- Project Runeberg -  Sägner, berättelser och skizzer /
    Ströftåg i Paris

(1907) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
219

Ströftåg i Paris.

1873.

I.

För någon tid sedan meddelade en fransk biskop sina åhörare, hvad han trodde sig veta om den verkliga orsaken till de många krig, som allt sedan Arilds och Ariovistus' dagar förts mellan Frankrike och Tyskland.

»Barn», sade han, »vår Herre, som visligen inrättat allt, har gifvit tyskarne ett land som passar dem, ty det är kärft som deras lynne, ofruktbart som deras inbillningskraft, dimmigt som deras förstånd. Själf har jag varit både i München och i Berlin, och jag kan försäkra er, att där är förskräckligt. Oss däremot har skaparen välsignat med härliga ängder. Hvad under då, att barbarerna vilja frånröfva oss vårt paradis. De hafva lust -- en orättfärdig, men välförklarlig lust -- till vår sol, vår himmel, våra hvetefält och drufklasar. Där har ni orsaken till dessa fransk-tyska krig. Saken är mycket enkel. För att skydda oss mot våra grannar, hafva vi nödgats anfalla dem.»

Det var, som sagdt, för någon tid sedan denna förklaring afgafs, ty nu skulle hon ej vara lämplig. Under
220
många dagar har för parisarne det sollysta Frankrike endast varit en sägen, ett minne af hvad som var, utan tvifvel paradt med hoppet om hvad som komma skall. Himlen rufvade icke tyngre öfver Köln-katedralens torn, när jag sist såg dem, än nu öfver Notre-Dames. Det gamla templet ligger där ärevördigt, men skumt och dystert, som om det bure århundradens ve på samvetet. Så måtte det sett ut, när Victor Hugo första gången varsnade Claude Frollos skugga öfver dess portal. Seinen rinner mörk som Akeron. Allt emellanåt faller ett duggregn. Kyrkspirorna, domerna och de annars så penselutmanande taklinjerna längs kajerna teckna sig grått i grått mot tungsinta och vattusiktiga skyar.

Man vill annars gärna tänka sig Paris och det vackra vädret som trogna vänner, hvilka icke skiljas åt för många dagar i sänder. Och det är jag öfvertygad om, att knappt någon fläck i världen kan mer än denna förskönas af ett azurblått fäste eller mer lifvas af en solstråle.

För ett par dagar sedan lyckades en sådan genomstinga molnhöljet. Och trolsk var i sanning den verkan detta medförde. Seinens svarta yta blånade med ens och glittrade af tusentals paljetter. Louvren, Tuilerierna, hela raden af praktfulla palats på strömmens norra sida framglänste med skarpt tecknade linjer. Torn och domer flammade som af eld, och, snart sagdt, i en handvändning höljdes bulevarderna, Tuilerieträdgården, Endräktstorget och Elyseiska fälten af böljande fotgångareskaror, vagnar och ryttare.

Ni känner sagan om Memnon-stoden, som klingade, träffad af den förste strålen från morgonsolen. Ögonblicket påminde därom.
221

För ett öga som ej slöats af vanan vid ett sådant skådespel var det en fängslande tafla, som här upprullades. Mellan trädrader, hvilkas nakna grenar låto solljuset så mycket ymnigare nedströmma öfver marmorbilder, sprutande vattenkonster, bassiner och gräsmattor, som ännu i Januari prunka med grönska, rörde sig ett folkvimmel, som i trots af vårt århundrades så mycket öfverklagade färgrädsla företedde en den gladaste rikedom, som paletten kan åstadkomma. All den ståt, hvarmed bulevardernas mode-bodar söka fånga blickar och köpare, återfanns här, men slutande sig kring lefvande former och böljande med dem som i ett haf. Tusentals damer i de mest skiftande promenadtoaletter ... Ett minst lika stort antal framtidsförhoppningar i alla möjliga fantasidräkter och i alla storlekar ända ner till dem, som påkalla närvaron af de där snöhvita hufvorna, hvilka uppdyka här och hvar i mängden af blomsterströdda och plymagerade koaffyrer ... Bulevardsprättar af alla mönster, från den verklige eleganten, som glömmer att han har hållning och stil, emedan det är hans natur att hafva det, till den ömklige petit-crevéen med sina kvinnliga later och sin tillgjordt världströtta uppsyn eller det löjliga kvasilejonet med sin själftäcka roll som skräddarskylt. Gamla herrar sitta i samtalande grupper; några af dem vilja se ut, som om de gjort många fälttåg, och de hafva kanske också gjort dem; andra som om de buro Frankrikes politik på sina skuldror. En och annan utpekas ock som en känd ledamot af nationalförsamlingen eller af den lagstiftande församling, som försvann så hastigt i September 1870. Man skulle begå en grym orättvisa, om de icke allesammans insättas i den pärskammare,
222
som är i görningen, så viktiga och värdiga se de ut. Antagligen språka de om Frankrikes pånyttfödelse. Ett af de medel som man vill tillgripa eller redan tillgripit för denna omdaning, är också nära tillhands.

I folkskarorna, som draga förbi oss, finna vi nämligen en alldeles otrolig mängd underliga skepnader, utstyrda i runda hattar med långa svängda brätten och i svarta rockar, som räcka ned till hälarne. Det är högre och lägre kyrkans tjänare, jesuiter och andra ordensbröder, det andliga i detta världsvimmel, det heliga på denna fåfängans marknad, surdegen i detta jäsande och frasande virrvarr. Till dess utstyrsel synes äfven höra en illa mejad svart skäggbotten, som ingalunda förskönar deras sällan tilltalande ansikten. Jag säger sällan, ty någon gång kan man under dessa hattar finna både ädla och fina drag.

Af sådana skepnader är det för närvarande en uppsjö i Paris. Där kunde icke hafva varit fler »abbéer» före den stora statsomhvälfningen. Här i Champs Elysées äro de nästan lika många som soldaterna, hvilkas bjärta uniformer öka det brokiga färgspelet. Hvad dessa galliske krigare äro småvuxne! De räcka icke upp till axlarne på en medelstor svensk, och hade de icke så lifliga ögon och så kynnefulla ansikten, skulle man finna dem ömkliga i deras litenhet och spenslighet. Emellertid hjälper uniformen upp mycket. Epåletterna gifva dem axelbredd, de vida byxorna lämna en möjlighet öppen för att de skulle hafva vador, och de lysande färgerna på deras dräkter gifva dem i trupp och framför allt till häst ett krigiskt utseende. Träffar man högvuxna soldater, hvilket är sällsynt, äro de vanligtvis ljuslagda och sannolikt söner af Elsass-Lothringen eller de flandriska landskapen.

