- Project Runeberg -  Sägner, berättelser och skizzer /
    Blyertsteckningar från Rom. IV. Campagna di Roma

(1907) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
282

IV.

Campagna di Roma.

Rom ligger kransadt af villor, lustparker och vingårdar. Längs stadsmurarne, synnerligen i väster och norr, följa hvarandra lundar af pinier, cypresser, lönnar, almar, stenekar och lagrar, samt trädgårdar, som omgifva palats eller slottslika landthus, i hvilkas salar öfverlefvorna af det antika Roms marmorfolk stämt möte. Villa Doria-Pamfili, vatikanska trädgårdarne, Villa Borghese, Monte Pincio, Villa Medici, Villa Ludovisi, Villa Albani äro världskända. Hvem, som varit där, drömmer sig ej tillbaka till deras springbrunnar och marmorstoder, deras skuggiga gångar och lysande blomstermattor?

Men bakom dem och stundom gränsande intill villans yttre mur utbreder sig en ödemark i alla väderstreck, till Apenninernas blånande utsprång, till Albanbergen och hafvet. Afbrottet mellan den naturens och konstens prakt, som tjusar oss i de romerska lustgårdarne, och ödsligheten där utanför kännes i förstone nästan öfverväldigande, och man är färdig att tro på ett bländverk, frammanadt att dölja för katolicismens hufvudstad den
283
ängslande verklighet, som omger honom, dölja varseln om det öde, som skulle drabba mänsklighetens tankevärld, om den makt, som så länge fört spiran öfver denna ängd, kunde sträcka henne så långt som hon syftar. Det är ett afsomnadt storväldes paradsång, denna öken, Campagna di Roma, och under det första intrycket af denna åsyn är Rom en död, kring hvars tinningar man flätat en krans af grönt.

*

Kampagnans västra gräns är hafvet från Civita Vecchia till Terracina, en kustrand af omkring 16 svenska mils längd. Åt hvilket håll man far ut från Rom, har man att färdas mer än två svenska mil för att hinna en ort, som kan kallas befolkad. Någonting, som skall föreställa en landtgård, ett åbohus, möter man väl då och då; men under sommaren och hösten är »casalens» port vanligtvis lika otillgänglig som hans med järnstänger korsade fönster: åbon och hans närmaste ha undan malarian och febern flytt till Rom eller upp i bergen. Berget Sorakte, som i norr tecknar sina sicksacklinjer mot himmelen, ligger på 4 mils afstånd från Rom, men ännu inom Kampagnans landamären. Från Rom till Albano är 2½ mil, till Tivoli 3, till Tibermynningen inemot 3, till Civita Vecchia mer än 7 och till Terracina öfver 9. Dessa sträckor kan man under vissa af årets månader tillryggalägga, nästan utan att möta ett människolif.

Här lågo dock i en forntid mer än tjugo städer, mer än femtio folkrika, själfstyrda bygdelag. Man kunde från den ene stadens murar se bort till den andres, hän
284
öfver hemman vid hemman, åker vid åker. Hvad som nu är ödemark har en gång omslutit häfdernas Latium, där i fria bönders tjäll växte den kraft och den känsla för lag och tukt, som sedermera, när Rom vardt det latinska förbundets ledare, skapade ett världsrike. Här skar plogen, högt ärad, sin fåra från berg till haf; här delade statsmannen och härhöfdingen den själfarbetande åkerbrukarens enkla lott; här blomstrade i hägn af bondens vapen den välmåga och lycka, som i senare släktens inbillningskraft återspeglade en guldålder, då den fridsälle konung Saturnus rådde öfver Latium.

