Sägner, berättelser och skizzer /     Drottning Kristina och de båda guldmakarne (1907) Author: Viktor Rydberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Drottning Kristina och de båda guldmakarne.

Gustaf II Adolfs dotter har i Rom efterlämnat många minnen. Arkadiska akademien, som hon stiftade, blomstrar än och håller sina årsfester uppe på Kapitolium eller i en af de skuggrika trädgårdarne på Janikulus. I palatset Corsini visar man de salar, där hon samlade omkring sig tidens vetenskapsmän, skalder och konstnärer, äfvensom rummet, där hon dog. Peterskyrkan förvarar hennes stoft under den grafvård, som Innocentius XII lät Carlo Fontana resa öfver henne; där ser man hennes i bronsen gjutna anletsdrag och där under en relief, som förhärligar den hämnd, hon lät papismen taga på hennes faders minne och på samvetsfrihetens segrar under Sveriges fanor. Reliefen föreställer: »drottning Kristina afsvärjer uti Innsbruck den lutherska irrläran».

Själfva den stadsport, Porta del Popolo, hvarigenom främlingsskarorna före järnvägarnes tidehvarf plägade göra sitt inträde i den eviga staden och vid hvars åsyn Goethe utbrast: »nu har jag Rom!» har den svenska drottningen att tacka -- om det är tack värdt -- för de grannlåter, hvarmed Bernini utpyntat dess åt Piazza del Popolo

302

vettande sida, ty dessa tillkommo såsom festdekoration vid hennes högtidliga intåg i Rom år 1655.

Nu vilja vi förtälja en underlig historia, som går i Rom om drottning Kristina och två alkemister. Historien knyter sig till några hemlighetsfulla inskrifter i Villa Palombara.

När man från kyrkan Santa Maria Maggiore går den gata, i hvars bakgrund man ser kyrkan Santa Croce in Gerusalemme, har man Villa Palombara med hennes långsträckta trädgårdsmurar på höger hand. Nu för tiden är hon glömd af främlingarne, och resehandböckerna låtsa, som om hon icke funnes. Men i förflutna tider och ännu i början af detta århundrade stod hon dess mer i rop. Då strömmade främlingar och romare dit för att läsa och omsorgsfullt afteckna de ifrågavarande inskrifterna, som troddes gömma nyckeln till alkemien, till lifselixiret och till konsten att förutspå -- högsta vinstnumren å det påfliga nummerlotteriet. Tusental af våra latinkunniga fäder hafva fördjupat sig i grubblande öfver de mystiska ord, som mötte dem å muren till villans »casino»:

Hoc in rure
Cæli rore
Fusis æquis
Physis aquis

och så vidare i långa banor; men nu predika de fåfängt sin hemlighetsfulla visdom för ett otacksamt släkte, som menar, att man lättare skulle göra guld och lifselixir, om man dikade och odlade Kampagnan, än om man en gång lyckades tolka Villa Palombaras abrakadabra. Tiderna och tyckena förändras.

Den nordiske guldkonungens dotter, som lefde för vetenskap, skaldskap och konst, kunde enligt den romerska sägnen omöjligen vara likgiltig för den djupaste af alla konster, »det stora magisteriet», alkemien, och det skulle mycket smickrat henne och naturligtvis äfven kommit hennes kassa till största båtnad, om hon lyckats få i sin ägo hemligheten att göra guld. Hon lät därför i sitt palats inreda alkemistiska verkstäder och inbjöd en hvar, som sysslade med guldmakeri, att komma dit och arbeta under hennes hägn och med hennes understöd.

En dag infann sig en ung främling från något land norr om Alperna och önskade företräde hos Hennes Majestät. Han sade sig vara »en invigd» och ville gärna hafva ett af drottningens laboratorier till sitt uteslutande förfogande. Hon samtyckte, och ynglingen instängde sig med deglar och retorter i det hvalf, som anvisats honom.

Här arbetade han oförtrutet en längre tid utan att visa sig mycket utanför sin verkstad. Först efter några månaders förlopp trädde han åter inför drottningen och medförde då tvenne vaser. »Jag har», sade han, »hunnit långt i mitt arbete. De många vägbrytande undersökningarna äro undangjorda, blandningarna, smältningarna, destilleringarna hafva lyckats, receptet är färdigt och jag står nu tätt intill målet. Det bara fattas en sak» ...

