- Project Runeberg -  Sägner, berättelser och skizzer /
    Stenmänniskan

(1907) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
191

Stenmänniskan.

Arabesk. (Fragment.)

1.

Bildhuggaren.

Namnet Pierino Corsi finnes icke i den utförligaste förteckning öfver bekanta konstnärer. Bristen märkes ej, ty ingen söker det. Må man ej förväxla detta namn, som tillhörde en olycklig och förgäten bildhuggare, med det mer lysande namnet Pierino Buonaccorsi! Denne var lärjunge af Rafael, och om honom påminner en tafla i Louvrens museum och väggmålningarne i palatset Doria. Om bildhuggaren Pierino Corsi påminner intet efterlämnadt verk.

De äregirige resande, som rista sina namn i klippporna vid Trollhättan eller i Parthenons marmorväggar, kunna hoppas ett varaktigare minne än hans. Den lilla bölja, den krusning på människosläktets flod, hvilken kallades Pierino Corsi, nådde evighetens haf utan att på stranden hafva uppkastat en pärla till vittne om sin tillvaro.

Dock -- här bryter jag mot sanningen. Han lämnade henne, sin enda pärla, sitt väsens pärla, på
192
stranden, men hon försvann spårlöst, hemlighetsfullt. Det är härom jag vill berätta.

Han var en besynnerlig människa och konstnär, Pierino Corsi. Han sällade sig icke såsom lärjunge till någon mästare; han hyllade ingen särskild konststil, hvarken den antika eller den för tillfället rådande. Intet verk af människohand tycktes kunna aftvinga honom heundran eller ens bifall. Han stod stum och liknöjd framför Polykleitos' och Michel Angelos verk; ja, han lämnade dem med en skakning på hufvudet. De hus och gator, där någonting kunde påminna om Bernini, undvek han med samvetsgrann sorgfällighet. Han lämnade sällan sin verkstad; de hammarslag och mejselhugg, som därifrån ljödo så lång dagen var, vittnade om outtröttlig verksamhet, och när han någon gång hvilade efter denna, så bestod denna hvila uti en enslig vandring på den ödsliga, solbrända Campagnan.

Vid sådana tillfällen vaktades dörren till hans verkstad af ett sinnrikt konstlås, och fönstren voro stängda med luckor. Denna senare åtgärd vittnade om en långt drifven försiktighet, ty hans verkstad var belägen i tredje våningen af ett stort, nästan obebodt hus.

Pierino Corsi hade såsom konstnär tillbragt femton år i Rom, utan att en främmande fot fått träda öfver tröskeln till hans verkstad. Intet arbete hade heller utgått därifrån. Endast de nämnda hammarslagen och mejselhuggen underrättade världen om arten af hans verksamhet. Vi böra dock tillfoga, att han själf äfven kallade sig bildhuggare.

Men ett sådant lefnadssätt är ägnadt att framkalla den nyfikenhet, som det vill undvika. Pierino Corsi
193
infann sig stundom i andra bildhuggares verkstäder, så snart ryktet förmälde om något nyfullbordadt konstverk; men han umgicks dock med ingen, alla försök att vinna hans förtrolighet misslyckades, och hans medbröder harmades öfver eller skrattade åt det synbara förakt, hvarmed han betraktade äfven deras mest prisade skapelser. Själf hade han ju icke skapat något, som han vågat visa! Men just detta sporrade nyfikenheten. Man ville se, hvad den narraktige hypokondern med så många års träget, hemlighetsfullt arbete uträttat.

En dag -- han hade då vistats sex år i Rom -- fann nyfikenheten tillfälle till ett försök att intränga i hans hemlighet. Pierino Corsi hade begifvit sig ut på en vandring i Campagnan. Konstlåset och luckorna voro på sin post. Men sedan tvenne veckor hade det ödsliga hus, i hvilket Pierinos verkstad var belägen, och just det rum, som gränsade in till densamma, haft en ny hyresgäst, en ung målare, som uteslutande af sin nyfikenhet blifvit förmådd att flytta dit. Medelst försiktigt utbrytande af en tegelsten i väggen banade denne väg åt en spejande blick in i grannens bostad och helgedom.