Hvilket skifte! Nu söker under den farliga årstiden landtmannen, som dväljes i nejden af Rom, sitt skydd inom stadens murar, när kvällen kommer. Och »fattoren», som fördröjt sig till solnedgången på slätten, sveper sig i manteln upp till ögonen och sporrar sin långmanige häst för att hinna bergen och undgå febern, som ur jorden sträcker sina dimmors blygrå armar efter honom till dödande famntag. Så spränger han fram öfver den gungande marken, förbi de vårdar af antikens storhet, som äro strödda öfver Kampagnan likt grafstenar öfver en kyrkogård, förbi de eldar, kring hvilka de arme, som äro nödgade att tillbringa natten här, samlat sig, höljde i kampagnolens eller fårpäls den abruzziske och sabinske jordarbetarens kappa, och han andas icke fritt och hejdar icke sin klippares lopp, förr än han nått olivgårdarne på bergsluttningen.

Nu växer döden rikare än hvetet i den saturniska jordens fåror, och malarian är landets drottning. Det kan icke nekas, att hon innehar sitt välde på grund af äldsta häfd, äldre än själfve Saturnus’ guldålder. När de
285
italiska stammar, som nedstigit från bergen eller kommit öfver hafvet, först satte sin fot i denna nejd, var hon uppfylld af stelnade lavaströmmar, fuktiga skogar, feberalstrande kärr, och af sjöar, som bildat sig i de slocknade vulkanernas trattgap. Huru långa strider det krafdes, innan nybyggarne hunnit förvandla henne till ett sundt och folkrikt land, det vet man ej, det är ett spörsmål, hvars svar ligger på andra sidan häfderna, men de tempel, som det äldsta Rom reste åt Febern och Mefites, voro minnen af plogens seger öfver en fiende, fruktansvärd ännu i sitt nederlag.

Det är sannolikt, att träskfebern lika mycket som de omgifvande fientlige folkstammarne verkade till det latinska förbundets knytande. När helst ofred mellan Latiens små samhällen kom åkerbrukets redskap att hvila, stack malarian upp hufvudet. Ett täppt afloppsdike, där under solens brand växter ruttnade i ett stillastående vatten, blandadt med den vulkaniska jordmånens slam, förde febern och döden in i närmaste gård. Sålunda fick grannsämjan den mäktigaste taleman i febern, som väl förtjänte ett tempel bredvid fredens. Åt grannsämjans hägnare, Jupiter, byggde latinarne en helgedom på högsta toppen af Albanbergen, på hjässan af det slocknade eldberget Monte Cavo. En gång om året skredo från alla Latiens bygdelag högtidsklädda tåg på den heliga vägen dit upp, för att fira förbundsfesten och offra åt Jupiter, och sändemän från dem alla samlades i den sköna, med stenekar smyckade dälden nedanför Marino för att vid Ferentinas källa slita deras tvister och rådgöra om deras samfällda ärenden. För hundra år sedan kvarstodo ärevördiga lämningar af det uråldriga förbundstemplet.
286
År 1783 omstörtades de af den siste Stuart, kardinalbiskop af Frascati, som af spillrorna uppbyggde ett passionistkloster. Med det dådet gick den kungliga ätten i sin graf.

