Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den nyaste teologiens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slut på den fördomen, att i filosofien trons innehåll
förblifver detsamma. »Strauss», säger Schwarz, »var i det
afseende tidens skoningslösa samvete, att han upptäckt den
Hegelska skolastikens alla tillsatser, dessa förvillande
själfbedrägerier, denna blandning af moderna tankar och
gamla dogmer; han ville ingenting annat än betaga
tidehvarfvet den illusionen, att det skulle besitta
spekulativa rikedomar, hvilka dock längesedan under
seklernas skeppsbrott sjunkit till botten.» I sin dogmatik
(1840–1841) fullföljer han hvarje dogm till dess
begynnelsepunkt, framställer den i dess uppkomst och
utveckling, utspanar tecknen till dess inre förfall,
framhåller motsägelserna, som gnaga på dess kärna och
utstakar dess gång till sin själfupplösning. Det hela
förefaller som en tröstlös af nödvändigheten föreskrifven
utvecklings- och upplösningsprocess; det passionsfria,
kyliga och klara i framställningen ökar intrycket af
hopplöshet. Schwarz försummar icke att uppvisa de svaga
punkterna i det Straussiska verket, grundfelen i hans
världsåskådning och huruledes han är inkonsekvent nog att
vara panteist och på samma gång bekänna den sedliga
själfbestämmelsen. Det sorgliga resultatet af Strauss’
undersökningar är det, att tro och vetande skulle vara
oförenliga; vetenskap och tro måste därför gå hvar sin väg,
säger han. - På Strauss följde Feuerbach, som gick längre
än denne och ville religionens fullkomliga utrotande,
såsom själfbedrägeriets och dualismens ovillkorliga område.
Det var Feuerbach, som uppställde den definitionen:
»religionen är människans förhållande, icke till Gud, utan
till sig själf». Människan, påstår han, har af sina egna
goda egenskaper tagna i högsta potens, sammansatt en
fantasibild, den hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
