| XIII:172 |
(Förord till Birger Schöldströms »Harposlag och Svärdsklang» 1888.)
Någon har sagt, att de, som äro gudarnes älsklingar, få dö unge.
Om han därmed menade, att det är en välgärning att kort efter inträdet få utträda ur en värld sådan som vår för att besparas dess strider och lidanden, dess timliga och andliga elände, så tror jag väl, att hvad han sagt är sant, men att bättre sanningar blifvit sagda än denna, som då ej vore annat än skuggan af den världsuppfattning, som midt bland »lefnadsglade» hellener framträdde i den gamle Theognis' ord:
»Bäst är för mänskan att ej vara född, att aldrig ha öppnat
ögat för dagens glans, gjuten ur flammande sol;
därnäst bäst att i hast som nyfödd sänkas i Hades,
lämnande kroppen att hårdt pressas i djupaste mull.»
Skuggan förlänger sig genom tiderna. Två årtusen efter Theognis yttrade en af världens skalder, att äfven en mot lifvet jublande yngling, som finge i ödets bok öfverskåda de faror han genomlefvat och de vedermödor
| XIII:173 |
Skuggan faller in i det nu lefvande släktets sinnen, och hon skall finna sin väg in i de efterkommandes.
I dem skall hon mörkna än mer och förtätas, om de låta sig öfverväldigas af tron, att jordelifvet är meningslöst, tillvaron utan betydelse, världsdramat diktadt af slumpen.
Hvarför då lefva och lida? Hvarför hafva utvecklats till ett förfinadt känslolif? Hvarför då förnimma medlidandets smärta och rättskänslans brännande kval, till hvilka alla dagars händelser bära nya glöd?
Skuggan skall alltid finnas, men icke vara den stjärnlösa nattens mörker, utan ljusets ledsagare, som genom själfva motsatsen förhöjer dess glans för dem, som mäkta fasthålla tron på ett ändamål med tillvaron.
Med denna tro äro idealer möjliga, och därmed möjlig en verksamhet, som åsyftar något annat och mer än själfviskhetens tillfredsställande. Därmed äfven möjlig en lycka af högre art och mindre bräcklig än egoismens, möjlig en lefnadsglädje, som väl kan dämpas, men icke släckas af lefnadens vedermödor.
Den unge, som tror, att det gifves något heligt, och tror, att han är hitsänd att vara det heligas kämpe, kan, om han finge läsa sitt ödes bok, göra det lugnt. Han kan läsa om de faror, som lurat på hans väg, och känna sig mindre förfärad öfver deras befintlighet än tacksam för att han undgått dem; han kan läsa om de vedermödor han har att vänta med samma känslor, som den käcke stridsmannen erfar, då han från slagfältet, som han närmar sig, redan hör kampens dån. Och önskar han dö så kan det vara, emedan
| XIII:174 |
»härlig är döden, när modigt i främsta ledet du dignar,
dignar i kamp för ditt land, dör för din stad och ditt hem,»
och emedan
»detta höfves ju främst en yngling, medan han ännu
älskligt i lockarna bär vårliga blommornas krans,»
men helst därför att, om han fruktar för något, han fruktar för att öfverlefva sitt hjärtas värme för ett oegennyttigt lif. Den sanning, som innebäres i orden, att de som gudarne älska få dö unge, är den sanningen, att det är en förskräcklig lott att varda gammal nog att öfverlefva det bästa inom sig själf. Att detta är en vanlig lott, och att de, som drabbas af den, icke känna den tung, minskar icke, utan ökar dess sorglighet. Ur denna synpunkt är en vacker död i ynglingaåren en välgärning, sänd från himlen, och den bästa gåfvan näst den att hafva lefvat länge och verkat troget och under hvitnade lockar dött en högsinnad, varmhjärtad ynglings död.
Detta är, synes mig, den bästa lott af alla. Men närmast den kommer
ett öde sådant som hans, hvars lif och dikt äro föremål för de här
följande bladen. Han fick dö ung, i de främsta leden stridande för
frihet och fädernesland, sedan han hunnit gifva sina ädlaste tankar
och känslor uttryck, hvari de vunnit hans folks hjärta, för att lefva
där genom århundraden. Han förtjänar att varda känd och älskad äfven
af Sveriges ungdom.