Under de fyra första århundradena af romerska fristatens tillvaro var Latien ännu ett hem för bondelif och bondefrihet. Dess åkerbrukare utgjorde kärnan i Roms stridsmakt. Men i den mån Rom vidgade sitt välde och dess stormän riktade sig, veko de små gårdarne för de stora godsen, de själfägande arbetarne för slafvarne, de enkla vanorna för öfverdådigt lefnadssätt och sedlig ruttenhet. Fåfängt sträfvade en Kato att uppehålla en fornromersk sed, då grundvalen för denna allt mer vittrade. Den väna bilden af hans maka, som lägger slafvinnans dibarn till sitt bröst, vill smeka oss med ett sken af det patriarkaliska, men skenet häfves af hans egen hjärtlöshet mot de gamla arbetshjon, som utslitit sina krafter i hans tjänst. De många små hemmen med starke män, dygdiga kvinnor och friska barn försvunno allt mer, och för hvarje ny utskrifning till härtåg funnos i Latien allt färre frie, vapenföre män. Böndernas ättlingar drogo sig inom städernas murar och förvandlades där efter hand till en lat, stolt och orolig pöbel. Landtlifvets idyll hade slagit öfver i ett sataniskt tillstånd. Kring de praktfulla herresätena, hvilka hvart och ett kostat hundratals bondgårdars fall, och i hvilkas salar orgiska fester och vilda backanalier firades, arbetade tusentals slafvar, smidde järn, på åker och äng, tills de efter solnedgången inföstes i sina ohyggliga sofstall med bommade portar och gallrade gluggar. De gödde marken med förbannelser mer än med svett, och marken bar frukt därefter. Malarian
287
visade sig igen och tilltog med hvarje år. Den omsorg det lilla jordbruket ägnar, så att säga, åt hvarje tufva, hade ensamt varit i stånd att hejda och undertrycka träskfebern, men när jordarbetaren slogs i kedjor, kunde malarian afskaka sina, och hon trifdes godt i de vidsträckta, skuggiga lustparkerna och djurgårdarne, hvartill det forna åkerlandet omskipats, och på de odikade betesmarkerna, hvilka utbredde sig i samma mån som den ökade sädinförseln från Afrika och kejsardömets spanmålsutdelningar gjorde det italienska åkerbruket öfverflödigt och förlustbringande. Flere kejsare sökte motarbeta denna ändring. De sågo, att Italien utmattades af blodbrist, sedan bondeklassen gått sin kos, att slafveriet fördärfvade herre och träl, att de stolta landtslotten skapade ödemarker omkring sig, och att febern, lössläppt på landsbygden, allt värre härjade de förr så blomstrande städerna; men alla deras förordningar kunde intet uträtta, då det onda icke angreps i sin rot. Romerske statsmän under republikens dagar hade dock förutsett det, och den af Licinius Stolo i fjärde århundradet efter stadens grundläggning föreslagna lagen stadgade, att ingen finge äga mer än 500 tunnland jord eller hålla mer än 100 stycken storboskap eller 500 stycken småboskap. Men lagen hölls icke ens af sin egen upphofsman i helgd. I Ciceros tal finner man flere vittnesbörd om att Latium i hans dagar mer och mer utarmades på människor och odlande armar, och det romerska kejsardömets skriftställare tala redan om den pestmättade och mordiska luften, som under sommarmånaderna gjorde Rom till en farlig vistelseort.

Vi finna således, att de orsaker, som skapat den ödsliga Kampagnan, ligga långt tillbaka i tiden och stå i
288
samband med samhällsproblem, som äfven för våra dagar äro af djup innebörd.

I början af femte århundradet ryckte Alarik med sina västgoter mot Rom. Efter dem kommo under loppet af sju århundraden vandaler, östgoter, longobarder, normanner och saracener. Det heter, att dessa svärmar i grund härjade Kampagnan; men redan i en mansålder innan folkvandringen böljade mot Roms murar, stod hon nästan folktom, och de granna landtslotten, de ståtliga minnesvårdarne, som randade landsvägarne, lågo som i en öken. Att barbarerna gjorde slotten till stall, ransakade grafvarna för att finna skatter, afbröto vattenledningarna och nedhöggo lundarna till skansar och lägereldar är nog säkert. Men dessa hemsökelser voro hvirfvelvindar, hvilkas spår snart skulle utplånats af fredens id, om villkoren för en sådan hade förefunnits. Men de saknades alldeles, och under medeltiden voro kyrkans »döda hand» och feodalväsendet för ingen del ägnade att framkalla dem.

Hade nya åkerbrukarestammar, som ingenting vetat af vare sig kyrka eller baroner, nedstigit, som i forntiden, från bergen eller landat på Latiens kust, skulle Kampagnan efter längre eller kortare tid åter varit ett blomstrande, af bondgårdar öfversålladt land, och ur de nya bygdelagens enkla tillstånd kunde som fordom fröet till en förnuftig samhällsordning uppvuxit.

