- Project Runeberg -  Sägner, berättelser och skizzer /
    5. Nero och hans älskarinna

(1907) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
52

5.

Nero och hans älskarinna.

Då Paulus hade vistats två år i Rom, föll ändtligen utslaget i hans mål. Cesars domstol hade undersökt alla de mot honom uppställda klagopunkterna och funnit dem ogrundade. Paulus var fri.

Med Petrus hade han ofta talat om färder i den aflägsna västern, om skyldigheten, som syntes åligga dem, att föra det glada budskapet till den kända världens yttersta gränser. Nu, sedan hans länkar fallit, öfverenskommo apostlarne att gjorda sina länder och bryta upp, Petrus till Aqvitanien, Paulus till Hispanien. Petrus insatte Linus till föreståndare för romerska församlingen; en kärleks- och afskedsmåltid hölls i Pudens’ hus, och följde af sina bröders och systrars välsignelser fattade de färdestafven och gingo.

Ett talrikt, trosstarkt, af goda herdar vårdadt brödraskap lämnade de bakom sig -- de anade ej åt hvilket öde.

*
53

Samma dag Petrus och Paulus uttågade genom porta ostiensis, satt Nero på en utbyggnad till Caligulas palats å Palatinen, samtalande med sin byggmästare Celer.

Celer var en konstnär efter kejsarens smak. Om han hade öga för det stora och rena i Hellas’ konst, veta vi icke, men sinne för det täcka, det retande och lysande ägde han och förenade därmed en sträfvan till det stora i yttre mening, till det som väcker häpnad genom jättemått och väldiga former. När hans konstnärssyner icke voro kabinettstycken, voro de feberdrömmar, hvilkas verkliggörande utmanade all mänsklig makt. Palats med himmelsstormande bjälklag, uppburna af pelarskogar och i sin ordning bärande högt uppe i etern klippor, uthuggna till stoder --; genomblickar, förlorande sig i en oändlighet af kolonnader; vattenkonster, kastande hela floder som droppar i rymden; marmordammar med öar och roddarskepp; en värld af guld, elfenben och pärlemor, af jaspis och marmor, smyckad med de yppersta verk af Polygnotus’, Parrhasius’ och Apelles’ penslar, af Fidias’, Skopas’ och Praxiteles’ mejslar -- sådan var den syn han framtrollade för kejsaren, medan de skådade ut öfver Forum, Kapitolium och Esquilinus.

Nero lyssnade med större tjusning, ju lösare tömmar konstnärn gaf sin vilda inbillningskraft.

»Men vet du», fortfor Celer, »vet du Cesar, hvad jag ser där borta högt öfver hus och tempel? Jag ser ett guda-änne, på hvars tinningar den nedgångna solens sken ännu dröjer, sedan det slocknat öfver Roms kullar. Jag ser en jättestod, hvars like världen ännu aldrig skådat och mot hvilken faraonernas kolosser äro dvärgar. Stoden är mitt palats värdig. Bilden bär dina
54
drag. Pannan, från hvilken solskenet ej vill vika, är Neros ...»

»Men», tillade han med en suck »allt detta är en dröm ...»

»Som skall varda verklighet», inföll kejsaren.

»Det löftet väntade jag af dig», utbrast Celer. »Jag kan icke drömma djärfvare än du kan utföra. Men också: hvarför är du kejsare, om ej för att göra storverk? Tusen hus och tempel måste rifvas för att lämna rum åt detta enda palats -- Cesar Neros gyllene hus -- men din vilja är lag och din makt gränslös.»

*

Någon tid därefter -- det var den 19 Juli år 64 -- utbrast i Rom en eldsvåda, som redde mer än tillräckligt rum åt Neros tillämnade kejsarborg, ty under åtta dygn liknade världsstaden ett jättebål. Tio af hans fjorton kvarter nedbrunno, och konstskatter af onämnbart värde gingo till spillo. Vinden, som blåste från hafvet, dref de ofantliga rökhvirflarne, formade till underliga skepnader, bort emot Apenninerna, och folket, som såg det, sade med bäfvan: »Roms skyddsandar fly härifrån.»