Bottenfärgen i taflan bildas af arbetarne i deras blå blusar. Mössan sitter med ett visst trots på det svarta håret, händerna äro instuckna i byxfickorna; ansiktet, där mustaschen sällan fattas, har något på en gång godlynt och bistert.

Solljuset återkastas från de granna ekipagen, som följa hvarandra och korsa hvarandra så tätt, att det ofta för en lång stund är omöjligt att komma öfver från en gångbana till en annan.

Duken, hvarå denna målning ter sig, är vidt utspänd. Fjärran i väster skymtar Place de l’Étoiles triumfbåge; öster ut visar sig obelisken från Luxor, så skonad af tiden, som om han i går fått det sista fulländande mejselhugget af sin egyptiske konstnär, och bakom obelisken åter en lång ödemur, svedd af elden, men ståtlig ännu i förstörelsen. Denne mur är Tuilerierna.

Det kräfdes detta vittnesbörd om en nyligen utkämpad, fasansfull kamp, för att man skulle kunna tro, att de samhällsklasser, som här stimma så fredligt om hvarandra i solens sken, icke länge sedan sammandrabbade i den blodigaste och mest vildsinnade inbördesfejd, och för att man skulle minnas de historiska tilldragelser denna samma plats omslutit. Där obelisken reser sig, stod förr giljotinen, och här i mynningen af Rue Royale lågo för icke så många månader sedan högar af fallne blusmän och soldater kring en envist försvarad barrikad.

*
224

Vi vandra öfver Elyseiska fälten fram mot Place de l’Étoile. Trängseln snarare ökas än minskas, ju närmare man kommer den väldiga, åt revolutionens och Napoleon I:s härar resta triumfbågen, i jämförelse med hvilken Ludvig XIV:s pråliga och skrytsamma byggnader af samma slag, Porte S:t Martin och Porte S:t Denis, synas tämligen fnaskiga. Vi finna snart att triumfbågen i stället för att ligga i utkanten af folkvimlet är en af dess medelpunkter. Här sammanstöta, som ni vet, en mängd breda, med palatslika hus kantade avenyer -- icke mindre än tolf, tror jag -- med Avenue des Champs Elysées, och alla afbörda som bifloder, sina människovågor, till denna hufvudåder, som för dem vidare genom Avenue de la Grande Armée och Avenue d’Uhrich till Boulogneskogen och hans omnejd.

Att stiga upp för triumfbågen och därifrån njuta utsikten öfver staden lönar mödan, framför allt då luften är klar och allt hvad lif och ande har synes vara ute för att sola sig. Under triumfbågens hvalf är det märkvärdigt tomt och ödsligt. Utanför järnkedjorna, som afspärra genomfärden för vagnar, råder ett döfvande buller, ett brusande lif, men monumentets väktare, en äldre, uniformerad man med bröstet höljdt af hederstecken, sitter som eremit i sin lilla cell, som tillika är biljettkontor för dem, som vilja upp på platformen.

Är här då ingen mer än jag, som vill skåda bildverken öfver de franska vapnens segrar i Belgien, Tyskland, Italien och Egypten och läsa de hundratals namnen på den första republikens och det första kejsardömets härförare? Har minnet af 1870 blandat för mycket malört i den kalk, hvarur man annars så gärna berusade
225
sig? För egen del är det blott ett namn, som jag här söker bland dem alla. Det är Hoches, ty han var icke endast en lysande stridsman och fältherre, utan en man af ära och en sann frihetsvän och han hade den lyckan att dö ung efter en lefnad af den renaste sedliga glans. Hans namn är sannerligen för godt att skyldra vid sidan af kejsardömets äfventyrares, »hvilkas läppar, ännu krutfärgade från den afbitne patronen, voro färdiga att smickra tyrannerna». Dock här komma flere åskådare: först två linjesoldater, små som skolgossar, och omedelbart i deras kölvatten -- en jesuit. »Dii, avertite omen! I gudar, afvärjen järtecknet!» vore jag färdig utbrista vid denna syn. De båda soldaterna ställa sig arm i arm och hjälpa hvarandra med att stafva fram namnen Marceau, Masséna, Moreau o. s. v. Jesuiten tager plats bakom dem och stirrar än upp i taket, än på väggen, där han just midtemot sig har namnet Rom, och än på de små linjesoldaterna. Han ser mycket fundersam ut. Hoppas han att en dag se de där rödbyxorna och deras likar samlade under nyckelfanan till härtåg mot Italien och mot protestantismen? Jag kan icke läsa hans tankar; men hvad jag vet är, att landet i närvarande tid är öfversvämmadt af skrifter, som egga till kamp mot protestantismen, i hvilken man samtidigt vill se de germaniska folkens styrka och de romaniska folkens fördärf.

»Min herre», yttrade någon till vaktaren, biljettförsäljaren, »de där prydnaderna på ert bröst äro minnen från edra fälttåg?»

»Nej», svarade mannen, »jag har fått dem för räddning af människolif.» -- »Dess bättre: det är vackrare och kräfver oftast mer mod att rädda en människa än
226
att skjuta ihjäl henne.» -- »Utan tvifvel», genmälte mannen med själfkänsla.

*

Jag afstår från hvarje försök att skildra utsikten från den tornhöga triumfbågens platform. Slika skildringar äro i allmänhet en otacksam sak, med hvilken man gör utsikten, läsaren och sig själf orätt. Den mångfald ögat uppfångar som en enhet kan pennan återgifva endast ofullkomligt och styckevis.

Utsikten här är för öfrigt mer ståtlig än skön. Man får en föreställning om stadens väldiga utsträckning; man ser en mängd breda, trädplanterade gator strålformigt utskjuta från triumfbågen som medelpunkt; man ser de oräkneliga vagnarne och fotvandrarne, som rörde de sig på en leksaksbricka; man ser templen resa sig öfver husmassorna. Men hvad är dock allt detta mot utsikten från Mosebacke? Litet eller intet, om ej åskådaren efter hand fattades af de minnen, som hvila öfver denna nejd, fattades af känslan, att han här har framför sig de öfverraskande och genomgripande historiska händelsernas stora verkstad, en plantskola för alla idéer, en jordmån för alla tankefrön, och att denna världsstad med hänsyn till framtidens politiska och sociala utveckling säkerligen ännu icke haft sitt sista ord med i laget.