Men det tyngande arfvet af många århundradens samhällselände hvilade och hvilar ännu öfver den sköna ängden och hindrar henne bära de skördar den rika jordmånen längtar att alstra. Garibaldi vill nu kröna sin lefnad med aflyftandet af detta ok. Tanken förutsätter
289
en tro som hans, att intet, som bör göras, är för tungt för den hängifna viljan, och att allt godt har segerns underpant i sig själf; men det varder nog svårare att fria Kampagnan från folkbrist och träskfeber än det var att rensa Italien från stora och små tyranner.

Ännu för ett par år sedan var Agro romano -- det vill säga Kampagnan mellan Sabinbergen och hafvet samt mellan Albanbergen och Sorakte -- till mer än hälften i kyrkans händer och till mer än en tredjedel i några romerska adelssläkters. Ej endast af vana och tröghet eller brist på drifkraft, utan af ren grundsats hafva desse ägare föredragit öknen för åkern. Samhället må se sin yppersta rikedom i mängden af väluppfostrade, sunde och burgne medborgare, i mängden af arbetsföra armar, tänkande hjärnor och fosterlandsälskande hjärtan; den enskilde jordägaren däremot, som endast ser på den ränta hans ägor afkasta, kan fråga sig, om de många små åbohemmen, sedan man afdragit hvad deras egna munnar tarfva och hvad staten och bygdelaget för sina ändamål af dem kräfva, hafva så mycket till öfvers för jorddrottens penningpung som de rika betesmarkerna inbringa, när deras själfvuxna gröda närer så mycken boskap och så få människor som möjligt. Om nu de prästerlige eller furstlige jordägarne räknat rätt eller galet, må lämnas därhän; men utslaget, hvartill de kommit, är, att de stå sig bäst, om Kampagnan får vara hvad hon är.

Nu orsakar dem deras egendom ingen annan möda än den att årligen i klingande mynt mottaga det fastställda landgillet af Kampagnans förpaktare, oafsedt det tid efter annan återkommande bråket att uppgöra nytt kontrakt med desse herrar, som under namnet mercanti di Campagna
290
till ett antal af 40 bilda ett skrå för sig och känna sig trygge i medvetandet af sin penningmakt och sammanhållning.

En af desse 40 har jag haft nöjet möta en gång under hans rundresa mellan sina åbor. Det var en af de fetaste människor jag sett. Den lilla och låga, vällackerade och glänsande vagnen, hvari han färdades efter två klippare, skalf under hans tyngd och mäktade knappt omfatta bredden af hans digra lekamen. Anletsdragen nästan försvunno under kindernas fettmassor; näsan, ehuru stor och krökt som ett höknäbb, kunde ej göra sin rätt gällande mot dessa pösande grannar. Magen var värdig abboten i Bürgers ballad. Att döma af det oxkött, som framställes i de romerska trattorierna, kan ingen af de storhornade fyrfotingar, som heta på den klassiska jorden, skryta med ett sådant hull. Mannen var ett märkligt, men icke svårförklarligt undantag från de magra mänskliga skepnader, som man annars möter på Kampagnan.

Under mercanten står fattoren, förvaltaren, som bor i det ensliga åbohuset, tills malarian drifver honom därifrån. Fattorens närmaste man är storherden, som har inseendet öfver den pittoreska skara, som till häst och fot vallar hjordar af oxar, bufflar, hästar, får och getter. Desse herdar äro till största delen slättens infödde söner, de äkte kampagnolerne, de mest kännetecknande skepnaderna i den ofantliga taflans lefvande staffage. Häst- och oxherdarne ha ingenting af idyll uti sig. De äro väderbitne, svartskäggige, senige och magre karlar med halfvilda ögonkast, sittande högt till häst, klädde i lädergamacher, kappa och spetshatt, med lansen på sadelknappen, bössan på rygg och knifven i bältet. Har man sett
291
en buttero eftersätta och infånga en unghäst, som skall tämjas, eller oxherden med fälld lans under vilda rop jaga sin hjord framför sig, så glömmer man icke den synen. Fridsammare ter sig fårherdens lif, när hans skyddslingar i spridda flockar beta kring de antika monumenten, medan den riklockige, svartögde, halfnakne gossen, som vaktar dem, sitter med stafven i hand, uppkrupen på en grafvård eller på röset af en forntida villa, försjunken i drömmar eller lockande vemodiga toner ur sin rörpipa. Mot sommaren stiga hjordarne högre och högre upp i bergen. Om hösten komma de ned igen i flockar af ända till 10,000, förda och drifna af herdarne och deras hjälpare, de hvite, raggige kampagnahundarne, som äro ypperlige i sin tjänst, men illa sedde af främlingar, som ge sig ut på slätten, för den hvita tandgård och det arga skall, hvarmed de hälsa enhvar, som ej är klädd i fårpäls eller i spetshatt och lädergamacher.

