- Project Runeberg -  Varia (filosofiska, historiska, språkvetenskapliga ämnen) /
Den hvita rasens framtid

(1910) [MARC] [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

sid. XIV:396

Den hvita rasens framtid.

Inledande afhandling till Benjamin Kidds Den sociala utvecklingen.
(1895)

Undertecknad hade blifvit enig med sig själf därom att aldrig vidare lämna företal eller efterskrifter till andras. böcker. Jag skulle ej heller någonsin ha gjort det, emedan den, som gör det, därmed intager, synes mig, en ställning, sOm är något svår att förena med tillbörlig anspråksmåtta. Men då utgifvare och förläggare önskat det och jag funnit, att den bok, hvars spridning man anmodat mig främja, tillhör bokvärldens aristokrati, har jag känt mig tveksam och ej sett annan väg ur den alltid obehagliga villrådigheten än den att efterkomma deras begäran. Särskildt har jag därvid manats af den tanke, att enhvar, som i minsta mån är därtill ägnad, bör göra hvad han kan för att hejda den sjunkande bildningsnivåen inom vårt folks ledande klasser.

sid. XIV:397

Är denna verkligen stadd i sjunkande? Jag hör så många, som försäkra det och hänvisa på tecken, som de anse bestyrka det, att jag åtminstone i stunder af en något pessimistisk stämning frågar mig, om de ej ha rätt. I hvarje fall torde böcker, sådana som den, hvilken här föreligger, ha i Sverige att påräkna endast en tämligen trångt begränsad läsarekrets. Så mycket mer påkalladt är det ju då att söka verka för deras spridning inom denna. Det kunde ju annars hända, att de förläggare, som ha en hög uppfattning af sitt kall och äfven utan utsikt till ekonomisk vinst vilja rikta den svenska öfversättningslitteraturen med det bättre, som det europeiska tankearbetet alstrar, skulle finna en verksamhet i detta uppsåt gagnlös. Nu kunde jag så mycket lättare ge ett jakande svar, som jag redan före min bekantskap med Kidds Social Evolution hade färdigliggande en liten afhandling, tjänlig att fullständiga ett sådant arbete som hans. Den behandlar nämligen en viktig fråga, som Kidd förbigående berört, och som sedan ett par år tillbaka står på dagordningen i den förnämligare europeiska och amerikanska tidskriftspressen*). Den som har någon tanke på och känsla för de västerländska folkens framtid skall finna frågan behjärtansvärd.

*) Senast berörd i den af doktor Frans von Schéele utgifna Svensk Tidskrift, 3:dje häftet, 1895.

sid. XIV:398

Det är denna tanke och denna känsla, som talar till läsaren från mången sida i Kidds verk. Sina åsikter grundar han på en analys af det utvecklingsförlopp historien företer, hvilken analys jag anser skarpsinnigare än någon annan ur Darwiniansk synpunkt företagen. Ingen har såsom Kidd klargjort den etisk-religiösa, den »suprarationella» eller »kosmiska» faktorns betydelse för och oumbärlighet i utvecklingsförloppet; ingen ej heller före honom anvisat den andre faktorn, det af jagkänslan genomträngda förståndet dess rätta plats. Särskildt i detta afseende är analysens utslag nytt och öfverraskande och af ingripande betydelse för kulturhistoria, etnologi och folkpsykologi.

Här följer såsom inledning till Kidds verk en afhandling om

De hvite och de gule.

De stora städerna äro förbränningshärdar för mänsklig lifskraft.

I Frankrike räknade man år 1894 den årliga dödligheten på landsbygden till icke fullt 20 människor på 1,000, men den i städerna till 27. Detta betyder, att Frankrike endast genom dödlighetens öfvervikt i städerna har under de sistförflutna tjugu åren gått miste om sjuhundratusen inbyggare.