Det vackraste jag såg här uppe var den underbara halfgenomskinliga guld- och rosafärgade dager, som sänkte sig öfver kullarne och husmassorna i nordost öfver Buttes Chaumont och Moatmartre, medan söderut solskenet, som lekte på den förgyllda invaliddomen, slocknade och fästet på det hållet började mulna. Buttes
227
Chaumont och Montmartre omfatta, som man vet, de mest revolutionära kvarteren i Paris. Under det jag åsåg, huru himlen sänkte detta härliga flor öfver »den sköna synderskans» oroliga barm, stod tjänsteanden, som hafver sin varelse på platformen -- och som gör sig en biförtjänst på att tillhandahålla kikare åt gäster -- bredvid mig och tycktes äfven han hafva sin fägnad af denna syn.

»Vackert det där», sade han, »men har ni någonsin sett ett åskväder öfver Montmartre och Buttes Chaumont?»

»Nej!»

»Det är icke mindre grant. Men maken till åskväder, som jag för snart tre år sedan såg draga öfver höjderna där borta, får man väl sällan upplefva. Låt se, jag tror det var den 26 Maj 1871.»

»Det var ju under kommunens tid.»

»Det var kommunens sista dag, monsieur. Det låg ett moln öfver Buttes Chaumont, ett annat öfver Buttes Montmartre. De slungade blixtar mot hvarandra. Allt emellanåt slog en eldstråle ned äfven här i grannskapet. Jag kan visa er flere märken efter kulor på triumfbågen. Kommunens bataljoner stodo i molnet på Buttes Chaumont, regeringens i molnet på Montmartre. Det var en ryslig dag, men rysligast efter kampens slut. Dock bort med dessa minnen! Denna gata, min herre, är Avenue de l’Impératrice» ...

»Ni menar väl Avenue d’Uhrich?»

»Ni har rätt. Hon heter nu Avenue d’Uhrich. Jag sade de l’Impératrice af gammal vana. Gatorna i Paris ombyta ofta namn.»

»Tror ni, att ännu ett ombyte förestår?»
228

»Utan tvifvel ... mer än ett.»

»Och hvad kommer då Avenue d’Uhrich att heta?»

»Hvad vet jag? Är ni legitimist, min herre, så låtom oss antaga, att det varder Avenue de la Reine de France.»

»Men om jag icke är legitimist?»

»Nå väl, ni är då måhända orleanist och föredrager Avenue de la Reine des Français.»

»Finnas andra möjligheter?»

Mannen nickade åt Montmartre till, skakade på hufvudet och teg.

När jag lämnat triumfbågen, kom ett duggregn, som dref mig in på ett kafé, där jag slumpvis fick »Gaulois» i handen. »Gaulois’» ledare för dagen var en förnumstig uppsats om nödvändigheten af att omdöpa en mängd gator i Paris, för att utplåna minnet af »den förhatliga 4 September».

Männen af den 4 September omdöpte gator för att utplåna minnet af »den förhatliga 2 December».

Männen af den 2 December rasade mot minnena af det orleanska konungadömet.

Legitimisterna hade år 1814 knappt kommit rätt i sadeln, innan de, för att utplåna minnet af »den förhatliga revolutionen», vroko Napoleon I:s bildstod ned från Vendomekolonnen och general Desaix’ från dess fotställning för att omsmälta dem till den bild af Henrik IV, som står på Pont Neuf.

I det jag fortsatte min väg öfver Place Vendome och såg afstymmelsen af Vendomepelaren, påminde jag mig dessa sakförhållanden, på grund af hvilka kommunalisterna alldeles icke hafva rättighet att taga ensamt för sig i anspråk det nitet att våldföra sig på historiska
229
minnesmärken och historiska namn. Det nitet utmärker alla meningsflockar i det sköna Frankrike, och hade hr Chesnelongs fabler lyckats återställa konungadömet af Guds nåd, skulle kanske dess första åtgärd varit att kasta marskalk Neys bronsstod i smältugnen.

Ej underligt därför, att det stora, det konstälskande Paris är jämförelsevis fattigt på historiska bildstoder. Det är rikt på bilder af dansanta nymfer, genier o. s. v., emedan slika gudomligheter ännu icke inblandat sig i partipolitiken. Det är ock den enda borgen för deras tillvaro.

Man sysslar nu med Vendomepelarens återuppförande. Emellertid går arbetet långsamt undan och under tiden fira gatpojkarne kolonnens omstörtare med kritinskrifter, som återfinnas här och hvar på väggar och pelare ehuru polisen dagligen och stundligen utplånar dem. »Courbet le colonnard» läste jag för ett par dagar sedan vid själfva hufvudingången från kajen till Louvrens borggård. En annan kritinskrift, som jag fann på triumfbågen å Karusellplatsen, lydde: »Aktning för egendomen! Död åt tjufvarne! Ambulanser åt de sårade!» Ett genljud från de föregående revolutionerna. Ni ser, åt hvad håll de parisiske Gavrochernas inbillningskraft leker.

Hvem skall härnäst intaga det luftiga rummet på Vendomekolonnens spets. En bild af den simple soldaten, såsom prinsen af Joinville föreslog? Eller Frankrikes genius? Eller jungfru Maria, såsom de klerikale önska. Eller ställets gamle ägare Napoleon I? Den sistnämnde har de största utsikterna. En skämttidning föreslår, att hvem det nu må varda, bör han stå på ett ben, färdig till språng för att rädda sig öfver till taket af det
230
närbelägna Hôtel du Rhin, när en ny Courbet kommer. Det är här i Paris en vansklig sak att odödliggöra storheter med plastikens tillhjälp. Den bräckligaste sak är ære perennius, och en gubbe, stucken i koppar, är oförgängligare än en som gjutits i brons. --

*

II.

Solen skiner, himlen är blå -- för första gången sedan flere dagar. Er brefskrifvare går tillfälligtvis förbi n:o 42 Rue de Provence och finner öfver dess port en inskrift, som korsar hans afsikt att tillbringa dagen på bulevarderna. Med helt små bokstäfver, som på intet sätt vilja täfla med de alnshöga, guldglänsande inbjudningarna till lyxbodar, restauranter och kaféer, står där nämligen att läsa:

Culte évangélique. Chapelle Taitbout.

Och som det är söndag och just den tid, då protestanterna pläga samlas till gudstjänst, och som ordet évangélique, när man vistas i ett katolskt land och känner de ultramontana vindarne blåsa omkring sig, får en särskildt manande och tilltalande klang, må ni ej undra, att man fattas af längtan att se sina franska trosbröder, hugenotternas arftagare, den glesa efterväxten på det fält, som Bartolomeus-natten och dragonaderna så grymt härjat.