Den natt, då lågorna rasade som värst, stod enligt sägnen Nero på tinnarne af ett högt torn och njöt af skådespelet.

Han kunde icke nog rosa dess öfverväldigande skönhet. Jord, vatten och himmel flammade. Städerna och slotten på sluttningarna af de berg, som omgifva Roms synrand, kunde midt i natten tydligare skönjas än om dagen, och på de högsta topparna tycktes den eviga snön
55
blandad med röda lavaströmmar. Ur de i rök och lågor svepta husmassorna uppsteg bruset af millioner röster, som om midt i elden stått ett jätteslag mellan Roms legioner och alla barbarers samlade makt. Rusad af denna syn, ropade Nero på sångarmantel, lagerkrans och cittra, och han grep i strängarne och sjöng med satanisk hänförelse en sång om Trojas undergång.

Mellan Monte Cavallo och Trajanus’ torg reser sig ett torn, som folket kallar Torre di Nerone, emedan kejsaren där skulle hafva åsett branden. Dock är detta torn ifrån en vida yngre tid.

Kunde man, utan att äga idealitet och hjärta, vara sann konstnär eller ens konstdomare -- vore skärpt iakttagelseförmåga, vidsträckt kännedom om konstens alster, genomförfinad smak och uppdrifven teknisk färdighet tillräckliga för det -- då hade kejsar Nero varit hvad han satte sin enda ära uti att vara. Han såg allt, till sist sin egen död, ur estetisk synpunkt. Den mest abstrakta estetik, blottad på allt sedligt innehåll, hade gjort sig till kött och blod i denne man. Därför var han ett vidunder.

Men när branden slocknat, stodo hundratusentals människor utan tak öfver hufvudet, och då man fann, att de rykande grushögarne på esqvilinska kullen bortröddes för att lämna rum åt ett kejserligt palats, och då man hörde, att detta skulle omfatta en stor del af de nedbrända stadsdelarne, då mättade folket sina misstankar om mordbrand mycket högt, då uppväxte en hotfull sinnesstämning, som vardt allt djärfvare, så att man uppe på Palatinen kunde ned ifrån romerska torget höra röster, som ropade: ned med den store mordbrännaren!
56

Nero visste dock medel att länka folkets vrede åt annat håll. Det fanns ju i Rom en sekt, om hvars ljusskygga, hemlighetsfulla bruk det gick så många underbara sägner och misstroväckande nymären. Skulden för branden kastade kejsaren på denna sekt, på kristianerna. De drogos i hundratal inför domstolarne, och ehuru intet vittnesbörd för åklagelsens sanning kunde afpressas dem, talade de dock sådana ord om en himmelsk straffdom öfver en syndig stad, att de fälldes till de gräsligaste straff. De ifördes vilddjurshudar för att sönderslitas af hundar; de korsfästes, de insyddes i tjärade säckar och upphängdes på lyktpålar, för att lysa de orgiska fester kejsaren i sina trädgårdar vid Vatikanen firade eller de nattliga cirkusspel han gaf för att hålla folket vid lynne. Men ehuru uppfostradt till blodtörst och ehuru öfvertygadt om kristianernas brottslighet, kunde folket ej förmås att jubla bifall till dessa grymheter. Det teg. Ja, mången grät medlidandets tårar öfver Cesars och hans fege domares offer.

*

Det dröjde någon tid, innan nyheterna om Roms brand och hemsökelsen öfver dess kristianer hunno de aflägsna landsändar, där Petrus och Paulus sådde Herrens säd. Det var hjärtslitande underrättelser för apostlarne, men likväl ett segerbud, ty den stora mängden af de dömde hade lugnt gått dödens kval till mötes och, enligt mästarens föredöme, af rent hjärta bedt till Gud för sina bödlar. Och när apostlarne, hvar i sin stad, hörde det, förnummo de inom sig änglars stämma, som sade: »upp till Rom! där väntar eder härlighetens krona.»
57

De gingo, och deras vägar förde dem tillsammans vid en af stadsportarne. Där hälsade de hvarandra med broderskyssen och läste i hvarandras anleten det medvetande, att de nu ginge för sista gången att vittna för Herren med sitt blod.

