- Project Runeberg -  Sägner, berättelser och skizzer /
    Blyertsteckningar från Rom. III. Kolosseum. Hvilka voro barbarerna? Kolosseums ättlingar. Skådespelen. Röfvarstycket Laureolus. Munken Telemak. Signor Rosas gräfningar

(1907) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
271

III.

Kolosseum. - Hvilka voro barbarerna? -
Kolosseums ättlingar. - Skådespelen. -
Röfvarstycket Laureolus. - Munken
Telemak. - Signor Rosas gräfningar.

Ehuru jag sett Kolosseum ej endast då solen gjutit sin glans öfver dess gulröda travertinmurar, utan äfven vid månens sken och vid facklors, ja, vid bengaliska eldars och på köpet »i häfdernas ljus», så ämnar jag för ingen del trötta mina läsare med ett rön att skildra det intryck denna jättebyggnad gjort på mig. Alla hafva de hört talas om Kolosseum och fått mer än nog af nedskrifven häpnad öfver det till lifs. Själf hade jag på förhand så mycket däraf, att jag vid första åsynen af storverket hade svårt att tillbörligen förvånas.

Den flaviske amfiteaterns kraf på öfverraskning och beundran stöder sig emellertid på äldsta häfd. Skalden Martialis börjar raden af hans lofsångare. När den »milde» kejsar Titus invigde skådebanan med ett hundra dagars blodbad -- det är nu 1794 år sedan -- satt Martialis bland åskådarne. Och han strängade sin lyra och
272
bjöd allt hvad människohand och människokonst ditintills skapat att ödmjuka sig för cesarernas amfiteater. Men att pyramiderna och templen i Memfis lydt hans maning, kan man tvifla på.

Omkring tre hundra år därefter kom häfdatecknaren och häröfversten Ammianus Marcellinus till Rom. Han är känd som en samvetsgrann historieskrifvare; men framför Kolosseum kunde han icke lägga band på sin österländska inbillningskraft. Han försäkrar, att murarne äro så höga, att ögat tröttnar vid att följa dem på deras himmelsstormande väg. Sanningen är att yttermuren har omkring 200 fots höjd, och det är ju rätt vackert det, då t. ex. Hagakyrkans torn ej når till 160.

Flyttom oss nu ytterligare tre till fyra hundra år närmare våra dagar. Under den tiden vi sålunda öfverflyga hade barbarer och jordbäfningar gång efter annan hemsökt Rom. Men då bergen sviktade under vulkaniska skalf, stod Kolosseum orubbligt. Och därför kunde vår northumbriske frände, kyrkohistorikern Beda, uttala denna varsel:

Så länge Kolosseum står, står Roma.
När Kolosseum faller, faller Roma.
Med Roma faller all världen.

Och här -- efter som jag kom att nämna ordet »barbarer» -- må det tillåtas mig framhålla hvad Ampère längesedan påpekat, att man gör våra germaniska fäder och fränder mycken orätt, när man tror, att det företrädesvis är de, som tillintetgjort Roms praktbyggnader och konstskatter. Kardinal Mai har upptäckt en märkvärdig urkund, skrifven af en munk Zacharia år 540, som
273
omtalar, att Rom då ägde sjutton tusen nittiosju palats, tretton tusen femtiotvå springbrunnar, åttio stora gudastoder af förgylld brons, sextiosex gudastoder af elfenben, tre tusen sju hundra åttiofem bronsstoder, föreställande kejsare och andre stormän, och därtill tjugutvå kolossala ryttarstoder af brons, trettioen teatrar, elfva amfiteatrar, nio tusen tjugusex badhus o. s. v. Den bysantinske häfdatecknaren Prokopius meddelar oss, att forum romanum på hans tid var uppfylldt af stoder, bland hvilka man såg verk af Fidias, Lysippus och Myron, och när den östgotiske »barbaren» Thiodrik rådde öfver världsstaden, tog han antikens byggnader och konstverk i hägn mot romarnes egen liknöjdhet och förstörelselusta. De verklige barbarerna hafva varit romarne själfve. Också hafva de ett ordspråk, som i någon mån vidgår det: »hvad barbarerna skonat, ha Barberinerna sköflat». Barberini är en furstlig romersk släkt. Men ordspråket kan gälla om Roms samtliga medeltidsbaroner. -- Af de tjugutvå bronsryttarne är nu en enda kvar: Markus Aurelius på Kapitolietorget, och han skonades af medeltidens och påfvedömets romare endast därför, att man trodde konstverket vara en bild af Konstantin, statskristendomens grundläggare. Elfenbensstoderna hafva alla försvunnit. Af de åttio förgyllda gudastoderna äro endast två komna till våra dagar; den ene uppgrofs år 1864 under palatset Biscioni nära Campo di fiore.