Man går således in. I förgården till det anspråkslösa bönehuset räckes mig ett kort, hvarpå står tryckt, att söndagen den 25 Jan. predikar pastor de Pressensé i
231
Chapelle Taitbout öfver följande ämne: Evangeliets lefvande Gud (Luk. XI: 2).

Ett lyckligt öde vill då, att jag skall få höra en af Frankrikes främste predikanter, protestantismens måhända mest framstående sakförare i detta dels ultraromerska, dels positivistiska land, samme de Pressensé, hvars namn äfven i Sverige är vida kändt, såväl genom hans religiösa skrifter som genom hans trofasta uppträdande i nationalförsamlingen för frihetens sak.

Kapellet kan rymma vid pass 400 åhörare eller något mer. Det prålar icke med stoder, målningar eller förgyllningar. Det är så enkelt och puritanskt som möjligt. Öfver ingången orgeln, midt emot denna är talarestolen, på långsidorna gallerier.

Det är tämligen tomt härinne, och likväl skall inom några minuter gudstjänsten börja. Skall Pressensé nödgas tala för tomma bänkar?

Men tålamod. Dörrarna öppnas allt oftare och allt flere åhörare inträda. Den förste, som hitlände efter mig, var en högre officer med de ädlaste och mest uttrycksfulla drag jag på länge sett. Han stannar vid dörren, sänker hufvudet till bön och tager därefter plats nära ingången, bredvid en gumma af arbetsklassen, som med glasögon på näsan vänder ett blad i sin psalmbok. Man säger mig, att mannen är Belforts tappre försvarare, de Pressensés republikanske vapenbroder i nationalförsamlingen, öfverste Denfert-Rochereau.

Snart kan salen icke rymma flere. De som samlats hit tillhöra tydligen nästan alla de väl lottade samhällsklasserna. Kvinnorna bära enkla men smakfulla toaletter. Bland männen äro några unga officerare i uniform.
232

Ni vet, att då reformationen var i sin ungdomskraft, sades det bland hennes motståndare, att det är församlingens deltagande i kyrkosången som drager så mången öfver till den nya läran. Med minnet af kyrkosången där hemma kan man hafva svårt nog att förklara ett sådant påstående, äfven om man inser, huru nära församlingens själfverksamma uppträdande vid gudstjänsten sammanhänger med urkristendomens och reformationens i grunden demokratiska skaplynne. Men här började jag fatta sanningen af detta antagande. Er brefskrifvare har varit i åtskilliga romersk-katolska kyrkor, hört körer af sköna röster tona genom de höga och skumma tempelhvalfven som genljud från en annan värld och njutit däraf så djupt, att han verkligen trott sig vara i en stämning af sann andakt. Den tron räckte dock endast, tills man kom utom kyrkodörren och i folkvimlet, då man snart fann, att en sådan njutning är väsentligen estetisk, men har med uppbyggelse i religiös mening föga att skaffa.

Här däremot var intrycket ett annat och ojämförligt varaktigare. Gudstjänsten började med en psalm. Sången leddes visserligen utaf en kör af valda stämmor från orgelläktaren, men alla som kunde sjunga, män, kvinnor och barn instämde, och de som icke kunde det, följde synbarligen hymnen med både känsla och tanke. Det var en härlig melodi, högtidlig på samma gång som frisk och liflig, alldeles olik det långdragna andaktskväfvande Hæffnerska sångsättet, och man såg på alla ansikten, att alla lade sin själ i den jublande åkallan af

»ce roi, ce vainqueur
Jésus, le Rédempteur,
qui revient de la victoire.
»

233

Måhända skall protestantismens ande än en gång i en bättre framtid flyga på psalmsångens toner öfver världen. När man hört hymner, religiösa eller fosterländska, sjungna så som de sjungas i vissa familjer och troskretsar i Norge och Danmark, frestas man att hoppas på denna möjlighet.

Efter ändad hymn uppsteg de Pressensé på talarstolen. Han är en medelstor man med hög panna, grånade lockar, tankfulla ögon. Ämnet för hans predikan är redan nämndt: evangeliets lefvande Gud.

Vår tid, såsom mer eller mindre alla tider, företer en tvefaldig materialism, en praktisk och en teoretisk. Den praktiske materialisten samlar pengar, njuter, går i kyrkan, skriftar sig, dör i föreställningen att vara en god kristen och får på sin mull ett loftal för sin tro och sina dygder. Det är hans låghet, tankelättja, likgiltighet för hvad som är sken och hvad som är sanning, måhända ock en affärsenlig omtanke att brandförsäkra sin själ såväl som sitt hus och sina lösören, som räddat honom från otron. Han fördömes således icke från våra predikostolar, hvilket ock kan vara det samma, ty evangelium, som är i hvar mans hand, dömer ett lif utan något högre syfte, utan något genomgående drag af uppoffring.

Med den teoretiska materialismen förhåller det sig annorledes. Det är en tankegång, en slutföljd, som från vissa förutsättningar, hvilka kunna synas riktiga, nödgar till antagandet af en viss slutsats. Den teoretiske materialisten kan känna sig olycklig öfver utslaget, hvartill han kommit -- och ännu har väl ingen känt sig säll i tanken att vara utan en himmelsk fader och utan ett ändamål för sin tillvaro -- men det är hans slutsats,
234
och han kan, som hederlig man, ej förneka det inför sig själf.

De Pressensé, som mången gång uppträdt mot den praktiska materialismen och dess grofva själfsvek med en kraft påminnande om Kierkegaards, gjorde denna gång den teoretiska materialismen till föremål för sin betraktelse. Vi veta alla, huru ytterligheterna kämpa med hvarandra i detta land, och i hvilken förtvifladt hjälplös ställning den stora mängden af de allvarligt sinnade här känner sig mellan å ena sidan fordringarna på blind underkastelse under en yttre myndighet, på afsägelse af tanke, samvete, själfbestämmelse, medborgerlig och politisk frihet, samt å andra sidan en dialektik, som sönderrifver hvarje tråd i dogmatikens väf och ställer människan fri, men i en ödemark utan ens trösten af en hägring. Hvarje predikant, som känner sin tid, vet då äfven, af hvilket hemligt ve månge, måhända de fleste lida, som kommit för att uppbyggas af hans tal, och har han då genomtänkt de frågor hvilka det gäller, så söker han mot de hoppsläckande skälen ställa hoppväckande såsom det enda möjliga läkemedlet här. Det var detta de Pressensé gjorde. Till okvädinsord mot »otron», hvilka äro den andliga oförmögenhetens vapen, skulle en sådan man icke kunna nedsjunka.