Därinne rådde egyptiskt mörker, ty luckorna utestängde hvarje dagens stråle. Den nyfikne kunde ingenting se.

Men han var beredd på detta hinder. En hand full af det eldfängda frömjöl, som samlas från blomman ***** infördes genom hålet, så att det bildade en liten hög bredvid väggen på det hemlighetsfulla rummets golf. Frömjölet antändes medelst en svafveltråd, och vid dess blixtsnabbt uppblossande och försvinnande sken såg den unge målaren -- hvad?
194

En bild, så gräsligt ful, så hemsk, att den sedan länge i drömmen förföljde honom. Så blef nyfikenheten straffad.

Hade målaren sett rätt? Kanske var det icke bildens egen beskaffenhet, utan en uppjagad inbillningskraft, väntan på en ovanlig syn, förutfattad fördom och framför allt den plötsliga magiska belysningen, som åstadkommit detta intryck på honom.

Emellertid blef tegelstenen åter insatt i sitt hål. Corsi misstänkte intet, och den nyfikne grannen flyttade bort.

Men från den dagen gick ett rykte, att Pierino Corsis konstlås vaktade ett människovidunder i marmor. På detta vidunder skulle han hafva arbetat i sex år. Stackars Corsi, han måste vara något galen. Man betraktade honom nu allmänt med ett visst medlidande, och där han visade sig, där hviskades det: den där mannen har uppoffrat sex år af sin ungdom pa att söka det fula.

Något olika uttryckt upprepades detta länge. Året därefter hette det: där går han, som uppoffrat sju år på ett allvarligt stråfvande att finna mönstret för det vidunderliga.

Och tvenne år därefter: se där Pierino Corsi, som i nio år med verklig järnflit arbetat på en fulländad bild af det otäcka.

På tionde året berättades det, att hans verkstad var uppfylld af idel vidunder: djäflar, gastar, lamier, eumenider, pygméer, medusor, phorkyader. Själfva maran saknades icke. Det var ett Pandemonium för alla Blocksbergs och Pharsalos' skräckgestalter, en samlingsplats för uttömningarne ur alla folks och alla tiders sjuka inbillningskraft.
195

Men från denna tid började man tröttna vid att tala om honom. Pierino Corsi var utsliten såsom samtalsämne, tyvärr äfven i annat hänseende, om man fick döma af hans yta. Hans ungdom var sin kos, hans hår började tidigt gråna, hans kinder voro gula och insjunkna, hans ögon dystra och ihåliga. Då någon gång hans magra gestalt, draperad i en veckrik kappa, hans bleka anlete, skuggadt af en bredskyggig hatt, visade sig bland människors barn, så var det som om en flädermus för tidigt lämnat sitt dunkla hål och med skygg flykt sökte sig tillbaka till detsamma.

*

Pierino föredrog en promenad på det lifliga Corso framför en vandring på den ödsliga Campagnan. Allt detta var symptomet af ett begär, som plötsligt vaknat hos Pierino, att med sina långa magra armar trycka hela världen i sin famn; men löjet och hånet kommo hans armar att sjunka och jagade honom tillbaka till hans verkstads och Campagnans enslighet. Sannolikt var det samma fiender, som slutligen drefvo honom ur Rom. Han försvann och var snart förgäten.

Läsaren återfinner honom tio år därefter i en från Rom fjärran belägen stor stad, vida mer bekant för sin vetenskaplighet än sitt konstsinne. Jag menar hvarken Stockholm eller Göteborg; icke ens Berlin

          »mit seinem dicken Sande,
Und dünnen Thee, und überwitz'gen Leuten,
Die Gott und Welt, und was sie selbst bedeuten,
Begriffen längst mit Hegel'schem Verstande!»

196

Stadens namn är för denna berättelse likgiltigt; ja, uppriktigt taladt, det ligger i berättarens intresse att dölja det, likasom jag iakttagit tystnad i afseende på den tid, i hvilken Pierino Corsi lefde. Arabesktecknaren vill ej vara strängt bunden af rum och tidsförhållanden; han vill röra sig med frihet; några löst dragna linjer, som synas vilja gestalta sig till ett grekiskt tempel, stöta plötsligt tillhopa i bågform, resa sig till skyhöga torn, sammanlöpa i ogiver och rosetter, bryta sig i otaliga spetsar, samla sig därefter omärkligt i nyktra, reguljära figurer, som innan man anar oråd bilda ett palats i Hamburgerstil, ur hvilket, genom en besynnerlig metamorfos, en luftig fantastisk pagod utvecklar sig för att slutligen bilda en enda stor blomsterkvast. Och i allt detta kan dock den inre sanningen vara bevarad.

