- Project Runeberg -  Sägner, berättelser och skizzer /
    4. Priska och Pudentiana

(1907) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
45

4.

Priska och Pudentiana.

Sägnen, som känner Paulus’ skola och Martialis’ hus, har naturligtvis icke glömt, hvar aposteln Petrus, romerska församlingens förste föreståndare, bodde under sitt mångåriga och följdrika arbete i världens hufvudstad. Låt oss vallfärda äfven till dessa ställen!

Först styra vi kosan till Aventinska berget. Åt Tibersidan till gör detta intrycket af storartad och dyster skönhet. De stupande kalk- och tuffbranterna skifta i varma färgtoner; afsatserna skuggas af cypressers och piniers mörka grönska, och höjden krönes af kyrko- och klosterbyggnader, som nedifrän likna medeltidsborgar. Vägen dit upp är en af de ödsligaste i Rom. Mellan de höga, all utsikt stängande murar, som å ömse sidor följa honom i hans krökningar, möter man sällan en romare och än mer sällan någon af dessa rödlette främlingar med Bædeker eller Murray i handen, hvilka annars svärma öfver allt i den minnesrika staden. Öfver Aventinen hvilar sedan många århundraden en förbannelse.
46
Förr var han den mest folkrike af Roms kullar. Där bodde då mellan talrika tempel idoga skaror af fria handverkare, Roms folkmakt. Nu är han en ödemark, och de få människor, som där hafva sin varelse, söka sig, om möjligt, därifrån, när sommaren kommer, ty då för vinden från Kampagnans träsk malarian, »den onda luften», öfver Aventinens sluttningar, och med malarian komma febrar, tärsot och död.

Det var en varm dag i April månad jag senast gick denna väg. En svartskäggig karl i trasig kappa njöt sin siesta på den gräsvuxna vägkanten i murens skugga. Det var den enda människa jag såg där, tills jag hann fram till klostret S:ta Sabina. En lärka slog sina drillar högt öfver mig i det blå. Det var det enda afbrottet i tystnaden. I klostrets svala pelargång sof en fet dominikanmunk, och bredvid honom tog sig en halfsofvande broder af samma orden en pris snus. Utsträckta på stengolfvet lågo vid deras fötter några trasiga skepnader, män, kvinnor och barn, klostrets gäster, lefvande på dess allmosor, uppfostrade till det i längden tyngsta af alla kall -- lättjans. I klostrets trädgård visades mig ett orangeträd, som S:t Dominikus med egen helig hand plantat; jag fann det vara dåligt vederlag för den myckna ved, som åtgått till de bål hans munkar tändt under tankens och en renad tros blodvittnen. Så mycket mer var den utsikt värd att skåda, som man från trädgården har öfver Tibern, Trastevere och Kampagnan. Dock, därom är icke tid att ordna nu. Min väg förde mig ett stycke tillbaka från S:ta Sabina och så till höger in på en, om möjligt, ännu ödsligare gata eller väg, som drager sig öfver sluttningen ofvanför judiska kyrkogården och Circus
47
maximus till kyrkan S:ta Priska, som var målet för min färd. De enda varelser jag under denna vandring såg voro de små lifliga, vackert tecknade ödlor, som kilade i solbaddet mellan springorna på gärdesgårdsmuren eller tittade fram mellan hans slingerväxter. Ensligheten skulle varit nedtryckande, om hon icke varit så stämningsfull. Ej en vindfläkt rörde sig i piniernas och platanernas kronor, ej den minsta sky varsnades på den djupblå, mot synranden violettskiftande himmelen.