Han vardt allt vältaligare, allt varmare, ju djupare han kom in i den positiva delen af sitt föredrag, framför allt, när han skildrade den »törst efter Gud», som människoanden känner och som måste förnimmas i hela skapelsen, på alla världsklot, i alla stjärnsystem, förutsatt att där som här dväljas tänkande, svaga, hjälptarfvande varelser.
235

Den lekamliga törsten skulle icke finnas, om ej naturen hade medel att släcka den, men törsten efter Gud skulle finnas, utan att den källa med lefvande vatten, hvarefter anden trängtar, vore annat än en dröm?

Efter föredraget hölls bön. Därefter åter en psalm, och den lilla församlingen åtskildes, snart förströdd utöfver detta ofantliga Paris, där protestanterna äro ett försvinnande tal och där luften är full af hot mot deras tillvaro. Endast några timmar innan er brefskrifvare åhörde de Pressensé, läste han i en af de dagliga tidningarna, på köpet en af de icke-klerikala, en uppsats om det stora, det giftiga, det fosterlandsfarliga inflytande de franska protestanterna trots sin ringa mängd skulle utöfva på samhällskroppen, som enligt samma blad kräfver den mest genomgripande centralisation i andligt och världsligt hänseende, den mest hänsynslösa maktsamling på en punkt, om Frankrike skall återvinna sin världsställning. Å andra sidan kan man icke dölja för sig, att de protestantiska landen, Tyskland, Storbritannien, de tre nordiska rikena och Förenta Staterna äro de lyckligaste och lugnaste, de mest upplysta och framåtskridande i världen och att de utveckla en växande kraft, medan de romersk-katolska till flertalet synas stadda i tillbakagång. En lång uppsats i Revue du Monde Catholique börjar med detta medgifvande. Dess ord äro:

»Bland de talrika problem, som i detta ögonblick sysselsätta eller oroa sinnena, finnes måhända intet allvarligare, intet mer inveckladt eller mer i ögonen fallande än det, som hvilar på det sakförhållande, att de katolska landen gå tillbaka, medan de protestantiska gå framåt. Olyckligtvis för oss är detta ett verkligt,
236
ett genomgående och allmänt sakförhållande, som oupphörligt vinner i omfattning.»

Den ifrågavarande tidskriftens skrufvade försök att bortförklara företeelsen kan saklöst lämnas å sido.

Bland de parisiske protestanterna råder liflig verksamhet på det andliga området. Ett vedermäle häraf äro de föreläsningar i religionsfilosofi, som nästan hvarje dag i veckan hållas af deras teologer. Matter föredrager religiös psykologi, de Pressensé kyrkohistoria, Lichtenberger dogmatik och apologetik, Sabatier textgranskning och texttolkning. Föreläsningssalen är i n:o 16 Rue de l’Abbaye nära stora operan.

En föregående söndag förde mig en slump eller hvad det var uppför några breda trappor in under en storartad jonisk kolonnad och vidare in i en magisk halfskymning, som knappast tillät ögat mer än ana den prakt af bildverk, målningar och förgyllningar, hvarmed här är slösadt. Först då jag stod i templet och såg dess basilikaform, gissade jag, att det var kyrkan Vincent de Paul. En dold kor af vackra röster sjöng, och dessemellan framsades några ofattliga ord af en präst i rik skrud, omgifven af korgossar, som höllo vaxljus och svängde rökelsekar. Kyrkan var tom, utom närmast altaret, där några äldre kvinnor knäböjde.

Kyrkan Vincent de Paul ligger vid Rue Lafayette, en af de längsta gatorna i Paris och en af de till hållning och lynne mest omväxlande. Från den punkt, där hon fortsätter Boulevard Haussmann och skär Rue de la Chaussée d’Antin, är hon under väl 15 minuters väg en storståtlig gata; men efter hand pockar hon allt mindre på att vara »comme il faut» och löper till sist in i ett
237
nät af anspråkslösa gator, som leda till den röda republikens iden, till la Villette och dess grannhällen Belleville och Montmartre, som uppställde så många bataljoner åt kommunen.

När man besöker de vilda djuren i Jardin des Plantes, må det väl ursäktas en gatuvandrare, om han äfven vill se på närmare håll de så mycket omtalade och sorgligt utropade innebyggarne i det nordostliga Paris, fäderna, bröderna och sönerna till »petrolöserna», de nykaledoniske fångarnes fränder, de kommunistiska lärornas stridsfärdige soldater. Jag fortsätter således uppåt gatan Lafayette. Det är för öfrigt icke första gången er brefskrifvare ströfvat i dessa stadsdelar.

Innan man hunnit för långt åt det hållet och medan det ännu finns tillförlitliga restauranter, är det så godt att undangöra nödvändigheten af en déjeuner. Efter denna är en kopp kaffe icke olämplig. Kaféet, som ligger närmast, hör väl icke till de allra finaste, men prunkar ändå med speglar, förgyllningar, en väl koafferad dam vid den blomsterprydda skänken, friserade garçoner och hvitt duktyg. De flesta borden äro redan upptagna, men er brefskrifvare finner dock ett för sig själf och ser vid ett bord midt emot sig två herrar, den ene med rödt band i knapphålet, samtala och smutta sitt café noir. In träda två arbetare, den ene snygg i sin rentvättade blus, den andre utstyrd i ett på renlighetens vägnar måhända ej otadligt förskinn.

Tror ni, att någon af de friserade garçonerna visar dessa gäster på dörren? En, med servetten på armen, stannar visserligen helt nära arbetarne, men för att emottaga deras beställning. De tillsäga om bière och slå sig
238
ned på de närmaste och de enda lediga stolarne, hvilket råkar vara vid samma bord, där mannen med hederslegionen samspråkar med sin vän. De göra det utan ringaste tvekan, sedan de först bugat sig för de båda herrarne och sagt sitt »excusez», som gäldas med en vänligt inbjudande åtbörd från gentlemännens sida. Desse fortsätta sitt samtal, arbetarne sitt. Tillfälligtvis händer ock, att en fråga och ett svar utbytas mellan de bägge kotterierna, naturligtvis i höfligaste ton, men också alldeles obesväradt. Mannen i den blå blusen framtager sin kritpipa, stoppar henne och ser sig om efter en tändsticka. Men innan garçonen hunnit framlämna en sådan, har mannen med hederslegionen kommit sin okände granne till hjälp, i det han strax bredvid sig funnit ett ställ med denna nödvändighetsvara och räckt det åt kritpipans ägare. Sedan arbetarne tömt sina glas och gäldat sin skuld, stiga de upp, buga för sina grannar vid bordet, få hälsningen besvarad och aflägsna sig.