Fyra hundra år efter Bedas tid var Kolosseum en fästning i händerna på en af de adliga ätter, som kämpade om herraväldet i staden. Därutinnan delade det öde med alla ännu kvarstående större byggnader från den antika tiden. Baroner med namnet Frangipani, Orsini,
274
Colonna o. s. v. stredo om det härjade Rom som gamar om ett lik. I Kolosseum höllo de frangipaniske roffåglarne till. Rundt omkring dem var en ödemark. Robert Guiscards saracener hade på kallelse af påfven Gregorius VII stormat Rom och sköflat det med udd, egg och eld. Då såg man Aventinen och stadsdelarne mellan Lateranen och Esqvilinen utgöra ett ofantligt bål. Men Kolosseums murar hade motstått äfven lågorna.

Dock -- det kom en makt, som de ej mäktade trotsa: den makt, som gifvit dem tillvaro: människohanden. Ytterligare tre hundra år, och Kolosseum vardt ett stenbrott. Nu började Rom åter smyckas med härliga palats, till hvilka den gamle amfiteatern måste gifva en god del af byggnadsämnena. Det fästningslika Palazzo di Venezia, som ligger vid mynningen till Korso, det väldiga Cancelleria, Bramantes ståtliga verk, och det ädla Palazzo Farnese, smyckadt med Michel Angelos frejdade fris, leda både kroppsligen och andligen sina anor från Kolosseum, ty det var icke endast dess travertinblock, utan äfven något af dess romerska styl de tillägnade sig. Man har fördenskull icke skäl till oblandad klagan öfver vandalismen, som öfvergick Flaviernas jätteverk, helst slumpen har ledt förstörelsens hand så underbart, att de två tredjedelar, som återstå af byggnaden, ge oss en fullkomlig bild af det helas utseende och på samma gång någonting mer: något stämningsfullt och pensellockande, som amfiteatern i sin ursprungliga glans och härlighet aldrig ägde. Det är som om förstörelsen velat åtkomma icke amfiteatern själf, men hans grymma minnen; som om straffet, hvilket öfvergått honom, äfven här ville medföra en försoning. Hans ödemurar, då de nu löga i
275
månljus och silfverdimmor, synas två sig rena från blodspår för att kunna skänka åskådaren en omängd njutning af vemodig storhet.

Tänkom oss en tornhög mur, som kröker sig till en rundel af inemot 800 stegs omkrets, genombruten af åttio porthvalf och prydd af fyra öfver hvarandra ställda pilasterrader, nederst en dorisk, så en jonisk och två korintiska; tänkom oss vidare, att marmorstoder smycka den andra och den tredje våningens arkader och bronssköldar fälten mellan den fjärde våningens fönster; att förgyllda mastträn, mellan hvilka ett soltält är utspändt, resa sig öfver murkrönet och att det hela skiftar i travertinens varma färgtoner, så ha vi en föreställning om den flaviske amfiteaterns yttre sådant det en gång var.