Dödlighetssiffran för London är lägre än för många andra stora städer; men jämför man dödligheten i dess fattigare stadsdelar med den å Englands landsbygd, finner man, att den förra är dubbelt större än den senare.

sid. XIV:399

Städer sådana som London, Paris, Berlin, Wien, S:t Petersburg, Moskva skulle snart stå människotomma, om ej friskt blod strömmade till dem utifrån. Om ej så skedde, skulle Paris utdö hastigare än London; och likväl lär man ytterst sällan träffa en Londonbo, hvars fars föräldrar voro födda där. Särskildt anmärkningsvärdt är, att de flesta befattningar, som kräfva större kroppslig eller andlig ansträngning, där innehas af personer födda på landet. Af Londons 14,516 ståtliga poliskonstaplar hade enligt en räkning, gjord för ett par år sedan, 11,606 vuxit upp i landtmannahyddor. De fleste invandrarne från landsbygden tillhöra gräddan af dess befolkning: kraftige män, mellan 20 och 25 år, jordarbetare till yrket ofta nödgade att lämna sina hem, därför att åkern mer och mer af de store jorddrottarne förvandlas till betesmark och jaktområde. Lågt räknadt förbrukar London årligen 10,000 personer af landsbygdens kraftigare befolkning. Endast 46 procent af den ofantliga stadens fullvuxna invånare af mankön äro födda där. I Skottlands större städer utgöra de infödde föga mer än hälften af deras folkmängd.

Det är till regeln den bästa delen af storstädernas arbetarebefolkning, dess ypperste i sedligt och kroppsligt afseende, som förstärkes genom invandringen. Men hur går det inflyttarnes afkomlingar? De vansläktas och förete allt mindre den åsyn, hvilken fröjdar deras hjärtan, som söka rekryter för här och polis. Stadslifvet i England har frambragt en arbetarebefolkning, hvars vapenduglighet sjunker, och som, oaktadt den ständiga utspädningen med friskare blod, är 2,5 till 5 centimeter mer kortvuxen än den landtbefolkning, hvarifrån den härstammar.

sid. XIV:400

Samma verkan lär storstadslifvet utöfva i alla europeiska länder. Den kroppsliga urartningen gäller dock tyvärr icke endast storstäderna, utan äfven de landsbygder, öfver hvilka industrialismen utbredt sig. I alla de stater, från hvilka statistiska siffror kunnat erhållas, visa dessa, att den industriella befolkningen är stadd i en fysisk försämring så mycket farligare för den hvita rasens framtid, som storslöjdernas arbetareskaror ständigt ökas. Det har dröjt alltför långe, innan regeringarna öppnade sina ögon härför. Hvad som botade deras blindhet var rekryteringsstatistiken. Se här några siffror, som slogo den österrikiska regeringen med förskräckelse:
Årinkalladegodkändeunderkände
1870496,274149,875346,399
1871506,707158,182348,525
1872522,928155,180367,748
1873540,332131,887408,445
1874563,466115,250448,216
1875579,308118,781460,527
1876606,940117,437489,403
1877669,585119,589541,906
1878701,820127,650575,161

sid. XIV:401

Tillväxten i antalet unge till vapentjänst oduglige män är så snabb, att man vore frestad att kalla den bakom liggande orsaken härtill en urartningspest, som just genom det snabba i sin härjande fart hänvisar på en jämförelsevis hastigt försiggången försämring i de lifsvillkor, under hvilka dessa årsklasser uppvuxit. Att orsaken eller en hufvudsak är industrialismen, är otvifvelaktigt. I de tre industriella landsdelarna Schlesien, Böhmen och Mähren godkändes år 1878 i medeltal 166 bland tusen inkallade; i de mer åkerbruksidkande landsdelarna Kroatien, Slavonien, öfre Österrike och Fiume med omnejd 221. Lägst stod Mähren med 152 godkände; högst Kroatien och Slavonien med 236. Undersökningar ha ådagalagt, att odugligheten till vapentjänst i departementet Nord (Frankrike) stiger och faller i de olika distrikten noggrant och utan undantag med storindustriens större eller mindre utbredning. Om krigsöfningarna i Elsass-Lothringen år 1893 skref den tyska Kreuzzeitung: »Under det att linietrupperna öfvervinna mödorna som en lek, har det i år visat sig, att reservisterna voro starkt medtagne. En medverkande orsak därtill torde vara, att en stor del af de två armékårer, som manövrerade mot hvarandra, härstammar från fabriksdistrikterna. Manskapet därifrån är på långt när icke så kraftigt och väl födt som manskapet från Mark Brandenburg och Pommern.» Liknande vittnesbörd kunna lämnas från andra delar af Europa. Så långt industrialismen sträcker sig och i den mån befolkningarna öfvergå från åkerbrukarens lif till industriarbetarens, härjar urartningspest den hvita rasen.