Den arbetsklass, som så bemötes och kräfver att så bemötas, är i det hela mindre bildad än vår svenska och icke alltid mer grannlaga och finkänslig. Men höflighet mot alla, äfven den tarfligast klädde, en höflighet utan dryg eller fjäskig nedlåtenhet, gäller här som gentlemannaplikt, och ohöflighet, i hvilken form som helst, om också endast ett fixerande ögonkast, gäller som bevis på dålig uppfostran eller på ett pöbelsinne, som uppfostran ej mäktat kufva.

Vägen fortsättes. Nu höres liflig musik och trummor dåna. En bataljon marscherar gatan nedåt. Fast mer än hälften af dessa stridsmän kunna nära nog räknas till dvärgsläktet, tager sig truppen bra ut och rör
239
sig med jämna, spänstiga steg, så länge musiken ger takten. Men denna tystnar, och i ett nu förete de rödklädda benen ett kaotiskt trippande. Hvar och en larfvar efter sin takt, som icke är den andres, och lederna slå oupphörligt bukt, allt under det hvarje karl för sig sträfvar enligt det nu inskärpta preussiska mönstret att gå sträckt och se rakt framför sig. På Marsfältet lära de små rödbyxorna nu göra förtviflade försök att efterhärma sina vedersakare vid Rhen, men det är föga troligt, att dessa försök mot naturen skola lända franska hären till ringaste gagn.

Knappt har bataljonens trummor tystnat, förrän man åter hör ett larm af pukor, trummor och hvarjehanda tonverktyg. Bullret, ty det är icke längre musik, utan ett virrvarr af oljud, kommer från Rue Secretan, som från Rue Lafayette förer till Parc des Buttes Chaumont. Rue Secretan är i dag förvandlad till ett slags Tivoli. Den ena skådeboden bredvid den andra, alla utstyrda med bjärta målningar, som gifva en försmak af hvad man kan få se där inne: lindansare, akrobater, ap- och hundteatrar, »sirener», »talande fiskar», »människoätare från Australien», panoramor, och utanför dem alla slå arlekiner och pajazzor på pukor eller stöta i trumpeter, eller förkunna med stentorsstämma, att föreställningen snart öppnas. Gatan är uppfylld af blusar, kvinnor och barn. Kastanjehandlare, buljongsförsäljerskor, bakelse-, pepparkaks- och äpplekrämare utbjuda med höga rop sina varor. Här till vänster svänger en karusell vid positivets toner och där bredvid äro målskjutningsbanor. Gatan är uppfylld af folk, som är att räkna till vilddjuren, det kommunistiska ogräset i la Villette och Belleville. Värdshus
240
och krogar täfla med de andra förlustelseställena om denna allmänhets gunst. Stora skyltar loforda det giftiga vin som utbjudes.

I denna vimlande människoskara ser jag dock icke en enda drucken person. Bland desse mörkskäggige karlar med lifliga åtbörder utbytes icke ett retsamt eller förnärmande ord. Alla, eller nästan alla, äro renligt klädda i sina urblekta blusar. Men i trots af stojet och larmet är jag icke i stånd att bland de fullvuxna upptäcka ett enda gladt anlete. Hvad desse män se allvarliga och dystra ut! Hvilka sorger dessa kvinnor måste hafva burit! Och huru aktningsvärda och aktningsbjudande synas de icke i jämförelse med de utpyntade varelser, som om kvällarne dväljas på stolarne utanför boulevardkaféerna! Men här vimlar ock af barn, af vackra, men bleka, mycket bleka barn, äfven de rena i sina urtvättade kläder, och de hafva roligt. Där, midt på gatan, hafva några små flickor, fem till sju år gamla, tagit hvarandra i hand till en ringdans. Så stark ock trängseln är, vika alla undan för att icke störa ringen, och de bistra karlarne, de sorgsna kvinnorna småle, när de gå förbi dem.

Nu äro vi vid Parc des Buttes Chaumont, de nordöstra kvarterens paradis. Folkvimlet minskas något; men endast därför att svängrummet är större. Man ser många familjefäder bland arbetarne styra sina steg in i parken. Vid ena armen föra de sin hustru eller sin kvinna -- ty om giftermålsceremonien är genomgången eller ej är svårt att säga -- på den andra bära de det minsta barnet.

Om Parc des Buttes Chaumont vill jag endast säga, att det är Haussmanns mest storartade skapelse och det
241
vill säga mycket. Han har förvandlat ett stenbrott, en ohygglig vildmark, tillhållet för Paris’ värsta förbrytarevärld, till en park, hvars make ingen kejsare, ingen konung i världen kan uppvisa. Slingrande vägar, fält med löfträd, pittoreska berg, gröna kullar och uppväxande barrträd, en sjö som speglar en klippa, liknande ett jättetorn med hvalf och gluggar (en återstod från stenbrotten), svindlande afgrunder, öfver hvilka broar föra till en kiosk, en pelarbyggnad med hänförande utsikt öfver staden och nejden. Parc des Buttes Chaumont hör till det skönaste Paris har att vara stolt öfver.

Medan jag vandrar upp för en kulle, går en arbetare med hustrun eller kvinnan vid sidan och barnet på armen framför mig. Gruppen slår sig ned på en bänk. Mannen ser trött ut. Hustrun eller kvinnan aflyfter hans mössa, torkar med sin näsduk hans svettiga panna, för handen genom hans hår och kysser honom. Och med hennes hand i sin och med det jollrande barnet vid sitt knä kastar han en dyster, drömmande blick öfver detta Paris, »så rikt på guld och elände». --

III.

Finns det bland arbetarne på den svenska dramatikens område någon misströstande själ, som lider under gisseln af en allt för sträng själfpröfning, må han komma hit, icke för att hämta förebilder -- det vore det sämsta han kunde göra -- utan för att lifva sitt mod med
242
jämförelser mellan det klenare han själf skaffat till världen och det vanliga, som Paristeatrarne i dessa dagar bjuda på.

Han kan vandra från den ena skådebanan till den andra, och det minst dåliga han skall möta är ihålig patos, en i häfdvunna uttryck och vändningar stelnad dialog och en gapande tanketomhet. Rör sig något framtidslofvande inom franska folket, hvarpå man ju ej må tvifla, så vänta likväl ej att få spåra en skymt däraf på tiljan. Själfva kvickheten har flytt därifrån för att hamna i karrikatyrskulptörernas verkstäder. Där finner man henne verkligen.