Dess inre uppstiger i afsatser, från hvilka, när ett skådespel gifves, 87,000 åskådare, fördelade på fem rader, med feberaktig spänning i dragen och blodtörst i ögonen blicka ned på ett sandfält, där lejon och tigrar, elefanter, flodhästar kämpa med hvarandra eller med lifdömde män; där gladiatorer i de mest olika vapen och rustningar, från den nakne nätkastaren till den järnsmidde myrmillonen, intåga under ropet: Cesar, de dödsinvigde hälsa dig! och strida för att falla och utsläpas som lik af skepnader i Hadesmasker; där springbrunnar, palmer och klippor som genom ett trollslag uppstiga ur jorden; där vapnens skrammel, de sårades jämmer, vilddjurens rytande och åskådarnes rop och handklappningar döfva örat, medan ögat hissnande sväfvar öfver ett haf af hufvuden och hvitglänsande togor, en outsäglig rikedom af marmor, guld och färgskimrande bonader, tills
276
det åter stannar vid den praktfulla loge, från hvilken den kransade Cesar åser skådespelet.

Detta var amfiteatern ofvan jord. Men han hade ock en underjordisk afdelning med hvälfda gångar och kamrar, maskinrum, vattenhållare och afloppskanaler, allt detta muradt i djupet af den konstgjorda sjö, som Nero låtit gräfva och som endast några få år innan amfiteatern stod färdig hade speglat hans prunkande roddarfartyg.

*

Afloppskanaler krafde amfiteatern verkligen ej endast för Coelius- och Esqvilinusbergens vatten, som samlar sig i dälden, där han står, utan ock för blodet, som utgöts på arenan. Stundom flöt den saften bokstafligen i strömmar. På invigningsfesten offrade Titus 9000 vilda och tama djur, och vid ett annat tillfälle sågos inom skådebanans stängsel 200 lejon sönderslita hvarandra. Vid Roms tusenårsfest stredo 2000 gladiatorer på lif och död. Bland åskådarne satt osynlig Nemesis och vigde det rike, som sålunda högtidlighöll sin födelsedag, till undergång.

Kejsar Domitianus, en ifrig vän af amfiteaterns »lekar», förstod att med vida mindre kostnad åstadkomma öfverraskande och nervretande skådespel. En dag uppfördes det af mimografen Catullus författade röfvarstycket Laureolus, så uppkalladt efter dess hjälte, en vägriddare, hvars äfventyr, strider, fängsling och död på korset var den mimiska diktens innehåll. Kejsaren hade låtit vidtala en lifdömd brottsling, känd för sin skådespelareförmåga, att utföra Laureolus’ roll, och denne ingick med glädje härpå, i hopp att efter väl ändadt spel få
277
åskådarnes förböner och kejsarens nåd. Också spelade han med en kraft och en natursanning, som tillvunno honom stormande bifallsrop från romerska folket och uppmuntrande leenden från kejsaren, som delade sin uppmärksamhet mellan honom och den skarlakansklädde dvärg, som alltid följde honom till teatern och där satt vid hans fötter. Då kom slutuppträdet, som framställde Laureolus’ straff och alltid plägade framkalla handklappningar, när bödelsdrängarne utförde sin sak så väl, att korsfästningen utan skada för skådespelarens lemmar fick villande likhet med en verklig. Men Domitianus hyllade »det naturalistiska i konsten», drifvet till sin spets, och han tyckte om att öfverraska, såsom tigern gör det från snåret. Korset inbäres, den fängslade skådespelarens armar utsträckas ... och på en vink från kejsarlogen drifva bödlarne spikarne genom hans händer och fötter och resa dödsträdet, öfversköljdt af det vrålande offrets blod, i höjden. Åskådarne sitta ett ögonblick stumme af fasa; de se en verkligen, ej skenbart korsfäst Laureolus, men det hade sina vådor att ej finna ett skämt af Cesar godt. Senatorerna klappa händerna, riddarne likaledes, och folket instämmer. Naturalismen hade vunnit den mest lysande seger den intill dessa våra dagar har att uppvisa. Äfven den gången satt skalden Martialis bland åskådarne. Hemkommen skref han ett af dessa sirliga epigram, som voro läckerbitar för hans samtid, och rosade däri kejsarens smak och kärlek till sanningen i konsten. Hofpoeten satte kronan på den kejserliga nedrigheten. Men den som då gjorde sig till hofpoet fick icke vara nogräknad. Till Martialis’ olycka, men till romerska rikets främjande hände det, att kejsartronen efter Domitianus’
278
död intogs af män med republikansk dygd och republikanska tänkesätt. De kände sig icke hedrade af lofkväden från Domitianus’ litteräre vän, som skändat sitt snille; tyngd af deras förakt lämnade han Rom.