Omgifven af denna tystnad ligger den gamla, vanligen stängda, nu tillfälligtvis öppna kyrkan S:ta Priska. Hennes ålders år äro ett och ett halft årtusen, men ännu äldre äro de antika pelare, som bära hennes hvalf, och den krypta, hvaröfver hon är byggd, ty denna kryptas golf och murar äro, vill arfsägnen veta, lämningarna af det hus, som en gång ägdes af aposteln Petrus’ värdfolk, de fromma makarna Aqvila och Priska, äfven kallad Priskilla. Ännu ser man där nere en stor urhålkad antik kapitäl, hvari aposteln skall hafva förrättat det heliga dopet. Kyrkans altartafla föreställer Petrus, döpande Priska och hennes huses folk. För öfrigt är här icke mycket att se, ty den gamla helgedomen är i nyare tider mer än en gång lagad och »bättrad», det vill här som i så många andra fall säga: skämd och sköflad af en dålig smak.

Priska och Aqvila äro läsaren kända genom nya testamentet. »Hälsen Priskilla och Aqvila, mina medarbetare i Kristus Jesus, hvilka för min själ hafva framhaft sin egen hals; dem tackar icke allenast jag, utan ock alla hedningarnes församlingar ... hälsen ock församlingen i deras hus.» Så skrifver Paulus i sextonde kapitlet af sitt bref till romarne, och redan den hälsningen
48
är ägnad att ingifva oss höga tankar om trosnitet hos detta par. Men än mer växer vår vördnad för dem, när vi påminna oss hvad Lukas i Apostla Gärningar meddelar, att nämligen Apollos, en den lärdaste och vältaligaste bland kristendomens förste förkunnare och sannolikt författare af »brefvet till ebréerna», suttit på lärosvennens bänk i Aqvilas och Priskas hus och af dem, men särdeles af husmodern, emottagit djupare undervisning i frälsningsläran. »De uttydde för honom än grundligare Guds väg», säger Apostla Gärningar.

Vi veta ytterligare om Aqvila och Priska, att de voro handverksfolk -- att de i sitt hus på Aventinen idkat tältduksväfvareyrket, det samma genom hvilket äfven aposteln Paulus förtjänade sitt bröd. Då kejsar Claudius utvisade judarne ur Rom, måste äfven de lämna staden, ty Aqvila var en från Pontus bördig israelit. De flyttade då till Korint, där Paulus vardt deras gäst och där de likasom i Rom, höllo församling i sitt hem. Därefter nedslogo de sina bopålar i Efesus och vistades där, tills de fingo tillåtelse att återvända till Rom och sitt hus på Aventinen.

Om sägnen -- för hvilken en latinsk inskrift i den uråldriga kyrkan redogör -- om sägnen har rätt, så var Aqvilas och Priskillas hus i sin ordning byggdt på lämningarna af ett Dianatempel, och detta åter på rummet för ett Herkules-altar, som arkadiske sagokonungen Evander hundratals år före Romulus uppfört. Hvilket tåg af minnen, som, om än med osäkra steg, leda oss in i forntidens natt! Och medan solen sjunker och S:ta Priskas murar kasta en allt längre skugga, stanna vi här ännu en stund och drömma i tystnaden och ensamheten
49
och fråga oss, hvilka de sägner och minnen månde vara, hvarmed kommande årtusen skola förlänga kedjan af dem, som de förflutna fäst vid detta nu så ödsliga och vemodsväckande rum.

*

Bland de kristianer, som samlats kring Paulus och Petrus, då desse på romerska torget åkallade Gud att vittna mot Simon undergöraren, var en gammal man, som folket med vördnad hälsade, ty han var en af Roms ypperste medborgare, och den breda purpurranden å hans toga utmärkte hans senatorliga värdighet. Han hette Pudens.

Med honom hade på torget infunnit sig två väna ungmör, hans döttrar Pudentiana och Praxedes, och två hans söner, Novatius och Timoteus. Sedan Priska och Aqvila lämnat Rom, hade Pudens gifvit Petrus en fristad i sitt hem, ty senatorns ögon hade öppnats för kristendomens sanning, och han och hans barn hade med glädje emottagit dopets bad. Ofta samlades kristianerna till gudstjänst och kärleksmåltid i Pudens’ hus, och man såg då den högättade mannen glad och ödmjuk i kretsen af fattige handverkare och slafvar, gifvande dem brodernamnet och emottagande brodernamnet från deras läppar.