IV.

Jag inför läsaren i den stora obekanta staden.

Det är natt, men från ett väldigt torn, täflande i höjd med Cheops' pyramid, sprider en elektrisk sol sitt blåhvita sken öfver de ofantliga husmassorna och den omgifvande nejden. Stanna vi vid stadsporten och blicka tillbaka öfver den våg vi tillryggalagt, kunna vi se de rika stadsboarnes sommarhus skimra mellan dunkla löfmassor på de fjärran bergen, hvilkas branter i olika skiftningar återkasta det besynnerliga ljuset. Framför oss ligger en bred, rätlinig gata, hvars pelargångar perspektiviskt sammanträffa i bakgrunden. Höga palatser å ömse sidor. Folkvimmel på gatorna, men människorna
197
synas smyga med ljudlösa steg. Allt detta i blåhvit belysning. Vi vandra framåt och hinna en vidsträckt öppen plats, där springkällor kasta pärlregn, skimrande i regnbågens färger. Kolossala bronsbilder på höga fotställningar omgifva torget, som kringslutes af byggnader, den ena till stilen besynnerligare än den andra. Framför allt fästes vår uppmärksamhet vid en tempellik jättebyggnad i bakgrunden. Inom en skyddsvakt af höga smala torn hvälfver sig en ofantlig kupol, härmande himlahvalfvet och dock så tung, som om den vore färdig att nedsjunka till jordens medelpunkt. Sankt Peters kupol skulle inom densamma kunna beskrifva en kretsbana med betydlig tvärlinje. Vårt öga håpnar vid anblicken af denna massa, som synes upprest för att trotsa tyngdlagen. Och medan vi ännu betrakta den, närmar sig oss en man, väl insvept i sin kappa; han hälsar oss vänligt och säger:

-- I ären främlingar i denna stad att döma af er dräkt.

-- Alldeles.

-- Nåväl, hvad synes er om staden? Tillåt mig anmärka, att om ni kommit hit för att betrakta detta världens åttonde underverk ... han pekade vid dessa ord på den tempellika byggnaden ... så ha'n I valt er tid rätt väl, ty dess storhet röjes bäst i det konstlade skenet af vår nattliga sol. Om dagen sammankrympa dess former, ty himlahvalfvet, med hvilket man ovillkorligt måste jämföra det, synes då i hela sin vidd, och huru det än må vara, den gamla satsen står dock ännu fast, att contentum är mindre än continens.

-- Vår okunnighet må synas er lika kolossal som denna kupol; men tillåt oss dock å vår sida fråga: hvad
198
kallas detta världens åttonde underverk, ty hvarje sådan byggnad har dock sitt namn, vanligen hänsyftande på dess bestämmelse?

Mannen tycktes verkligen mycket förvånad öfver vår okunnighet om jättetemplets namn; det var för honom detsamma, som att stå vid foten af Egyptens största pyramid och fråga: hvad kallas en sådan byggnad? Emellertid dolde han artigt sin öfverraskning och svarade:

Det är det vidtbekanta Materiens tempel...

-- Aha, det är Materiens ryktbara tempel, om hvilket talas så mycket i alla jordens länder, inföll jag för att låtsa en kunskap, den jag blygdes att icke äga, på samma gång som jag förvånades öfver upplysningen, ty jag hade aldrig förr hört omtalas något tempel, upprest åt en dylik gudomlighet. Våra börspalatser äro nämligen inga tempel i ordets egentliga bemärkelse.

-- Dessa torn, fortfor stadsbon, äro till antalet lika många, som de enkla kropparne, och kallas efter dem. Vi hafva således guldtornet, silfvertornet, vätetornet, koltornet, jodtornet o. s. v. Alla uppstiga de från en gemensam grund, nämligen byggnadens hufvudmassa, som föreställer dessa enkla kroppars enhet, materien i och för sig, tingens väsende. Tornen äro ordnade i enlighet med tabellen öfver de enkla kropparnes frändskap. Den ofantliga kupolen är en symbol af materiens kretslopp.