Drottningen väntade, att han nu skulle komma med ett väldigt kraf på hennes kassa, såsom alla andra guldmakare brukat göra, när de hunnit »tätt intill målet». Men ynglingen fortfor:

»Det fattas mig en sak, som ingen annan än jag själf kan anskaffa. Det är en sällsynt ört, hvars pulver skall blandas i retorten. Jag måste aflägsna mig på någon

304

tid, för att uppleta henne. De två vaser, som jag härmed vågar öfverlämna till Eders Maj:t, innehålla en dyrbar vätska, den fullständiga qvinta essentia, hvarur ädla metaller fås, så snart örtens pulver tillkommit. Jag förtror dem i eder vård, viss därom, att min vetenskaps hemlighet och frukten af min möda är trygg i edra händer. Intet mänskligt öga bör se dessa kärl, innan jag återkommit.»

Drottningen mottog vaserna och i den unge mannens närvaro inneslöt hon dem uti ett järnskrin med två olika lås. Nyckeln till det ena gaf hon alkemisten. Den andra nyckeln förvarade hon själf. Hvart den unge adepten nu ställde sin färd, vet ingen. Drottningen räknade dagarne i afvaktan på hans återkomst, men månader gingo och han visade sig icke. Utan tvifvel var örten svår att hitta. Månaderna samlade sig till år, och slutligen kunde Kristina icke längre tygla sin otålighet, helst hon började plågas af misstanken, att alkemisten drifvit gäck med henne. Hon lät uppbryta skrinet.

När hon såg i vaserna, fann hon, att vätskan, som de inneslutit, hade stelnat, och till sin öfverraskning märkte hon, att bottensatsen i den ena liknade silfver, i den andra guld. Hon lät tillkalla guldsmeder, som efter gjord undersökning försäkrade, att de aldrig sett renare guld eller silfver.

Hvad hade skett? Hade alkemisten, sig själf ovetande, redan löst sin uppgift så fullkomligt, att han lyckats åstadkomma ädla metaller utan tillhjälp af det växtpulver, som han ännu trodde vara nödvändigt? Eller visste han, huru långt han hunnit, och låg örtens dygd däruti, att hon kunde öka den redan vunna guld- och

305

silfvermassan? Eller var allt ett svek, och hade han till laboratoriet medfört och i vätskan upplöst samma guld- och silfvermängd, som återfanns i bottensatserna?

När drottningen nästa gång hade sin krets af vetenskapliga vänner samlad kring sig, omtalade hon äfventyret med alkemisten och sporde dem, hvad de tänkte därom. Bland de närvarande var markisen Massimiliano Palombara, en ättelägg af den frejdade släkten Savelli. Markisen var själf invigd i alkemien och ifrig forskare på det området. När drottningen ändat sin berättelse, log han och skämtade öfver att hon låtit fågeln flyga ur buren. Han, markisen, skulle nog vetat att hålla guldfinken inom sitt galler, tills frågan varit klar. För öfrigt syntes honom saken högligen märkvärdig, eftersom den okände unge mannen icke äskat penningunderstöd för sitt arbete. När han flydde, efterlämnande sitt guld och silfver, hade han således gjort en ren förlust. Var det hans afsikt att spela drottningen ett spratt, så hade han ju själf gäldat omkostnaderna därför.

Massimiliano Palombara hade sitt laboratorium i ett litet hus, som låg inom murarne af hans villa.

En morgon, flere år efter ofvan omtalade tilldragelse, hände det, att en man, klädd som en främling, ringde på den port, som vetter åt Matteogatan. Porten var knappt öppnad, förrän mannen skyndade in och med blicken åt marken gjorde hvarjehanda krokar, som om han letat efter något.

En tjänare, som jämte portvakten såg detta, underrättade härom markisen, som befallde, att den okände

306

skulle föras till honom. Främlingen tycktes icke önska något högre. Om några ögonblick stod han bugande inför villans ägare med en blomsterkvast i hand.

»Min herre, hvad önskar ni?» frågade markis Palombara.

»Jag ville plocka blommor», svarade främlingen.

»Var så god! Mina blommor stå till er tjänst.»

»Jag tackar. De blommor jag så länge sökt har jag just funnit här. Er kunna de ock vara till gagn, ty ni är ju invigd, ni liksom jag.»

