| 7 |
Forntidens pilgrimer kommo till Rom för att se de rum, som voro dem heliga genom kyrkliga arfsägner. Dessa lefva än och möta oss ofta i den eviga staden; men så vidt de icke gjorts till ämne för någon utmärkt konstnärs framställning, går man dem numera likgiltigt förbi; ty Roms rent historiska minnen, dess skönhetsskatter från antikens eller konstnyfödelsens dagar, dess brokiga folklif och härliga omgifningar vädja med ojämförligt bättre rätt till främlingens håg. En och annan »legend» kan dock ännu läsas, och detta synes mig särskildt gälla om dem, som knutit sig till de store apostlarnes lefnad och död. Utan att söka dessa sägner, fann jag dem på min väg och djärfves här bjuda dem till allmänheten.
Vill man återgifva dem i den form, hvari de nu på ort och ställe
framträda, måste man afstå från hvarje tanke på att kläda dem i den
ädla och flärdlösa skrud, som tillkommer de äkta skapelserna af
folkets inbillningskraft. Med ett visserligen
illa grundadt, men dess strängare fasthållet kraf på att vara ren
verklighet hölja de sig i en historierad dräkt. För folkets massa te
de sig så, som konsten uppfattat dem, och denna konst är i de flesta
fall den efterrafaeliska, som just icke utmärker sig för trohjärtad
enkelhet. I min egen framställning har jag hvarken kunnat eller velat
undgå inflytelsen häraf. Må hända röjer sig detta allt för mycket,
särskildt i skildringen af »Simon magus’ himmelsfärd».
8