*

Det är kyrkans tro, att månge kristne ljutit martyrdöden i flaviske amfiteatern. Tertullianus vittnar, att ropet: »kasta kristianerna för lejonen» var vanligt under förföljelsens tider. Men härmed stå själfva de urgamla martyrsägnerna i en underlig motsägelse, af hvilken man ovillkorligen skulle komma till den slutsats, att förföljarne snart måste hafva afstått från detta grymma straffmedel, emedan det visat sig vanmäktigt, -- emedan vilddjuren, huru man eggat deras blodtörst och raseri, aldrig kunde förmås att bloda tanden i kroppar, vigda till den helige andes tempel. Vattnet vägrade ock att döda dem; lågorna likaledes; ur böljorna, hvari man kastat dem, och ur bålen, som man tändt under dem, trädde blodvittnena nästan alltid oskadda inför sina häpna bödlar. Endast järnet och snaran kunde ofelbart ända deras jordiska lif. Ingen legend uttalar detta som ett allmänt och kändt rön; men när man jämför mängden af martyrsägner med hvarandra, kommer man till detta utslag, och man måste fråga sig, om ej någon hitintills icke påaktad föreställning döljer sig därunder. Iakttagelsen är för öfrigt icke ny. Bland de bokvärldens »curiosa», som Roms gatubokhandlare utbreda på bron vid forum romanum -- dessa alster af en hisklig lärdom, som skrifvit tjocka latinska luntor om jungfru Marias kjortlar och slikt -- fann läsarens tjänare en afhandling, författad af den grymme
279
häxdomaren Del Rio, om frågan, hvarför det gudomliga hägn, som värnade martyrerna mot eld, vatten och vilddjur, undandrogs dem, när deras bödlar tillgrepo järnet, och han söker förklaringen däruti, att »järnet är det laga straffmedlet». En fransman har nyligen tagit samma spörsmål i öfvervägande och gifvit därpå till svar, att en gammal okristlig fördom ligger till grund för de kyrkliga sägnerna härom: den fördom nämligen, att själen såsom varande af eldens natur utsläckes i vattnet och att köttets uppståndelse omöjliggöres, om kroppen förbrännes eller ingår som föda i djurkroppar.

Men tillbaka till flaviske amfiteatern. Det är både möjligt och sannolikt, att hans sandfält druckit kristianers blod, men full historisk visshet har man endast om ett martyrium därstädes, och då voro bödlarne själfve -- kristianer. Roms öfvergång till kristendomen hindrade icke amfiteaterns blodiga spel att länge fortfara. En dag omkring år 450 satt bland åskådarne en främling, en munk från Syrien vid namn Telemakos. Han hade velat se amfiteaterns så omordade prakt och se de nöjen, hvaråt hans kristne medbröder där öfverlämnade sig. Den gode munken, som i det österländska klostret lefvat mer i fromma drömmar än i verkligheten, kan icke tro sina ögon, når gladiatorer intåga på arenan för att roa folket med kamp på lif och död, men då skådebanan sköljes af deras blod, och åskådarne jubla, när en »secutor» stöter svärdet i en fallen nätkämpes bröst, störtar munken upp från sin stol och ned för trapporna, rusar, i trots af väktarnes försök att hejda honom, in på arenan midt ibland lik och segervinnare, lyfter sina händer mot senatorerna, riddarne och folket, brister i gråt, men kufvar
280
tårarne och ropar med en röst, som höres af alla: »Bröder, kristne! Har då Johannes fåfängt manat oss: barn, älsken hvarandra inbördes! Har då Jesus fåfängt lidit för oss på korset!» -- Hans ord öfverröstas af rasande skri. Åttio tusen människor tillgripa allt som kan nyttjas till kastvapen och slunga det ned på honom, tills han ligger, ett lik, vid sidan af den fallne gladiatorn.