Härmed är icke sagdt, att den parisiske teatern är alldeles främmande för dagens viktigare frågor, för de planer och idealer, som korsa hvarandra inom det stora samhällets hjärna. Långt därifrån. Men det är icke hänförelsen för en idé, än mindre lusten att skapa något skönt, som drifver författaren, utan det är penningen. Pjästillverkaren är en handtverkare, som emottager beställningar. Boden står öppen för alla afnämare och innehar nihilism, eller klerikalism, eller orleanism, eller cesarism, eller republikanism på lager. Man köper sig till ex. ett legitimistiskt skådespel, såsom man hos en annan yrkesman köper sig en hatt. Det vore ju illa, om ej den litteräre hattmakaren hade hattar för alla hufvuden.

Så hafva vi ett efterspel till vallfärderna i Barbiers Jeanne d’Arc. Då ni hör det namnet, så tänk för all del icke på Schillers ungmö från Orléans, utan på ett prerafaelitiskt kyrkohelgon, som himlar sig vid tonerna af Gounods musik. På Ambigu-teatern fick er brefskrifvare till lifs ett drama, som egentligen lär hafva varit
243
skrifvet och inöfvadt med en liten baktanke på den så oväntadt uteblifna högtidligheten: Henrik V:s intåg i Paris. Styckets bof är ett slags landtbyråkrat, som tjänat den första republiken och det därpå följande kejsardömet. Gent emot honom stå som uppbärare af dygd och ära en markis och en förpaktare på dennes ägor.

Förpaktaren är särskildt ämnad att slå an. Han skall föreställa det i patriarkaliska förhållanden uppvuxna, af tidens läror ofördärfvade franska folket. Han gråter af förtviflan, ja glömmer sig ända därhän, att han öfverhopar sin herre markisen med förebråelser, när denne, för att godtgöra en ungdomsförvillelse, vill gifta sig med en kvinna utan börd, modern till hans dotter. Den gamla adelns nedlåtenhet och tillgänglighet för mänskliga känslor framhålles i ett rörande uppträde, där markisens unge, elegante son omfamnar och kysser den trogne, men orakade förpaktaren. Samma adels lätta, fjärilsartade sätt att vara förtydligas för åskådarne genom en grefve, som ej kan säga ett ord utan att göra en piruett, och dess sinne för vetenskapen ådagalägges genom en chevalier, som oupphörligt letar efter skalbaggar. Men tro för ingen del, att detta är satir. Det är menadt på ramaste allvar. Stycket är fullproppadt af känslosamma uttryck och af vädjanden till åskådarnes näsdukar. Dessa voro ock flitigt i rörelse, men tyvärr icke för att borttorka ljufva tårar, utan på grund af en i Paris vid denna årstid vanlig snufva. Hjärtskakningarna voro ur stånd att fortplanta sig öfver rampen, ehuru klackörerna aldrig försummade att smälla med händerna, när något riktigt osmakligt förekom.

Skall jag tala om det mot Amerika hopsmidda paskill Onkel Sam, som hvarje afton uppföres i hörnet af
244
Boulevard des Capucines och gatan Chaussée d’Antin? Eller om Les Merveilleuses, som utgått ur samma fabrik? Nej. Men om den senare vill jag dock nyttja tillfället för att rätta en uppgift, som jag tror har förekommit i Handelstidningen. Där lär nämligen ha stått, att stycket egentligen afser att skaffa modehandlerskorna ökade förtjänster genom de till efterapning lockande toalettförebilder, som Sardou låter gå öfver tiljan. Detta är sant, men endast med det villkor att de som kläda damerna få ökade förtjänster på att damerna så godt som alldeles icke kläda sig.

Mer än alla andra teatrar drager Chatelet-teatern i dessa dagar fullt hus genom feeri-lustspelet Les pillules du Diable, som är utropadt såsom oöfverträffligt till fantasirik uppränning, granna dekorationer och öfverraskande förvandlingar. En af nordens barbarer gick för den skull att se detta non plus ultra. Och han fann, att den fantasirika uppränningen i korthet var den, att en gammal apotekares unga hustru rymmer med sin älskare och att den gamle apotekaren, utrustad med en muskedunder och understödd af en trogen riddare för kvinnans ära samt en hängifven provisor och en trupp lejda knektar, förföljer det flyende paret, men är ur stånd att upphinna det, emedan älskaren har en dosa med djäfvulspiller, af hvilka han endast har att svälja ett för att förflytta sig med sin Dulcinea hvart han vill. Men pillerna, ehuru tillverkade af den mäktigaste bland trollkäringar, måtte likväl icke varit af det allra bästa slaget, ty scenförändringarna försiggingo tämligen klumpigt. Dekorationerna kunde icke mäta sig med det bättre man får se i Stockholm. Åskådarne hade likväl mycket roligt,
245
tack vare bland annat ett porträtt af »kejsaren af Marocko», som helt oväntadt steg ned från väggen, där det hängde, och tog sig ett glas vin; tack vare därjämte en apporterande pudel, som på ett för apotekaren sorgligt sätt ingrep i händelsernas gång, samt till sist baletten och bengaliska eldar. Kvintessensen af det kvicka i dialogen utgjordes af det ofta upprepade uttrycket: »min tappre apotekare», hvilket aldrig förfelade att väcka munterhet.

Till teaternöjena är jag nästan tvungen att räkna de s. k. konferenserna, som hållas i föreläsningssalen vid Boulevard des Italiens. Inträdeskortet kostar ett par francs och åhörarne tillhöra vanligen en finare publik. Ett af de föredrag er brefskrifvare där hörde, gällde vissa för naturens uppfattning lärorika kemiska företeelser. Det var lättfattligt, skickligt hopkommet och understöddes af en vacker röst och väl utförda experiment, men gjorde ändå föga intryck, till dess föreläsaren lät nedskrufva gaslågorna och i den förmörkade salen frambragte en plötslig »bengalisk» ljusverkan. Då hade förtjusningen inga gränser. Salen genljöd af handklappningar och bravorop.

En annan gång föreläste en professor i musik öfver vissa religiösa tonskapelser. Föredraget bar prägeln af innerlighet och hade flere vackra punkter, som dock tycktes ofattliga för åhörarne. Men vår professor ville icke rymma fältet utan att ha fått en handklappning, och han visste, som det visade sig, ganska väl, huru en sådan kan fångas. Tämligen opåkalladt tillgrep han en slutstrof om döden och dess oundviklighet. Han lyfte högra armen och ropade med utsträckt pekfinger: »Där ... där är afgrunden, som skall sluka oss alla ... alla ... alla! Vi nalkas honom med hvarje ögonblick, med hvarje
246
hjärtslag oemotståndligt ... oemotståndligt! Framför oss detta svalg och bakom oss ett oblidkeligt öde, som ropar (med stentorsstämma) gå! (med falsett) gå!! (med en halfkväfd hväsning) gå!!!!