Ett betänkligt tecken för rasens framtid är äfven, att dess fortplantning är stadd i sjunkande. Med undantag för vissa landsträckor i Frankrike är den likväl ännu tillräckligt stark att åstadkomma en årlig ökning af folkmängden. Men det är tills vidare den årliga ökningen som minskas, och fortgår denna minskning, måste den tid komma, då den relativa minskningen blir hvad den vardt i det romerska kejsardömets Europa, absolut och västerns länder ödeläggas eller tagas i besittning af främmande aflingsstarkare folk. Hvad Frankrike vidkommer har det redan kommit därhän, att det är inflyttningar från Belgien, Italien, Tyskland och Schweiz, som hålla dess befolkningssiffra uppe. För att dess medborgareantal ej skall minskas, kräfves, att mer än 50,000 inflyttare årligen nationaliseras. Men med nationaliseringen går det långsamt. År 1890 omfattade den 5,984 främlingar; år 1893 blott 4,212. Samma år voro dödsfallen flere än födelsefallen i femtioett af Frankrikes departementer. I Garonnedalen stå byar tomma, som ännu för tio år sedan voro väl bebodda.

sid. XIV:402

Man har på grund af dessa sakförhållanden befarat, att själfva fortplantningsförmågan aftager hos det högtbegåfvade folk, som gjort det franska namnet kärt och äradt. Man har föreställt sig det så utmattadt, att det ej kan lefva utan ingjutning af friskare blod från grannfolken. Så illa torde det dock icke vara. I Kanada bo 1,400,000 fransmän, som kraftigt föröka sig. Lifsförmågan hos folkslaget som sådant är icke uttömd.

Bland de flere orsakerna till födelsesiffrans nedgående är det kringsiggripande tvåbarnssystemet. Det hotar att för landsbygden varda mer förhärjande än själfva invandringen till städerna. Det nygifta parets önskningsmål är en son och i de flesta fall väl äfven en dotter. Den ende sonen skall öfvertaga faderns tegar oskiftade och dottern ha att påräkna en hemgift så stor som möjligt, emedan hennes utsikt att varda förmånligt gift beror däraf. Men omsorgen om barnens framtid hotar folkslagets. Tvåbarnssystemet ej endast omöjliggör nationens tillväxt ur egna safter; det lämnar år för år allt färre händer åt plog och vapen, eftersom icke alla tvåbarnsfamiljers ättlingar lefva, tills de i sin ordning bilda tvåbarnsfamiljer, och emedan icke alla, som uppnått mogen ålder, gifta sig. Med ängslan spörja sig Frankrikes statsmän, huru detta onda skall motarbetas. Det är så mycket lömskare, som det dödar ett folk, utan att de individer, af hvilka folket består, känna sig lida däraf. De tvärtom finna det främja sitt eget och sina närmaste efterkommandes bästa.

sid. XIV:403

Huru den hvita rasens framtid skall gestalta sig, om de båda faktorerna tvåbarnssystemet och invandringen till storstäderna få ohejdadt samverka, det ligger i öppen dag. Man behöfver icke tillfråga historien därom, ehuru frågan redan är af historien besvarad. Ett ryktbart folk, den hvita rasens mest beundrade och beundransvärda, det fornhelleniska, gick under genom dessa två faktorer. I försvarskriget mot perserna år 479 före Kristus uppställde halfön Peloponnesus mer än 70,000 man på slagfältet vid Plateæ, ehuru stora delar af halfön underlåtit att sända manskap till hären. Tre hundra år senare mäktade hela Peloponnesus uppställa högst 30-40,000 stridsmän, och ytterligare tre hundra år därefter beräknade man, att knappt 3,000 soldater kunde erhållas från hela Greklands fria befolkning.