*

En dag gaf Nero en fest i sin hofcirkus vid Vatikanen. Rännarbanan var längs hela sin rundel prydd med stoder, och i midten reste sig den från egyptiska staden Heliopolis hämtade stora obelisk, som nu sedan tre hundra år står på den ståtliga platsen framför Peterskyrkan.

Vid obelisken, i skuggan af ett fläktande sidentak, njöto kejsaren och hans vänner rikligen af ädelt vin. Nero sjöng, skrattade och strödde infall omkring sig, ty han, likasom Caligula, var ett kvickhufvud. Han bortgaf under skämt och löje fältöfverstevärdigheter, prætors- och konsuls-tign, senatorlig rang, prokonsulat och ståthållareämbeten till gunstlingarne omkring sig. De vakthafvande pretorianerna, som kände det höga dryckeslagets smak, hade i cirken insläppt en mängd af Roms fala skönheter, som gärna samlades där kejsaren var för att få en nådig blick från hans öga. Dessa damer sutto, fläktande med solfjädrar, i sina bärstolar ett stycke från den kejserliga kretsen. Nero och hans gäster roade sig med att kasta till dem allt det silfver och guld, hvarunder borden sviktade, och när borden sköflats, aftog man ringar, armband och diadem och slungade dem åt samma håll.

»Lefve dygden! Ned med lasten!» ropade Nero.
58

»O, du Senekas värdige lärosven!» skämtade hans dryckesbröder.

»Lefve dygden!» skrek Nero, »men jag känner ingen annan dygd än uppriktigheten, som endast är ett dumblygt namn för fräckheten. Ned med lasten! ... men jag känner ingen annan last än skrymtarens, och hvarje annan dygd än den jag nämnt är skrymteri.»

»Store filosof!» ropade gästerna skrattande.

Men nu brådtystnade kejsaren, och hans blick stannade på en flicka, som stod bland de andra kvinnliga åskådarne. Hon hörde dock ej till deras klass, ty hon bar en enkel klädning, och hennes anletsdrag vittnade ännu om barnets oskuld. Hennes stora svarta ögon skådade med häpnad på omgifningen.

»Hvad hon är skön!» ropade Nero; »det är ju en dryad från Idas skogar. Flicka, kom hit!»

Kejsaren vinkade henne åt sig. Hon kom.

»Hvad vill du, Cesar?» frågade hon.

»Barn, hvad heter du?»

»Jag heter Picerna.»

»Hvem är din far?»

»Min fader är soldat, han är centurion ... Men vill nu äfven du svara på en fråga?»

»På tusen från dina läppar!»

»Har du, Cesar, eller min fader rätt?»

»I hvilket fall skilja sig då mina och din faders tankar?»

»Du säger, att det finnes icke mer än en dygd: uppriktigheten. Min fader har talat till mig om flere dygder och bland dem om kärleken till fosterlandet, om troheten mot fanan och den ed soldaten svurit Cesar,
59
om krigarens mod att dö på sin sköld. Cesar, menar du, att äfven dessa dygder äro laster, så säg det öppet till dem, som nu underkasta sig försakelser och döden för dig!»

Nero teg och bleknade. Han såg, att flickans ögon uttryckte ömkan öfver världens envåldsherre, och han var färdig att kasta sig i stoftet för henne.

Picerna vände sig om och gick. När hon kommit till sitt ensamma, fattiga hem, brast hon i gråt. Den arma hade fått ett hjärtesår. Hon hade i kejsarens ännu vackra drag läst blygselns öfverraskning, och denna i sanning otroliga uppenbarelse, detta järtecken hade öfverväldigat henne. Hon kände, att hon älskade tyrannen.