Några år därefter förbjödos gladiatorspelen af kejsar Honorius.

*

I medlet af 1700-talet ställdes Kolosseum under kyrkligt skydd och helgades åt Jesu lidande, till minne af martyrblodet, som flutit där. Allt sedan den tiden och intill förliden vår har ett järnkors, kysst af oräkneliga vallfärdares läppar, stått i midten af arenan. Detta kors borttogs, medan jag var i Rom, och däröfver vardt uppståndelsen stor. De påfliga bladen utforo i häftiga tillvitelser mot italienska styrelsen och sökte intala romarne, att man borttagit korset för att skymfa tron och kyrkan. Men romarne själfve brydde sig icke vidare därom, än att de nyfiket strömmade till Kolosseum för att se, huru det förhöll sig med saken. Dess större var rörelsen inom den katolska främlingsvärlden, och en hel hop gamla ladies, som tro på »Civiltà cattolica» och på »Osservatore Romano» som på bibeln, hade satt sig i sinnet att i högtidligt tåg och under psalmsång färdas till det vanhelgade rummet för att inför samtid och eftervärld göra insaga mot helgerånet. Men ett tillkännagifvande på förhand, att italienska polisen skulle skonslöst ingripa, afkylde deras ifver.
281

Saken var helt enkelt den, att signor Rosa, ledare af de gräfningar, som å italienska riksstyrelsens vägnar och för vetenskapens bästa utföras i Rom, hade samlat sina arbetskrafter i Kolosseum för att uppdaga dess underjordiska hemligheter, och att gräfningen, som då företogs tvärs öfver arenan, i riktning af ellipsens lilla axel, nödgade till korsets aflägsnande. Att korset efter undersökningarnas slut skall återfå sitt gamla rum, lider intet tvifvel; det myckna talet om skymf mot tron var endast ett utflöde af den påfliga meningsflockens illvilja. Detta var för alla, som ville se, så tydligt, att de hederlige trasteverinerna, som, draperade i sina kappor, samlats i Kolosseum, ryckte på sina axlar öfver ett slikt försök att föra dem bakom ljuset och menade, att »Il Capitale», deras älsklingstidning, har rätt i sina oaflåtliga varningar mot »svarta ränker».

Gräfningarna fortgå ännu och lofva en aktningsvärd skörd för fornkunskapen. På sandfältets sydöstra sida hade man, under de sista dagarne jag var i Rom, upptäckt amfiteaterns djupaste och ursprungliga botten, inemot sexton fot under den nuvarande arenan. Jag såg hvalf och gångar, som korsade hvarandra, och bland dem två, som föra djupt in i amfiteaterns grundmurar, och om hvilkas ändamål strid nog torde uppstå. Signor Rosa, som hyllar den i resehandböckerna som otvifvelaktig upptagna åsikt, att flaviske amfiteatern äfven brukats för sjöstrider och sett inom sina murar roddarfartyg med kämpande gladiatorer, lärer i dessa hvalf och hvad han där hittat finna skäl för sin mening, medan däremot andre fornforskare, stödjande sig på fyndet af kolnade bjälkar och väldiga genomborrade travertinblock, förmoda,
282
att äfven de ifrågavarande hvalfven tillhört amfiteaterns maskinrum. Bland andra fynd, som gjorts i dessa djup, äro stenar, inristade med teckningar, föreställande vilddjur och kämpande gladiatorer.

Och härmed taga vi farväl af Kolosseum.


The above contents can be inspected in scanned images: 271, 272, 273, 274, 275, 276, 277, 278, 279, 280, 281, 282

Project Runeberg, Sat Dec 15 15:46:04 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/rydbsagn/bt3.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free