Här och där ser man på slätten en liten kägelformig byggnad med ett kors på toppen. Hyddan är byggd af rör öfver en lätt trästomme och sammanhållen med hamprep. En groft timrad säng med några fällar, en korg, hvarur en nyfödd liten kampagnol räcker sina armar mot modern, en bössa på väggen, några kökssaker och mjölkkärl på golfvet, det är herdehemmets vanliga innehåll. Men ej sällan får en håla i den brunröda tuffstenen med en äril, där elden sällan slocknar, tjänstgöra i hyddans ställe. Lifvet och lefnadsförhållandena framträda här i det torftigaste skick, och få äro de, som icke finna kampagnolens lott hård och hans öde klagvärdt; men lyckan låter icke mäta sig efter den måttstock främlingen lägger på lifvets kraf, och herden, som om dagen kringströfvat
292
till häst på den vida heden och om kvällen emottages af maka och barn vid rörkojans härd, känner måhända mer fröjd af sin tillvaro än mängden af dem, som ömka honom.

Ej endast på Kampagnan, äfven i Rom kan man göra bekantskap med detta herdefolk. En dag, då jag tillbragt flere timmar i Museo Capitolino och uthungrad och törstande frågade en polissoldat efter närmaste trattoria pekade han med en afrådande axelryckning nedåt en gränd i närheten af Piazza Montanara. Jag visste hvad denna axelryckning bådade: ett ruskigt källarrum, gäster framställande italienska folktyper, ett afskräckande kök, men möjligen ett bättre vin än man får på de mest förgyllda »restaurationer», när man vill smaka landets egen drufva. Jag fann stället; det kallade sig Trattoria dell’ Agricultura, ett underligt namn att möta i den del af italien där plogarne låta räkna sig och »agrikulturen» är en saga, men i alla fall tydande på det slag af stamkunder som här höllo till. Och det var åkerbrukare, som togo sig något ut i sina stolt draperade kappor, sina läderdamasker och väldiga sporrar, män som arbetat jorden mer med hästhofvarne och lansudden än med plogbillen. Medgifvas måste, att de sågo lika otvättade ut som bordduken, öfver hvilken de förtärde sin presciutto och sin buffelost, men den ståtliga hållningen, de ädla åtbörderna och språket, som klang så vackert från deras läppar, stämplade dem det oaktadt till finare gentlemän än de hrr amerikaner och engelsmän, med hvilka jag dagen förut haft det något långdragna nöjet att spisa middag i Albergo Nazionales praktsal. Och detta intryck gick för ingen del förloradt vid närmare bekantskap, ty den
293
italienarne medfödda takten och finkänslan, som icke ens förneka sig hos den vidrigaste klassen af romare, de efter franska klädseltycket utpyntade pomaderade söndagssprättarne på Korso, voro hos kampagnolerna rikligen tillstädes och lade något af adel öfver ställets rusk. Och när en otadligt hvit bordduk breddes öfver det ena bordhörnet och ägg och sydfrukter framställdes och ett gyllene vino bianco räcktes mig i en karaff, rensköljd under strålen i närmaste springbrunn, så tyckte jag mig ej hafva skäl att knota öfver ödet, som fört mig till Trattoria dell’ Agricultura. Väggen midt emot mig var smyckad al fresco af en mycket blygsam konstnär med ett uppträde ur Romas nyaste historia: Porta Pias stormning af italienarne i september 1870. På hvilken sida konstnärn med sina känslor stått i striden, kunde man märka på den förkärlek, hvarmed han framställde påflige zuaver spetsade på de framstormande bersaglierernas bajonetter. Måhända var det denna tafla, som hade fört kampagnolernas samtal på Garibaldi. Hvad de i öfrigt må känna om helgonlegenderna -- förmodligen det enda hvari de få någon undervisning -- ett helgon ha de dock öfver alla helgon, och det är Garibaldi. Han är den nye S:t Josef, och den himmelska brud, hvarmed han förlofvats, är rättrådigheten. Aldrig har jag hört en romare lofva honom för hans hjältemod och hans bragder, men väl för hans rättrådighet och oegennytta. Han har vapenvunnit konungariken, han har varit herre öfver Neapels och Siciliens skatter, men fast han ingenting bortslösat utan tvärtom idkeligt arbetat, som bonden gör det, i sitt anletes svett, är han nu en fattig gammal man, och denna hans fattigdom gjuter för kampagnolen en strålande gloria kring
294
hans hufvud, inför hvilken de kyrkliga blodvittnenas bleknar. Tappre män äro icke sällsynte, säger kampagnolen; oegennyttige äro det dess mer, men Garibaldi har visat att Italien kan framföda äfven sådane.

