- Project Runeberg -  Varia (filosofiska, historiska, språkvetenskapliga ämnen) /
Tal vid Callas graf

(1910) [MARC] [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Tal vid Callas graf.*)

Den 9 September 1880.

Djupa gåtor möta oss invid griften. I denna sinnenas värld synes intet varaktigt och beståndande. Allt är där förgänglighet. Hvarje ögonblick öppnar nya grafvar; hvarje stund bevisar dödens makt; allt är som en ström med böljor jagande hvarandra, uppsprungna ur en okänd källåder och försvinnande i ett djup af ogenomskådligt mörker. Men utgör denna kedja af flyktiga hägringar allt? Finnes intet varaktigt och evigt? Tron svarar: det finnes, och förnuftet upprepar hennes trygga, jublande ord. Det finnes ett evigt, och detta eviga är Gud, och vi äro i Honom, vi må befinna oss på denna eller på den andra sidan dödens port. Tron litar förtröstansfullt till de kärlekens ord, som uttalats från den personliggjorda kärlekens läppar: »Jag är uppståndelsen och lifvet. Hvilken som tror på mig, han skall lefva, om än han död blefve, och hvar och en, som lefver och tror på mig, han skall icke dö evinnerligen.» Förnuftet finner, att trängtan efter sanning, vördnad för det rätta och kärlek till det goda, icke låta förklara sig ur naturkrafternas spel. De hänvisa till en renare källa och till en högre lifssfär än sinnevärldens, och ju innerligare vi af dessa sedliga krafter äro gripna, dess djupare känna vi inom oss vår frändskap med den Evige och en underpant på vårt väsens oförgänglighet.

Vid randen af en graf, i hvilken stoftet af en älskad varelse blifvit nedsänkt, må vi fördenskull icke sörja såsom de, hvilka intet hopp hafva. Ett väsen, som kan tro och bedja, som kan förgäta sig själf för att uppgå i kärlek och omtanke för andra, och som ännu i sin sista stund känner de omkringståendes smärta djupare än dödens kval, ett sådant väsen bär evighetens tecken prägladt på sin panna, och för det är dödens port propyleerna till en högre verklighet än den, som våra jordiska sinnen mäkta att fatta.

Må vi därför fästa i vår hug, att ehuru vi icke mer med lekamliga ögon skåda henne, den älskade och begråtna, hvars jordiska omhölje här anförtrotts åt hvilan, så är hon oss likväl icke fjärran. De högre klarheter, som öppnat sig för henne, den härlighet, hon nu skådar och som bjuder henne att träda närmare och närmare all sannings och all godhets och all skönhets källa, aflägsnar henne dock icke från vår närhet. I andens värld mätas icke afstånden med våra jordiska mått. Den dragningskraft, som där verkar, är kärleken, och denna kärlek förenar henne ännu och alltid med dem, som här voro henne kärast. Deras andliga välgång skall varda hennes glädje. Hon är ännu i sin förklaring den tillgifna dottern och systern, den älskande makan och modern, den hulda vännen och vårdarinnan. Hennes blick följer ännu alltid hennes små, och hon skall fröjda sig, om de till kommande åldrar bevara sitt hjärtas oskuld, och om de i minnet af henne finna en skyddsängel, varnande för de faror, som skola möta dem, såsom de möta alla på lifvets stig. Hon skall fläkta svalka i den smärta, som hennes bortgång förorsakat make, moder, syskon och vänner, en smärta, som skall hafva sin tid, emedan den sorg, som döden framkallar, kan och bör verka som en helig renande eld i de kvarlefvandes hjärtan - en smärta, som skall hafva sin tröst genom samlif i minnet och genom samlif i känslor och i uppsåt med den hädangångna.

Denna graf omsluter icke henne, utan endast hennes stoft. Och när likväl stället, där detta hvilar, skall varda en vallfartsort för dem hon efterlämnat, så är det därför, att de atomer, som utgöra människans jordiska omhölje, fått som tjänare åt hennes ande och som organer för hennes verksamhet i sinnevärlden, en helgd, som våra känslor erkänna och vörda. Denna hand full mull har genom lifvets hemlighetsfulla krafter en gång burit prägeln af hennes personlighet. Ej under då, om den tårhöljda blicken med kärlek hvilade på det bleknade anletet, då det ännu bevarade ett återsken af den ande, som en gång gaf det lif.

Frid öfver hennes stoft!

Välsignelse öfver den ädla kvinnans, den älskade makans, moderns, dotterns och systerns minne!

»Nu tystne de klagande ljuden
Och stille sig tårarnes flöden!
Till lif och odödlighet bjuden
Är mänskan af Gud genom döden.

Begärens och stormarnes ilar
Och jordiska sorgen och fröjden,
De störa ej stoftet, som hvilar,
Ej anden, som lefver i höjden.

Men salig vi döden må prisa:
Dess kval, som till jorden oss böja,
Oss vägen till himmelen visa
Och hjärtat till himmelen höja.»

(Ps. 492:1, 3, 8.)


*) Minnesord öfver Rydbergs svägerska, då hennes stoft, förut jordfästadt, nedsattes i grafven.



The above contents can be inspected in scanned images: XIV:71, XIV:72, XIV:73, XIV:74

Project Runeberg, Sat Dec 15 14:26:42 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/rydvaria/calla.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free