-- Aha, det var märkvärdigt, sade jag. -- Förrättar man äfven gudstjänst i denna kyrka?

-- Ja visst, svarade mannen, och vill ni bevista en sådan gudstjänst, så följ mig. Den börjar just nu, ty midnattstimmen är inne. Ni får höra en predikan af professor Athan, den store vetenskapsmannen.
199

Beledsagad af min obekante vägvisare inträdde jag i templet genom dess hufvudport. Jag förmår ej beskrifva det intryck, som anblicken af det inre gjorde på mig. I den mörkblå grunden af dess hvälfda tak skimrade likasom från ett omätligt afstånd tusen sakta skridande stjärnor, som öfver det vidsträckta rummet utgöto en matt, osäker belysning, liknande en klar stjärnenatts i den fria naturen. Af pelarne, som stödde hvalfvet, syntes endast de väldiga fotställningarna och det nedersta af de räfflade skaften; det öfriga skymtade allt oredigare och försvann småningom helt och hållet i rymdens skuggor. Bakgrunden af skeppet bildade ett kor med altare; hit kunde stjärnljuset icke tränga, men det erhöll sin egen belysning från en öfver altaret anbragt sol, hvars flämtande strålar, liknande norrskenets, dock endast förmådde förjaga skuggorna från sin närmaste omgifning. Hon var emellertid rummets enda ljuscentrum och ådrog sig genast min uppmärksamhet, enär hufvudporten, genom hvilken jag inträdde, befann sig midtemot koret. Människogestalter skymtade endast här och där omkring pelarne, och jag gjorde den anmärkning, att gudinnan Materias tillbedjare antingen måtte vara få till antalet eller lata kyrkogångare; men min följeslagare försäkrade mig, att flera tusen personer voro närvarande; det var endast kyrkans ofantliga vidd och mörkret därinne, som åstadkommo dess utseende af tomhet.

Vid min följeslagares sida lämnade jag tröskeln, från hvilken jag hitintills tagit en öfverblick af templet, och skred ett stycke framåt genom skeppet. De människor, förbi hvilka jag gick, stodo antingen stilla, stödda mot pelarne, eller vandrade med ljudlösa steg en och
200
en i gångarne. Jag såg ingen enda kvinna, utan endast män, de fleste af framskriden ålder. Alla hade de ett dystert, likblekt utseende, måhända till följd af den matta belysningen. Medan jag så vandrade framåt, undrande öfver det jag såg, och till mig själf framställande tusen frågor, dem jag likväl visste mig icke kunna besvara, ljödo plötsligt genom hvalfvet de första tonerna af en härlig sång. Jag stannade och hörde. Gudstjänsten var börjad. Sångarne befunno sig utan tvifvel på en af mörkret dold, högt upp i kyrkan belägen läktare; men de harmoniska tonvågorna bröto sig så, som om de nedflödat till åhörarne på stjärnljusets strålar; jag trodde mig höra sfärernas harmoni, och min inbillningskraft ville öfvertyga mig, att de små lysande punkterna däruppe i kupolen voro de egentliga sångarne.

Af sångens ord uppfattade jag endast följande:

Alltets moder, eviga, dunkla väsen,
Du, hvars hand gestaltade formlöst kaos,
Mätte världars banor och göt i rymden
     Strålande solar.

Starrblind är du, mena de forntidsvise;
Är du stendöf äfven, o härskarinna,
Dristar slafven klinga ditt lof på lyrans
     Skälfvande strängar?

Molnens kosa, stormarnes flykt du länkar,
Oceanens vågor och eldens flammor,
Hjärtats känslor, själens fördolda tankar
     Lyda din spira.
201

Outgrundlig fyller du Kosmos' zoner,
Flätar genom skapelsen dina lagars
Nät och styr osynligt med hjärnans fibrer
     Människoanden.

Släktet, likt Ixion, med evig möda
ullar uppför klippan det tunga hjulet;
ålet nära, störtar du lekfullt ned det
     Åter i dalen.

