(Inledning till en anmälan af Otto Sjögrens Historisk läsebok för skolan och hemmet.)
(Ur Göteborgs Handelstidning, 7 Oktober 1875.)
---
I Goethes »Faust» uppställer Mefistofeles, då han tagit professorskappan på sig, en regel, som man synes hafva troget lagt på hjärtat vid ordnandet af den historiska undervisningen i en del skolor:
Studera och beskrif en lefvande natur -hvarefter han tillägger:
då gäller först och främst: drif anden därutur!
Sen har man delarna uti sin hand,
men ack! där saknas lifvets band!
Encheiresin naturae nämns det i kemien,
som hånar sig själf och ser ej ironien.
I enlighet med denna regel slaktas historien, och dess benrangel, omsorgsfullt renskrapadt, framlägges i en historisk lärobok, medan köttet räckes på en annan tallrik, kallad historisk läsebok. Läroboken är det väsentliga: äro hennes namn och årtal väl inpräglade i minnet, kan lärjungen tryggt gå sin examen till mötes. Det är för ingen del vår mening att framställa några anmärkningar mot denna metod, som ju försvaras af aktningsvärde pedagoger. Vi medgifva tvärt om villigt, att metoden har sina förmåner, ja måhända oöfverträffliga sådana, så länge undervisningen företrädesvis lägger an på examensläsning, och man måste under sådana förhållanden känna sig tacksam för att läseboken fått en om än underordnad och för frivilliga hemstudier hufvudsakligen afsedd plats vid lärobokens sida, ty detta vittnar om att man dock fäst afseende vid kännedomen om lifvet i historien och vid den förmåga en sådan kunskap äger att inverka på ungdomens sedliga skaplynne: på fosterlandssinnet och den ideala hågen. Visserligen kan man frukta, att den spöklika skepnad, hvari häfdateckningen uti läroboken framträder, skall afskrämma lärjungen äfven från läseboken, till och med om denna är väl ägnad att lösa sin uppgift, och att denna fruktan ej är ogrundad, låter tv värr bevisa sig. Men där läraren är skicklig, lifvad för sitt ämne och genomträngd af medvetandet om den stora uppfostrande inflytelse den historiska undervisningen kan utöfva, där är det underverket möjligt, att han mäktar gifva lif åt skelettet, förutsatt naturligtvis, att det förhör han, sin plikt likmätigt, måste underkasta en mängd lärjungar rörande lärobokens namn och årtal, lämnar honom någon tid öfrig att pröfva det lefvande ordets kraft. Där är det också möjligt, att lärjungen öfvervinner det äckel den torra läroboken ingifver och med glädje vänder sig till läseboken för att där få den verkliga och lefvande historiska kunskapen.