*

Det är en sorglig historia, Picernas. Låt oss då omtala henne helt kort. Det är ju klart, att Nero och hon skulle återse hvarandra. Kejsaren fordrade det, och hennes eget hjärta önskade det bäfvande. Tydligt är ock, på hvilken sida segern skulle stanna. Hvad ett sådant litet barn drömmer om möjligheten att förädla en Nero, är ju skum.

Men en dag återvände Picernas fader från ett ärorikt fälttåg, ärorikt därför, att ännu funnos i romerska hären veteraner sådana som han, andlige söner af den gamla republiken, hvilka ännu hyste de republikanska föreställningar, att heder är mannens dyrd och kyskhet kvinnans. Hans trogna maka var död, hans tre söner hade alle fallit på slagfält, nu ägde han endast dottern till sin ålders tröst.
60

Knappt hade han med sin legion inträdt inom Roms murar, förrän man sade honom: du lycklige, den största ära väntar dig, ty Picerna har funnit nåd för kejsaren.

Det skymde för hans ögon, när han hörde de orden. Och när han fann Picerna, sade han: »Dotter, lyft en börda från din faders axlar! Du känner ryktet, som kringflyger här. Säg, att det är lögn, och jag skall gråta af glädje och välsigna dig!»

»Fader», sade Picerna och föll till hans fötter, »din dotter är brottslig. Förlåt henne!»

»Jag förlåter dig, men kan ej öfverlefva det», sade den gamle soldaten. »Ve mig, att en ätt, hvars alle män varit tappra och hvars alla kvinnor kyska, skulle ända så!»

Och han frigjorde sina knän från sin gråtande dotters armar, förbjöd henne följa sig och gick ut.

Samma kväll fann man honom med svärdstunget bröst ett stycke från ardeatinska vägen, vid hans makas graf.

Sedan Picerna återsett honom död, irrade hon hela natten som vanvettig genom Roms gator. När hon länge kringvankat utan mål och utan tankar, stannade hon och hämtade anden vid dörren till ett okändt hus. Där inne hördes en röst, likasom af någon som läste, och hon förnam de orden:

»Vår herre Kristus säger: Kommen till mig, I som ären sorgsna och tyngda! Se, mitt ok är lätt och min börda ljuf!»

Picerna hörde orden, men de förlorade sig i hennes förvirrade hjärna. Hon ströfvade vidare. Morgonen grydde. Och slumpen förde henne åter till samma dörr. Hon hörde då åter samma röst, som sade:
61

»Herren Jesus Kristus har bot för sjuka hjärtan. Han uppreser fallna och förlåter syndare.»

Nu fylldes gatan af vapenklang och hofvars dån. Nero, som återkom från en utflykt i Albanbergen, red med ett lysande följe förbi. Han såg Picerna, höll in hästen, sträckte ut armen och ropade:

»Min älskade!»

I detta ögonblick var ock dörren till det okända huset öppen, och på dess tröskel stod Paulus.

Flickan såg på honom och såg på Nero. Hon syntes tveka, tills hon hastigt vände sig till den judiske främlingen och sade:

»Är det du, som känner honom, som har bot för sjuka hjärtan, honom, som uppreser fallna och tillgifver syndare?»

»Det är jag.»

»Då af nåd: fräls mig!» Och flickan omfattade apostelns knän.

»Picerna!» utbrast kejsaren, »hvad vill detta säga? Hör du mig icke?»

»Fräls mig!» ropade flickan och gömde sitt anlete i apostelns mantel.

»Cesar», sade Paulus med bjudande röst, »detta barn är sjukt. Ställ dig icke mellan henne och läkaren!»

Och aposteln lutade sig öfver den arma och hviskade: »Jesus Kristus skall återgifva ditt hjärta frid!»


The above contents can be inspected in scanned images: 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61

Project Runeberg, Sat Dec 15 15:46:02 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/rydbsagn/rs5.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free