Stormande handklappningar och très bien!

Det är synd om föreläsarne, att de skola nödgas nedlåta sig till de simplaste taskspelarestreck för att få allmänheten för sig. Men i Frankrike är detta icke endast föreläsarnes lott. Det veta konstnärerna och -- politikerna. Svulst och ett jäktande att med alla lofliga och olofliga medel falla i ögonen trycka sin stämpel på allt. Allt är ställdt på det teatraliska, hvilket är så mycket sämre, som det teatraliska är ställdt på styltor, när det icke vadar i smuts öfver knäna.

Huru konsten under sådana förhållanden kan trifvas här, hör till de ännu oförklarade företeelserna. Att hon går baklänges, påstå Frankrikes egna konstgranskare och vederlägges icke af den senaste världsutställningen. Har den ofantliga byggnadsverksamhet, som det andra kejsardömet utvecklade i Paris, åstadkommit en enda verkligen skön skapelse? Kunnigare män må svara på den frågan. För konsthistorikerns fina öga förete utan tvifvel husen och palatsen från den Haussmannska tiden mycket att lägga märke till, men måhända endast därför, att konsthistorien känner nätt opp intet, som saknar intresse, när man ser det i sitt sammanhang. Det nya operahuset, som började byggas år 1861 och ännu ej är alldeles färdigt, öfverraskar i första ögonblicket, men förekommer snart med sitt öfverflöd af marmor och förgyllningar skrytsamt, tillgjordt och tråkigt.

Emellertid trifvas våra nordiska konstnärer godt
247
härstädes. Tillfälle till studier af mångsidigaste art sakna de ej heller i en stad med så rika konstskatter och där så många riktningar få rum och vinna framgång vid sidan af hvarandra. Wahlberg, v. Gegerfelt och Salmson arbeta på taflor för den kommande salongen.

Sångerskan fröken Amanda Holmberg -- »une émule de Nilsson» enligt Figaro -- har uppträdt å d:r Fauvels konserter vid Boulevard Haussmann.

Det frejdade Bibliothéque nationale (förut impériale, dessförinnan royale, dessförinnan du roy) i Paris är en oöfverträfflig inrättning i fråga om att väl förvara sina milliontal böcker och sina hundratusental handskrifter. En svensk kom nyligen till Paris för att leta i några gamla krönikor, tillhörande ifrågavarande »apotek för själen». Till en början ville han dock kasta en blick i en bok, som finnes i alla bättre bibliotek och visst icke hör till de sällsynta. Efter åtskilliga genomgångna formaliteter fördes han fram till en vid sin pulpet högtidligt tronande bibliotekstjänsteman, för hvilken han tillkännagaf sitt ärende. »Jag hör att det är en engelsk bok», säger denne, »var god och öfversätt titeln på franska.» -- Det skedde, hvarvid det engelska runic återgafs med det franska runique. -- »Runique? Hm! Hvad vill runique säga? Är det franska? Kanhända. Men det är föga troligt, att en sådan bok finnes. Är det ett mycket lärdt arbete?» -- »Åhja. Och det är helt visst, att boken finnes, ty det är ett dyrbart och praktfullt utstyrdt arbete.» -- »Praktfullt utstyrdt? Åh, monsieur, boken finnes utan tvifvel. Se här, min herre, vänd er med detta papper till förmannen i la salle de Travaille, département des livres imprimés, och ni får henne». --
248

Inför nämnde hr förman måste svensken uppgifva bokens tryckningsår, tryckningsort och format. Det var en ren tillfällighet, att han hade dessa saker i minnet, men annars hade han nödgats gå med outrättadt ärende. Efter en god timmes väntan kom ändtligen det önskade arbetet, och följande dag hade man att underkasta sig samma formaliteter och samma väntan.

Jämför härmed det utmärkta sätt, hvarmed t. ex. det kungliga biblioteket i Köpenhamn tillmötesgår sina gäster.

Och nu slutar er brefskrifvare för denna gång och styr sin kosa till Café de la Régence, där man kan läsa svenska tidningar. På vägen dit ser han å husmurarne stora plakat, som loforda hr J. Cederlunds i Stockholm punsch såsom »boisson nationale de Suède» och framhålla dess härliga verkningar i bilden af en dansande dalkarl med en flaska i handen. Smakfullt eller huru?

På Café de la Régence får man små lifsbilder, påminnande om Hasenclevers »schackspelare». Det är ett nöje att se dessa kring spelborden samlade grupper, som under djupaste tystnad med spänd uppmärksamhet följa gången af torneringar mellan gråsprängda schackhjältar, hvilkas älsklingsnöje gifvit deras anleten ett egendomligt uttryck af förmåga att samla och koppla tankarne. Jag får höra på stället följande anekdot: Två af desse herrar höllo på med ett schackparti d. 4 Sept. 1870 och läto alls icke störa sig af dagens händelser, som tillintetgjorde ett kejsardöme. Det störtade gäster in och ropade: »Jules Favre har föreslagit kejsardömets afskaffande.» Spelarne, den ene bonapartist, den andre republikan, sågo icke upp från brädet. Efter en stunds förlopp kom
249
budskapet: »folket har trängt in i lagstiftande församlingen». Republikanen sköt fram en pjäs och sade: schack! Bonapartisten rockerade. Ännu förflöt en timme och folk rusade in med det jublande ropet: »republiken är utropad!» Republikanen sköt fram ett torn, och bonapartisten gaf med en axelryckning spelet förloradt. Därefter frågade båda en garçon: »Jean, hvad står på?» »Mine herrar», svarade Jean med värdighet,

»Soudain Paris dans sa mémoire
A retrouvé son cri de gloire ...»

Med andra ord: Frankrike är republik.» -- »Morbleu, det var harmligt», sade bonapartisten. »Parbleu, det var en god vändning i spelet», sade republikanen.

Jag tillåter er tvifla på anekdotens sanningsenlighet, men med villkor, att ni tviflar på en hel mängd mer eller mindre pikanta saker, hvaraf Frankrikes häfder ända in till denna dag äro uppfyllda. Ingenstädes har den diktande inbillningskraften större svängrum på historiens blad än i detta land, och ingenstädes är man så gränslöst lättrogen, då dikten faller en i smaken.


The above contents can be inspected in scanned images: 219, 220, 221, 222, 223, 224, 225, 226, 227, 228, 229, 230, 231, 232, 233, 234, 235, 236, 237, 238, 239, 240, 241, 242, 243, 244, 245, 246, 247, 248, 249

Project Runeberg, Sat Dec 15 15:46:03 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/rydbsagn/stroftag.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free