»Hvad menar ni? Är ni alkemist?»

»Ja, och om ni, hr markis, vill visa mig, huru långt ni hunnit i er vetenskap, skall jag å min sida ådagalägga, att alkemiens gåta väl är vansklig, men icke omöjlig att lösa.»

»Det var mycket lofvadt.»

»Jag lofvar aldrig mer än jag håller. Låtom oss gå till ert laboratorium.»

»Ni vill naturligtvis hafva något vederlag för uppfyllelsen af det stora löfte ni gifvit mig?»

»Jag vill icke höra talas om vederlag. Min hemlighet är icke till salu. Vi arbeta tillsammans, det är allt.»

Villa Palombaras ägare tvekade ej att föra främlingen till sitt laboratorium och fann snart, att denne var en djupt studerad man, som hade inne alla de erfarenheter markisen själf gjort vid smältugnen, och visste mer dessutom. Sedan den utländske alkemisten noga underrättat sig om gången af markisens förfarande och företagit åtskilliga prof med vätskan, som för tillfället fanns i retorten, förklarade han, att allt redan var så godt som

307

färdigt; det återstod endast att rosta, pulverisera och med vätskan blanda de örter, som han nu samlat, och låta blandningen stå öfver elden under dagens och följande nattens lopp. Men elden finge icke ökas, utan skulle endast jämnt underhållas för att därefter slockna af sig själf.

Sedan örterna tillsatts, lät främlingen gifva sig nyckeln till laboratoriet, för att ingen objuden skulle förirra sig dit. Själf fick han sig upplåten en sofkammare där bredvid, för att under natten tillse retorten. Följande morgon borde allt vara färdigt.

Natten kom. Villans portar stängdes. Massimiliano Palombara gick till sängs och drömde gyllene drömmar. Han tyckte sig stå framför retorten, ur hvars hals en gnistrande guldflod strömmade, som ur en outtömlig källa. Tidigt om morgonen vaknade han, ihågkommande den italienska motbilden till vårt ordspråk, att morgonstund har guld i mund. Han klädde sig och skyndade till laboratoriet, men fann dörren läst. Främlingen sof förmodligen än, och markisen fann det trots sin otålighet obilligt att väcka honom, efter som han sannolikt vakat större delen af natten framför ugnen. Efter en timme återvände markisen, men dörren var ännu läst, och tjänarne hade icke sett främlingen uppe. Markisen knackade på dörren, men intet svar; han bultade, men intet svar. Han gaf dörren slag och stötar, som kunnat väcka en sjusofvare, men förgäfves. Måhända hade en olycka drabbat främlingen. Markisen låter bryta upp dörren. Laboratoriet var tomt, kammaren där bredvid var tom, men ett fönster var öppet, och fotspår röjde, att den okände alkemisten hoppat ut genom fönstret, som var en

308

manshöjd öfver marken, och klättrat öfver trädgårdsmuren. Men värst af allt: retorten var kullstjälpt och den dyrbara vätskan utrunnen.

När markisen något hämtat sig, stötte han upp laboratoriets stängda fönsterlucka. Solen sken in och se! Den långa strimma, som vätskan bildat på tegelgolfvet, blänkte som guld. Markisen bröt ett stycke ur den stelnade massan och undersökte den.

Det var renaste guld. Främlingen hade icke flytt, innan han hållit sitt löfte och ådagalagt, att alkemiens problem var löst. På bordet hade han efterlämnat ett papper, fullskrifvet med gåtor, som måhända innehölle den stora mästarekonstens hemlighet. Markisen kunde icke tolka dem, men till efterkommandes tjänst, som möjligen kunna det, lät han ingräfva dessa i sten och uppsätta dem dels öfver Villa Palombaras portar, dels i ytterväggen till laboratoriet.

När markisen nästa gång var inbjuden till drottning Kristina, omtalade han sitt äfventyr, och drottningen kunde nu i sin ordning skämta öfver att markisen, ehuru varnad af hennes öde, släppt guldfågeln ur buren. Men hvem främlingen var -- om densamme som lämnat drottningen vaserna eller en annan -- vardt aldrig rätt klart, och det stora magisteriets recept är lika litet funnet, som Villa Palombaras gåtfulla inskrifter äro tolkade till sin inre mening -- i fall de ha någon.