- Project Runeberg -  Sägner, berättelser och skizzer /
    6. Herre, hvart går du?

(1907) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
62

6.

Herre, hvart går du?

Några dagar efter det ofvan skildrade uppträdet infunno sig väpnade rättstjänare i Petrus’ och Paulus’ bostäder, grepo apostlarne och släpade dem under hugg och slag till mamertinska fängelset.

I Rom gick bland menige man månget rykte om det fängelsets fasor, och de, som kände något till det, vederlade icke detta tal.

Mamertinska fängelset eller Tullianum, såsom det äfven kallades, fanns och finnes än i dag vid foten af den kapitolinska klippan, nära romerska torget. Den suckarnes väg, som förde dit, gick trappvis ett stycke upp för branten fram till en järnport, som, en gång stängd bakom en fånge, sällan öppnades för honom, innan han forslades till afrättsstället, så vida han icke redan i häktet afdagatagits medelst strypning eller hunger.

Genom denna port infördes apostlarne i ett rum, hvars kalla stuck-klädda väggar omgåfvos af stenbänkar och företedde anspråkslösa fresker, målade af någon
63
handverkare, som väl icke hade tänkt på den skärande motsats, hvari de lustiga ämnen han valt för sin pensel stodo till ställets lynne och dess olycklige gästers sinnesstämning. Midt i golfvet var ett fyrkantigt hål, genom hvilket fångarne på en stege nedfördes i ett mörkt och fuktigt fängelsehvalf, det egentligen så kallade mamertinska häktet, uppfördt, som man tror, under romerska konungatiden, inemot 700 år före Kristus. Här åter mötte dem i golfvet ett liknande hål, som gapade öfver det gräsliga Tullianum, ett trångt och lågt hvalf, »fasansfullt», säger häfdatecknaren Sallustius, »genom smuts, mörker och stank». Bland de många, som i denna dödshåla dragit sin sista suck, omtala Roms årsböcker den afrikanske konungen Jugurta samt Catilinas medsammansvurne, Lentulus och Cetegus.

Nio långa månader hade apostlarne att dväljas i denna samma håla, medan de afvaktade dödsdomen. De voro icke ensamme där. Mer än 40 andre olycklige delade deras öde. Bland dem voro många svåra brottslingar, men också många oskyldiga, som fallit offer för Neros misstankar eller hans gunstlingars hat.

Det var ett onämnbart elände apostlarne förefunno omkring sig. De vid väggar, pelare och golf fastläste fångarne fyllde det djupa mörkret med suckar, kvidan, gråt och förbannelser. Under den tysta förtviflan, hvaråt andre hängåfvo sig, rufvade icke mindre grymma själskval. Men -- hvad ingen utanför dessa murar kunde ana -- fasorna där inom förbyttes efter hand i tålamod, i lugn, i glädje, i jubel.

Apostlarne hade till sina medfångar talat styrkande ord, lärt dem Guds vägar, manat dem att bedja med sig,
64
och bönens kraft skingrade efter hand de dödens skuggor, som lägrat sig öfver deras själar. Med hvarje dag förenade sig allt flere i det undergifna: »ske din vilje såsom i himmelen, så ock på jorden», och i det hoppfulla »vänd ditt anlete till oss och var oss nådig» ... och till sist fanns där ingen, som icke kände sig fri i sina bojor, när han med de andra höjde sin röst för att lofsjunga Honom, frihetens Gud.

Fångvaktarne -- de hette Processus och Martinianus -- hörde med häpnad ur det förpestade svalget uppstiga fröjdefulla psalmer om Kristus, som öfvervunnit döden. De läto upphämta Petrus och Paulus och piska dem, till straff för det att de förbytt det värsta af alla fängelser till ett fridens och hoppets hem. En af bödelsknektarne stötte därvid Petrus’ hufvud häftigt mot stenväggen, och ännu visar man, där detta skedde, märken i muren likasom efter ett mänskligt anlete. Det dröjde likväl icke länge, innan Processus och Martinianus, äfven de, hade fattats af den från apostlarne utströmmande helige anden och instämde i fångarnes lofsånger. Ur golfvet i »Tullianum», tätt invid den pelare, vid hvilken Paulus och Petrus voro kedjade, uppsprang en frisk källa, hvari de döpte sina väktare och medfångar.