Samma iakttagelse med afseende på kampagnolens uppfattning af Garibaldi gjorde jag en dag under ett ströftåg med skalden B. B. på Via Appia. På återvägen gingo vi in i en »casale», i hvars löfsal vi nedsköljde landsvägsdammet med en flaska vin, framburen af värdens blomstrande dotter. Äfven här bjöds på ett prof af folkets målarkonst. Casalens ena vägg företedde en fresk föreställande å ena sidan Italia som en modern dam med krona på hufvudet, å andra sidan Roma, antikt draperad och med Minervas hjälm på hufvudet, båda räckande kransar åt en i röd skjorta klädd skäggig gubbe, öfver hvars hufvud lästes »Giuseppe Garibaldi, den rättrådige mannen». Fattorens broder hade tjänat under Garibaldis fana. Han talade icke ett ord om sin hjältes mandomsprof på slagfältet, ej heller om sina egna, men han anmärkte med eftertryck: »min capitano är en man af heder och vill folkets bästa». Tyvärr för folket icke samma tal om Italiens andre statsmän.

Där något jordbruk förekommer på Kampagnan, lejer fattoren arbetare, som drifne af hungern från sina hem bland bergen, nedkommit på slätten vid såningstiden. Mellan sådden och skörden draga de upp till olivgårdarne och tinga sig där till arbete. De komma i skaror med spaden, hackan eller lien på axeln. Någon af dem medför också »cornamusan», säckpipan, hvars toner skola trösta dem för saknaden af hemmet, men endast öka deras längtan att återvända. Jorden uppkastas i största
295
hast, fröna utsås, och när säden är mogen, bärgas han med samma brådska som sådden verkställdes. Men vanligtvis hinner malarian ändå göra sin skörd bland skördemännen. Som åbohuset vanligen är för trångt att hysa dem, tillbringa de natten under öppen himmel eller i en tuffstenshåla kring en eld och söka, svepte öfver hufvudet i sina kappor, värna sig så godt de förmå mot den kalla och giftiga dimman. Men mången stackars yngling från Sabinbergen eller Abruzzerna återser aldrig hemmet och de kära, för hvilka han vågade sitt lif på den mordiska heden, och sedan han nedmyllats, kan snart ingen mer visa hans graf.


The above contents can be inspected in scanned images: 282, 283, 284, 285, 286, 287, 288, 289, 290, 291, 292, 293, 294, 295

Project Runeberg, Sat Dec 15 15:46:04 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/rydbsagn/bt4.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free