång, som om han aldrig i världen sett någonting mer fängslande. Nu öppnas kyrkans dörr, och ut träda två prästmän, som kanhända nyss förut läst messan därinne. Den ene var nära att falla omkull på den minste af pysarne, som satt framför hans fötter med båda händerna fulla af grådaskiga kortlappar, och jag väntade, att den vördige skulle, om ej af annat skäl, så af ren förargelse, uppmana de små slynglarne att lämna kyrkotrappan. Men nej: de fingo nu tre åskådare i stället för en. Herrarne i prästrock stannade, upptogo snusdosorna, öfverblickade ställningen på slagfältet och följde för en liten stund med inemot samma ifver som den skäggige karlen den evigt pågående striden mellan hjärter, ruter, klöfver och spader.

Vid ett af mina besök i kyrkan Santa Maria in Cosmedin kom jag helt oväntadt midt in i en skola af det gamla romerska slaget. Denna uråldriga basilika med sitt vackra romaniska torn ligger nedanför Aventinen åt Tibersidan till i en nejd, som med sina antika byggnader och sina minnen från Grackernas strider har något särdeles tilltalande och stämningsväckande. Det var min mening att återse basilikans utmärkta mosaiker, som
259
emellertid vida mindre bidragit till hennes namnkunnighet än den cirkelrunda kolossalmask, som står till vänster i hennes förhall och hvilken under namnet Sanningens Mun (la bocca della Verità) är föremål för hvarjehanda sägner bland folket. Förr i världen, heter det, stod denna mask i en domstolssal. De, som hade att gå värjemålsed, skulle sticka sin hand i maskens mun; svuro de falskt, afbet han handen. Långt efter att detta bruk upphört och sedan den underbara tingesten fått sin nuvarande plats, hände det, att en engelsman, under gyckel med sägnen, förde handen in i maskens uppspärrade gap, men han drog henne tillbaka med ett skri. En skorpion hade stungit honom. Innan han dog, uppenbarade han, att han i sitt hemland hade gjort sig skyldig till mened. Detta om la bocca della Verità; nu till skolan, där helgonlegender och läror med en tvetydigare moral än dessa sagor inskärpas i barnen. När jag inträdde i den lilla kyrkan, fann jag henne förvandlad till ett slags lankasterskola. I vänstra sidoskeppet höllo pojkarne till; i det högra flickorna. Hvarje klass bildade en sittande ring kring en underlärare eller en nunna. Af böcker eller tabeller sågs ej en skymt. Att lära barnen läsa låg alldeles utanför om ej snörrätt emot denna skolas syfte. Monitören upprepade ett stycke ur romerska katekesen eller hvad det var, och barnen skulle ur minnet säga efter. Under tiden vandrade den prästerlige öfverläraren, församlingens »curato», fram och tillbaka i hufvudskeppet. Flickorna sutto stilla och tycktes vara uppmärksamma. Men den svartlockiga ungdomen i vänstra sidoskeppet var dess mer uppsluppen. När helst en monitör såg till vänster, hade han upptågsmakare till höger om sig, och såg han till
260
höger, flyttade sig upptågen blixtsnabbt till vänster. Jag skjuter dock icke skulden därför på ungdomens omtalade svarta hår, ty en liten ljuslockig gynnare med stora blå ögon var den värste i sin ring. Två gånger inom knappt lika många minuter afstraffade honom hans gulbleke, kaftanklädde monitör med en smällande örfil, som öfvergöt hans kinder med tårar, men dessa voro knappt borttorkade, förr än det okynniga lynnet återvändt. Rabblande uppläsning, skratt, slag och skrik följde hvarandra på ett rätt omväxlande sätt. »Curaton», van vid detta oväsen, stördes ej däraf i sina peripatetiska tankar. Med blicken fäst på golfvet tycktes han oaflåtligt beundra dess vackra musivarbete. Slutligen gaf han ett tecken; rabblandet och oväsendet upphörde, och han började i den lättfattliga styl, som åhörarekretsarne kräfde, en förklaring af läran om satisfactio vicaria, späckad med en oändlig mängd häh! eller häh? ty de läto uppfatta sig än som en ren interjektion, än som ett slags i texten insatt frågetecken. Han talade om den stora tacksamhet de stygga barnen ... eller ären I icke stygga, häh! kan du neka, att du är en stygg pojke, Davidde, häh! eller tror du dig vara mycket bättre, Giacomina, häh? ... äro skyldiga de snälla helgonen, de där med sina öfverloppsgärningar lappa hålen, som de elaka ungarne rifva i sin rättfärdighets skrud. Sedan jag en stund åhört denna föreläsning, bugade jag för »curaton», tackade för hvad jag fått se och höra och aflägsnade mig.

Under den nya styrelsen får Rom allt flere folkskolor, som förestås af lekmän och där barnen få lära läsa och skrifva och äfven inhämta någon kännedom i sitt fäderneslands häfder och geografi. På konung Viktor
261
Emanuels födelsedag såg jag flere af dessa skolor med egen musik i spetsen genomtåga gatorna. Det var ett nöje att lägga märke till denna ungdoms uppväckta utseende och snygga klädsel.


The above contents can be inspected in scanned images: 251, 252, 253, 254, 255, 256, 257, 258, 259, 260, 261

Project Runeberg, Sat Dec 15 15:46:04 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/rydbsagn/bt1.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free