Släkten födas, släkten i mull förvandlas,
Lundens kronor gulna, och kungars falla,
Skuggan rörs på seklernas ur i samma
     Eviga kretsar...

Sången fortfor, men jag förmådde icke längre följa den med uppmärksamhet, ty hvad jag redan hört kom mig att undra, till hvem denna hymn var riktad, om till gudinnan Materia eller till Ödet. Men kanske tänka sig Materias tillbedjare dessa bägge makter såsom en och samma. Jag har icke närmare studerat Materialismens dogmatik och kan således icke afgöra denna fråga. Hvad som därjämte förundrade mig var, att de i själfva verket tröstlösa och förskräckliga ord, hvilka sången innehöll, voro infattade i en melodi, som ingalunda svarade till innehållet, ty den var i högsta grad ljuflig. Den smekte och tjuste, kanske för att desto säkrare kunna öppna det annars motsträfviga hjärtat för själfva läran. Den påminde mig om de där kapslarne, i hvilka läkarne gifva oss bittra läkemedel. Vi känna icke bitterheten, då vi intaga läkemedlet, men väl kommen till sin
202
bestämmelseort upplöser sig kapseln, och medlet verkar omedelbart i all sin skärpa. Ur dessa funderingar rycktes jag plötsligt genom en förändring i musiken. Den ofvan till en del anförda hymnen tystnade och följdes omedelbart af en annan sång, om jag ej bedrager mig, en bearbetning af en Horatiansk ode, ty jag igenkände följande ord, brusande genom templet på vingarne af en yr och stormande melodi:

Hvad morgondagen ämnar dig, fråga ej!
Njut sorglös stunden, Ödet dig nu beskär,
Och sky ej, gosse, drufvans nektar,
Kärlekens nöjen och dansens yra.

Jag såg mig omkring på de åhörare, som stodo mig närmast, och upptäckte en egen motsats mellan denna lefnadsglada sångs uppmaning och deras ansikten. Deras ögon blickade lika dystert som vanligt. Dock tycktes sången icke vara utan inflytelse: man lyssnade till den, och jag läste i månget anlete ett förtvifladt beslut att lefva efter dess filosofi.

Sedan sången tystnat, fattade min vänlige ledsagare, som troget hållit sig bredvid mig, min arm och hviskade:

-- Nu kommer predikan, och ni får höra vår utmärkte Athan, vetenskapens heros i vårt århundrade.

Jag höll på att fråga, hvilket nummer detta århundrade egentligen bar, ty, såsom jag ofvanför nämnt, tusen frågor hade skrifvit lika många ? i min hjärna, och jag kände mig villrådig, om jag drömde allt detta eller om jag, såsom de helige sju sofvare, uppvaknat i ett nytt århundrade. Så eget och främmande förekom mig allt, som jag såg och hörde.

Men nu fängslades min uppmärksamhet af det
203
börjande föredraget. Professor Athan hade stigit upp på predikstolen. Jag såg hvarken denna eller predikanten, ty bägge doldes af mörkret, men jag hörde en röst, hvilken tycktes komma från ett af sidoskeppen, klar och hvass ljuda genom hvalfven. Jag lyssnade med uppmärksamhet och kan icke neka, att talaren förstod att hvarje ögonblick, ända till hans sista ord förklingat, hålla den i starkaste spänning.

Ingångsspråket var: Ingen kraft utan materia, ingen materia utan kraft. Orden stodo att läsa hos någon af materialismens heliga författare ... jag minnes nu icke namnet, lika litet som jag erinrar mig kapitlet och versen. De utlades särdeles väl och allmänfattligt, och ur denna dogm, hvilken synes vara materialismens grundlära, härledde talaren med skarpaste följdriktighet den sats, att intet öfversinnligt äger tillvaro, att allt är materia, att människosjälen således blott är den kroppsliga organismens blomma, vekens låga, hvilken slocknar, så snart den brunnit ner.

Föredraget var rikt på bilder och liknelser, väl värda att uppsnappas och antecknas i en skalds florilegium. Människan sades vara ett urverk, en vandrande ugn ... hon sades vara mycket annat, som jag nu icke mer kommer i håg.