*

Mamertinska fängelset -- från hvilket man nyligen upptäckt en underjordisk gång, förande under Trajanus’ torg -- är af folket i Rom mest kändt under namnet S. Pietro in carcere. Går man från romerska torget förbi Septimius Severus’ triumfbåge, ser man på vänster
65
hand, nära mynningen af Marforio-gatan, ett kapell, öfver hvars dörr är måladt ett gallerfönster och bakom detta de båda apostlarne med deras vanliga symboler, Petrus med nyckeln, Paulus med svärdet. Det lilla kapellet är på samma gång krypta till en kyrka, S. Giuseppe de’ Falegnani, som reser sig omedelbart där ofvanför på kapitolinska klippans sluttning. Ofta förde min väg där förbi, och aldrig var jag där inne, utan att i kapellets förrum finna knäböjande kvinnor. Ett järngaller skiljer förrummet från det inre, hvars mörker jag vid ett enda tillfälle såg, om icke skingradt, så utspädt af skenet från några vaxljus, som brunno på altaret, där en tyst mässa då förrättades. Detta är det öfre fängelsehvalfvet, det mamertinska. Från förrummet leder en trappa till det nedre hvalfvet, det tullianska. Vid nedgången ses en latinsk inskrift från kejsar Augustus’ tid. Hvalfven äro byggda af väldiga travertinblock utan murbruk, och synnerligen det sätt, hvarpå det tullianska är uppfördt, medelst vågrätt lagda, öfver hvarandra framskjutande stenar, vittnar om mycket hög ålder. Fornforskarne tro, att Tullianum varit en vattenborg, ett med Roms äldsta fästningsverk sammanhängande brunnshus, ämnadt att tillförsäkra stadsdelen på Kapitolium friskt dricksvatten. Källan där nere skulle då vara mycket äldre än apostlarnes tid. Dock, det är med den fromma sägnen, införlifvad i kyrkans tro, som vi här hafva att göra, ej med de lärdes undersökningar. En gång om året, nämligen efter högsommaren, då den stora åttadagarsfesten till Petrus’ och Paulus’ ära firas i Roms förnämsta kyrkor, genljuder äfven det forna fängelset af härlig sång. En mässa af Palestrina utföres där då af den påfliga sångarkören i närvaro af en mängd
66
prelater i högtidsskrud, och till de troende utdelas då vatten att dricka från den heliga källan i det tullianska hvalfvet.

*

Petrus, mannen med den bergfasta tron, hade, såsom vi alla veta, ögonblick, då hans andliga mod till fullo svek honom. I judiska vänners närvaro hände det, att han blygdes sitta till bords med grekiska trosbröder; ja, sin egen herre och mästare förnekade han ju, då han en gång såg sig omgifven af människor, för hvilka frälsaren var en upprorsman och hans läror dårskap. Tusen sinom tusen göra såsom han, i det de för människoynnest eller af människofruktan förneka sitt hjärtas eller sin tankes idealer; men huru många äro de, som i likhet med aposteln bittert gråta öfver sin svaghet, i ångerns tårar finna ett bad till själens stärkande och ur nederlaget framgå med härdad vilje att kämpa och lida för sin öfvertygelse?

Efter nio månaders förlopp föll domen. Paulus och Petrus voro, såsom höfdingar för den föregifna mordbrännaresekten, dömde till döden -- Paulus att afdagatagas med svärd, ty han var romersk medborgare och som sådan fritagen från skymfligt dödssätt, Petrus däremot att lida det vanärande korsstraffet, vanärande i romarnes ögon, men omstråladt af dyrd i kristianernas, allt sedan Herren uppgaf sin ande på korsets trä.

Natten före den dag, då rättstjänarne, som hade att frambära domen, väntades, låg Petrus vaken, gripen af oro, och lutade sin feberheta panna mot pelaren, vid hvilken han var kedjad. Paulus, som sofvit en stund,
67
hade vaknat och höll vännens hand i sin. Hastigt stodo fångvaktarne Processus och Martinianus framför dem, lossade deras länkar och sade till dem: »Flyn! Portarne stå öppna! I morgon är det för sent. För oss och alla bröderna äro edra lif för dyrbara, att tyrannen skulle få taga dem. Herrens ängel har förut frigjort eder ur bojor och fångelsen. I Herrens namn ären I frie äfven nu!»

Då Petrus hörde detta, steg han upp. Fly! ljöd det rundt omkring honom; fly! ropade i denna stund hans eget bäfvande hjärta. Dödsångest omtöcknade hans sinnen ... och när han återkom till sans, fann han sig på en ödslig gata långt ifrån fängelset, med en molntyngd natthimmel öfver sig, från hvilken regnet, jagadt af häftiga vindstötar, nedstörtade i strida skurar, medan stormens röster tycktes upprepa maningen: fly, fly!

»Broder Paulus!» ropade Petrus med dämpad stämma, men ingen svarade. Paulus var icke med honom. Hade denne stannat i fängelset och försakat den tillbjudna fribeten, eller hade han flytt åt annat håll? Petrus visste det ej, och hans feberbrinnande hjärna, hans klappande hjärta vägrade honom att tänka vidare däröfver. Gisslad af själfuppehållelsedriften och utan att hämmas af de sår, som fångkedjorna skaft i hans lemmar, hade han ilat öfver romerska torget och Velia och in i dalgången mellan Palatinen och coeliska berget. Nu låg framför honom en gata, som ledde till Capenaporten och appiska vägen. Än några minuter, och han skulle hafva stadsmuren bakom sig. Stormen, slagregnet och mörkret gynnade hans flykt. Gatorna voro folktomma, väktarne syntes hafva åt de vreda naturmakterna öfverlämnat vården om den sofvande stadens trygghet.
68