Orsakerna till denna förskräckliga nedgång voro för hellenerna icke obekanta. En af deras häfdatecknare, Polybius (född år 204, död 122 före Kristus), påpekar, att den fruktsammare delen af det helleniska folket, dess åkerbrukande, hade genom invandring till städerna länge minskats, och att det på hans tid kommit därhän, att hela Grekland led af barnlöshet och människobrist, så att åkrarne nu saknade armar och äfven städerna tömdes på invånare, detta »ehuru hvarken oafbrutna krig, ej heller farsoter hemsökt oss». »Ty» - fortfar han - »hellenerna vilja icke mer ingå äktenskap, och om de göra det, vilja de icke uppfostra flera barn, utan blott ett eller högst två, för att låta dem uppväxa i välstånd och ärfva en odelad förmögenhet. Så har det onda ökat sig obemärkt och likväl hastigt.»

sid. XIV:404

I det nutida Europa har det ännu icke kommit så långt, att landsbygden är ur stånd att ersätta storstäderna den människoförlust de lida genom större dödlighet och mindre fruktsamhet. Men om icke alldeles oberäkneliga omständigheter inträffa, måste det förr eller senare komma dit. Storstäderna, som ju hvarken så eller skörda, förutsätta för sin tillvaro och sitt bestånd fält, som besås och skördas. I våra dagar är faran för städernas stannande i växten genom landtbefolkningens minskning och deras slutliga aftynande visserligen aflägsnad dels genom människobesparande åkerbruksredskap, som minska behofvet af mänsklig arbetskraft, dels genom de förbättrade färdemedlen till lands och sjös, som möjliggöra, att en europeisk millionstad får sina lifsmedel från Asien, Australien och Amerika. Men därigenom varder faran för de västerländska folkens, den hvita rasens i Europa bestånd så mycket större. De förbättrade åkerbruksredskapen medgifva, att landsbygden ytterligare någon tid kan åderlåtas till storstädernas förmån, utan att åkerbruket kännbart lider däraf. Med andra ord: de stora förbränningshärdarne för mänsklig lifskraft äro tills vidare tryggade, ehuru förbränningsmaterialet, den friska och fruktsamma landtbefolkningen, ständigt minskas. Ja, de förbättrade färdemedlen möjliggöra, att landtbefolkningens så godt som sista återstod uppgår i stadsbefolkningen, när andra världsdelar i utbyte mot dennas industriella alster erbjuda den billigare näringsmedel än den egna landsbygden. Men därefter? Då måste lågan å förbränningshärdarne snart nog afmattas och slockna och följden sålunda varda: folktom landsbygd, bortdöende städer, eller också måste lågan näras med människomaterial kommet ur fjärran. Det finns ett sådant fjärran, som villigt står till buds för ändamålet och har ofantliga människokrafter att ställa till förfogande. Det är Kina. Förloppet kan ytterligare påskyndas därigenom, att våra storstäder få ingenting att erbjuda de främmande världsdelarna i utbyte mot deras spannmål och kött, emedan dessa förskaffat sig sin egen storindustri, som beröfvar vår dess omsättningsområden, ja kanske besegrar den på dess egen mark.

sid. XIV:405

Farhågan, att så skall ske och snart ske - att de första släktleden i det tjugonde århundradet skola bevittna och deltaga i ett ekonomiskt krig på lif och död mellan det östra Asien och Europa, mellan den gula rasen och den hvita, börjar redan nu allmänt utbreda sig i vår världsdel, och man söker, så godt sig göra låter, beräkna utsikterna för seger eller nederlag.