Dem, som yrka eller hoppas på personlig fortvaro efter döden, kallade talaren för de värsta egoister, som världen frambragt; och till jämförelse med dessa irreligiösa människor framställde han den fromme materialisten, som njuter det lif, naturen förärat honom, så länge det räcker, och därefter utan knot -- ty knot tjänar ändå till intet -- återgäldar naturen dess lån.
204

Medan föredraget ännu fortfor, stördes jag af några personer, som gingo tätt förbi mig, släpande emellan sig en börda. Jag ansträngde mina ögon och tyckte mig i det burna finna likhet med en människokropp. Bärarne, klädda i långa hvita mantlar, voro sannolikt tempeltjänare.

Strax därefter slutade föredraget; professor Athans sista ord förtonade i hvalfvet. De personer, som stodo i min närhet, drogo sig närmare koret, och jag följde deras föredöme, alltjämt beledsagad af min trogne Achates, den tjänstvillige stadsbon. Af det dofva, hela kyrkan uppfyllande buller, som de församlades steg vid denna allmänna rörelse åstadkommo, fann jag min beledsagares försäkran bekräftad, att ganska mycket folk var tillstädes, och när jag slutligen hunnit till grannskapet af altaret, såg jag detta omgifvet af en ofantlig människohop, ett böljande haf af hufvud vid hufvud.

Hvad som nu egentligen förestod visste jag icke, men under det jag närmade mig altaret, hade jag haft ögonen riktade på den norrskenslika solen där ofvanför och till min öfverraskning funnit, att densamma vid närmare skärskådande icke liknade en sol, utan snarare blomkronan af en sensitiva, darrande såsom vid beröringen af en närgången hand.

Medan jag ännu betraktade denna sol eller blomkrona, bleknade dess matta sken för ett vida starkare, som plötsligt flammat upp. De hvitklädda tempeltjänarne hade kring altaret tändt konsteldar, som med det hvitaste sken belyste allt omkring mig. Stjärnorna i kupolen slocknade, människornas bleka anleten blefvo blekare, pelarne reste sig för ögat i hela sin -- -- -- -- -- -- -- --
205

(Ur en Variant.)

-- Ja visst, svarade mannen -- man offrar på gu- dinnan Materias altare. I morgon, mina herrar, bören I icke försumma att beskåda templets inre och framför allt gudinnans egen ryktbara bild, gjuten af en komposition, i hvilken alla de kända kemiska elementerna ingå. Bildstoden blef först förlidet år färdig. Mästaren är en medborgare i denna stad.

-- Är hans namn måhända Pierino Corsi?

-- Pierino Corsi? Nej, svarade mannen småleende; -- så hette en främling, som vistades här i staden, och som visserligen var en af medtäflarne om det utsatta priset, men hvars försök blef förkastadt. Kan ni tänka er: han framställde gudinnan i gestalten af en vanlig kvinna, omgifven af några intetsägande attributer!

Och huru är den gillade och i templet insatta bildstoden beskaffad?

-- Jo, hör! Då ni genom hufvudporten inträder i templet, ser ni öfver altaret någonting, som liknar en gyllene sol ...

-- Och det är gudinnans bild?

-- Ja, men hör vidare. Då ni trädt något närmare, finner ni, att det icke är en sol, såsom ni först tyckte, utan en strålformig blomkrona. Och då ni kommit ännu närmare, förvandlas denna blomkrona till en jättepolyp med tusen armar, hvilka, medelst ett inre, osynligt maskineri, äro i en beständig rörelse och från det nedanför belägna altaret upphämta de af näringsmedel bestående offergåfvorna samt införa dem genom tusen munnar för att smältas i en enda ofantlig mage. Proceduren
206
fortgår vidare, men här är icke platsen att omtala densamma. Det vare nog sagdt, att materiens kretslopp här är framställdt på det mest sinnrika sätt. Det år plastikens triumf, mina herrar. I kunnen i morgon med egna ögon beskåda underverket.

-- I hvilken tid lefver jag? tänkte jag för mig själf ... men till främlingen sade jag: -- -- -- -- --


The above contents can be inspected in scanned images: 191, 192, 193, 194, 195, 196, 197, 198, 199, 200, 201, 202, 203, 204, 205, 206

Project Runeberg, Sat Dec 15 15:46:03 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/rydbsagn/stenmann.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free