Petrus skyndade förbi ett Isistempel, då klädet, som var bundet kring hans sårade ben, lossnade, föll och fördes af stormen till en törnhäck, där det, enligt sägnen, följande morgon tillvaratogs af en kristen kvinna, en af apostelns lärjungar. Stället, där det skedde, visas ock. Vid den ödsliga Via di Porta San Sebastiano, nära de ofantliga ödemurarne af kejsar Caracallas termer, på tomten af ett forntida Isistempel, ligger en urgammal, af romare så väl som af främlingar så godt som bortglömd, men likväl märkvärdig och innerligt tilltalande liten kyrka, S. Nereo ed Achilleo, som bland annat förvarar Gregorius den stores biskopsstol. I de äldsta urkunderna kallas denna kyrka Titulus fasciolæ till minne af det förband (fascia), som aposteln Petrus här tappade. Martyrerna, efter hvilka hon sedan uppkallades, äro icke graflagda här, utan i Flavia Domitillas underjordiska kapell, som upptäckts vid ardeatinska vägen och som man höll på att uppgräfva, medan författaren till dessa rader vistades i Rom.

*

När Petrus ändtligen hunnit utanför stadsmuren, saktade han sin gång. Regnet hade upphört, de jagande molnen skockade sig mot öster, och från den klarnade delen af fästet göt sig ett blekt stjärnljus öfver grafvårdarne, som å ömse sidor randade appiska vägen.

Han hade tillryggalagt vid pass tolf minuters väg från staden, när han tyckte sig skönja ett underligt sken, som rörde sig öfver vägen och långsamt närmade sig.

Det liknade hvarken ljuset af en fackla eller af en
69
lykta. Det hade sin egen glans, som kunde jämföras med förtätadt stjärnljus, med vintergatans sken på Nordens himmel, och det bildade en halfring lik glorian kring ett heligt hufvud.

Petrus stannade förvånad.

Allt efter som glorian nalkades, aftog hon i klarhet, men tydligare och tydligare visade sig ytterlinjerna af en mänsklig skepnad, som vandrade vägen åt staden till.

Skepnaden, som var klädd i en mantel, gick på motsatta vägkanten till den, vid hvilken Petrus stod, och tycktes skrida förbi utan att hafva varsnat honom.

Men när den okände tagit ännu några steg, vände han sig om. Petrus, hvars blick icke kunnat skilja sig från företeelsen, igenkände denna rörelse. Så hade Jesus vändt sig och sett på honom den natt, då han på öfversteprästens gård för tredje gången förnekat sin herre och mästare.

Aposteln skyndade fram. Hans ögon voro öppnade, han såg framför sig honom, sin lärare och sin salighet, sådan han sett honom vid sin sida, då de vandrade tillsammans i Judaland och Galiléen. Han igenkände samma sorgsna och mildt förebrående uttryck, samma af gudomlig godhet lysande ögon, som efter den tredje förnekelsen så outplånligt fäst sig i hans själ. Outsägliga känslor stormade öfver honom. Han fattade i Jesu mantel och ropade:

»Herre, hvart går du?» (Domine, quo vadis?)

Jesus svarade:

»Jag går till Rom för att än en gång korsfästas.»
70

Då sjönk Petrus till hans fötter.

»Herre», sade han, »förlåt mig! Du känner min svaghet. I natt har jag åter förnekat dig. Lägg nu din hand på mitt hufvud och låt mig få gråta ut vid din fot! Då skall dödsfasan, som öfverväldigade mig, försvinna, och jag skall visa mig värdig kronan, som du i nåd vill gifva mig.»

Och Petrus fick gråta ut hos sin bäste vän och kände hans hand med själsfridens och välsignelsens härliga krafter hvila på sitt hufvud.

När aposteln styrkt och lugnad steg upp, var Jesus icke mer synlig. Stormen hade höjt sig på nytt och dref från hafvet svarta molnflockar öfver Tiberdalen. Regnet föll åter i strida strömmar. Men aposteln kände, att Herren, fast osynlig, var hos honom, och denna hugnande känsla lämnade honom icke mer.

Petrus styrde sina steg tillbaka till staden och till mamertinska fängelset. Han slog på dess järnport, tills väktarne öppnade, och sade till dem: »Vänner, gifven mig nu åter mina kedjor! Det höfves mig icke att undfly segerlönen».

När morgonen kom, sof han lugnt i sina gamla länkar, i kretsen af sina medfångar.

*

Domine, quo vadis? Herre, hvart går du? Så heter än i dag stället, till hvilket sägnen förlägger denna händelse. Midt emot Priscillas grafvård vid appiska vägen finner man ett af tiden illa medfaret, litet rundt kapell, genom hvars gallerdörr man öfver altaret ser en
71
basrelief, föreställande det här skildrade mötet mellan frälsaren och Petrus. Några alnar därifrån ligger en kyrka, kallad Maria delle Piante, i hvilken förvaras ett aftryck i marmor af de märken, som Jesu fötter sägas hafva efterlämnat på appiska vägens lavasten, medan aposteln knäböjde framför honom.


The above contents can be inspected in scanned images: 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71

Project Runeberg, Sat Dec 15 15:46:02 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/rydbsagn/rs6.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free