Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Föreläsningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lagen för den kraft, som sammanhåller det mekaniska universum.
Äfven vår Linné kan räknas till dem. Men lättjan hos sådan
ungdom är endast skenbar. Saken är den, att de ha inbillningkraft
och att denna drifver hjärnan att arbeta efter ett annat
schema än skolschemat. Saken är den, att de kunna arbeta
med ifver enligt detta inre naturliga schema, utan att läraren,
som måste undervisa dem i enlighet med det fastställda yttre,
vet något därom. Han måste hålla dem till de plikter, som
skolan ålägger dem; de måste växa och utveckla sig i enlighet
med sin inre gudabegåfvade natur. Och så uppstå stundom
oundvikliga sammanstötningar. Newton togs ur skolan
som oduglig till studier, och modern ämnade göra honom till
landtbrukare, hvartill alla dumma pojkar, som man kunde ge ett
stycke åkerland, den tiden gjordes.
Leonardo, hvars fader tillhörde en gammal ämbetsmannafamilj,
befanns antagligen icke lämplig för sina fäders bana.
Men han sysslade med hvarjehanda, äfven med teckning. Fadern
tog fördenskull några af hans teckningar och gick till sin vän,
bildhuggaren och målaren Andrea del Verrochio och frågade, om
det vore mödan värdt att söka utbilda Leonardo till konstnär.
Verrochio säges det, betraktade ritningarna, med förvåning och
mottog Leonardo genast i sin verkstad. Det var en lycka för
honom, ty Verrochio själf var en mångsidig man och kunde
uppskatta en mångsidig lärjunge. Det dröjde icke länge, innan
Verrochio vågade öfverlåta åt honom att måla figurer på hans
egna taflor.
Beklagligen har nästan allt hvad Leonardo gjorde i sin tidigare
ungdom och hvarom konstskriftställaren Vasari berättar för
oss, gått förloradt. Bland det förlorade är en sköld, som han på
sin fars begäran prydde med en målning. Den skulle föreställa
ett skräckinjagande eldsprutande fabeldjur, framkrälande ur en
bergshåla. Man skulle nu tro, att Leonardo, när det gällde ett
fabeldjur, målade det omedelbart efter en i fantasien uppstånden
bild, helst skölden som sådan var utan värde och tillhörde en
bonde, som bedt fadern, att gossen måtte smycka den med en
figur. Men Leonardo ville redan då nedlägga naturiakttagelse i
hvad han gjorde och samlade hvarjehanda djur, en orm, en ödla,
gräshoppor, flädermöss, syrsor. Enskildheter från dom sammansatte
han till sitt vidunder.
I Verrochios verkstad utmärkte han sig för outtröttlig flit.
Han öfvade sig ej blott i målning, utan äfven i arkitektonisk
teckning och i modellering och dref samtidigt de mångsidigaste
bokliga studier, ehuru böckerna mindre lände honom till
lärdom — ty livad han ville veta, fick han sällan veta af dem —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