Pudens var till lynnet gammalromare och republikan. Det dolde han icke, och hade fördenskull länge dagligen väntat döden på kejsarens bud. Men Nero, nyckfullt skonsam i sin grymhet, sparade honom ännu. Innan han vardt kristen, hade Pudens med förtviflan skådat romarfolkets allt djupare sedliga förfall, och ehuru republikan trodde han ej på möjligheten af en republik.
50
Omnia ruunt, allt stormar mot fördärfvet, det var hans världsåskådning. Nu åter såg han med segervisshet framtiden till mötes, ty han hade funnit den mänskliga frihetens och jämlikhetens enda, men orubbliga grundval: broderskapet i Kristus.

*

Ej långt från den stora guldskimrande basilikan Maria Maggiore, ett af det nya Roms yppersta och praktfullaste tempel, gömmer sig i en tvärgata en liten anspråkslös, men märkvärdig kyrka, kallad S:ta Pudentiana, märkvärdig icke minst därför att hon är den äldsta i Rom. En- dast kyrkan Pietro in vincoli gör henne, hvad åldern vidkommer, företrädet stridigt. Man stiger på trappor ned till S:ta Pudentianas förgård; hon ligger som i en grop, emedan rundt omkring henne marken höjt sig, århundrade efter århundrade, med nya lag.

Första gången jag uppsökte henne, tonade mig den vackraste sång till mötes. Förhängen för kyrkans alla fönster utestängde dagern; vaxljus brunno på högaltaret och i kandelabrar; präster i högtidsskrud bugade, nego, knäböjde och mumlade borta i koret, och en menighet, som till största delen utgjordes af barn och kvinnor, lyssnade med tjusning till en fyrstämmig sång från ett af sidoskeppen, framför allt till en frisk och klangskön gossesopran, utan att, såvidt jag märkte, ägna altartjänsten den minsta uppmärksamhet.

Kyrkan S:ta Pudentiana, så kallad efter senatorns dotter -- en annan kyrka i grannhället bär namnet efter systern Praxedes -- är byggd på den tomt, där Pudens’ hus stod. En del af mosaikgolfläggningen i kyrkans sidoskepp har tillhört atriet i det senatorliga palatset. Murarne
51
till kryptan äro lämningar efter det varmbad sonen Novatius lät uppföra i fädernehemmet. På altaret i ett af vänsterskeppets sidokapell står en urna, som skänkts till kyrkan af kardinal Wiseman; i henne förvaras de återstående styckena af det träbord, öfver hvilket aposteln Petrus i Pudens’ hus förrättade sin första mässa, utdelande brödet och vinet till de troende.

Ett annat, men af tiden fullkomligt skonadt träbord, som likaledes tillhört Pudens’ hus och tjänat Petrus för samma ändamål, finnes i den stora Laterankyrkan och nyttjas där ännu som altar; men endast påfven får förrätta mässan öfver detsamma, och detta på grund af en särskild rätt, ty altarna i de romersk-katolska kyrkorna måste alla, med detta enda undantag, vara af sten, i enlighet med kanoniska rättens och liturgiens föreskrifter.

Om sägnen har rätt, så har äfven Pudens’ rikt prydda senatorsstol kommit till eftervärlden, ehuru han nu är undandragen allas blickar. Till bättre skydd mot tidens åverkan lät nämligen påfven Alexander VII innesluta stolen i den tron af förgylld brons, som man ser i Peterskyrkans högkor, uppburen af fyra bilder, föreställande två lärare inom den latinska och två inom den grekiska kyrkan.

Mosaikerna i S:ta Pudentianas högkor äro från 4:de århundradet och räknas till de i konsthistoriskt afseende märkvärdigaste i Rom. De föreställa Kristus, apostlarne och de båda systrarna Pudentiana och Praxedes, båda med martyrkronor i händerna. Ty enligt sägnen hade äfven de att lida döden för sin tro.


The above contents can be inspected in scanned images: 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51

Project Runeberg, Sat Dec 15 15:46:02 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/rydbsagn/rs4.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free