När för snart 37 år sedan franska trupper återvände från Kina med en lätt förvärfvad seger och ett smädligt förvärfvadt byte, inbillade man sig i Europa, att ett folk, som så låter besegra och plundra sig, vägde litet eller intet i historiens vågskål, åtminstone hvad Europas framtid vidkommer. Nu, när Kina på ett sätt, som kan kallas ömkligt, dukat under i ett krig med Japan, kunde man tro sig ha ytterligare skäl till samma slutsats, men de, som se något längre än näsan räcker, inse, att slutsatsen är falsk, emedan den betydelse en människoras äger förhållande till en annan ej endast beror af dess militära egenskaper och anordningar för kriget, utan än mer af dess massa, dess hälsa, fruktsamhet, arbetsduglighet och praktiska klokhet.

sid. XIV:406

Varnadt af sina vapens motgångar skall Kina måhända veta att förskaffa sig samma inrättningar för kriget, som plötsligt upphöjt Japan till politisk stormakt. Ett rike, så rustadt, med inemot nio gånger större befolkning än Tysklands och i besittning af så skickliga härförare som deras rasfränder japanerna visat sig kunna uppfostra, skulle varda världens största militärmakt. Men jag vill hoppas både för Kinas skull och för Europas, att militära stormaktstankar skola finna en lika mager jordmån som hitintills i »Midtens rike», hvars invånare insugit med modersmjölken den genom århundraden ärfda föreställning, att ett folk, som ger vapenskruden företräde framför fredsdräkten, ännu icke mäktat höja sig ur barbariet. Under de förhållanden, i hvilka de båda raserna, den hvita och den gula, för närvarande lefva, är det ej heller kanoner och torpeder, utan endast tid den gula behöfver för att varda jordklotets behärskare.

Hvad massan vidkommer anses den gula icke särdeles öfverlägsen den hvita. Den gula anslås till vid pass 520 millioner människor; den hvita till 510, men i den senare summan äro inräknade de hvite äfven i Asien, Amerika och Oceanien. Om religiös enhet bidrager till millionmassors sammanhållning, är förmånen på de gules sida. De hvite äro delade i romerska katoliker, grekisk-ortodoxe och protestanter af olika arter, samt i buddister, bramadyrkare, muhamedaner och israeliter. De gule äro till ofantligt öfvervägande del buddister. Ur bekännelsesynpunkt föreligger intet svårare hinder för enig samverkan mellan de gule.

sid. XIV:407

Vill Kina, för att undgå sådana förödmjukelser som det i detta århundrade lidit genom västerländska och japanska vapen, förskaffa sig en europeiskt skolad och väpnad här på en million man, så betyder detta för »Midtens rike» med dess 400 millioner invånare icke mer än det skulle betyda för Sverige att underhålla en krigsmakt på 12,000. Den gula rasen ger kraftiga soldater, uthålliga i marsch, nöjda med litet, i stånd att uthärda köld och hetta. Kineser lefva och trifvas i Kiachta vid sibiriska gränsen, där medeltemperaturen ligger under fryspunkten, och i Singapur, som är beläget nästan under dagjämningslinien. Under fälttåget förliden vinter i Mandschuriet var det en förströelse för de japanske soldaterna, såsom fordom för Xenofons, att i bister köld afkläda sig nakna och täfla i brottning. Dessa egenskaper äro så mycket mer att beakta, som ingenting antyder, att den gula rasen skulle vara stadd i kroppslig försämring, medan i Europa en städse utbredd industrialism och en fortsatt invandring af landtbefolkningen till storstäderna medföra en försämring i folkstocken i dess helhet.

Därtill bidrager ock den europeiska utvandringen till Amerika och Australien. Denna innebär visserligen ingen förlust för den hvita rasen som sådan, ty hvad de hvite i Europa förlora därpå, det vinna de hvite i rasens kolonier pä andra sidan hafvet. Men för Europa är förlusten betänklig och förblir det, äfven om utvandringen skulle betydligt minskas. För Sverige har den inneburit en kolossal kraftförminskning. »I många orter påminner tillståndet om det, som rådde efter Karl XII:s krig, lyckligtvis icke i ekonomiskt afseende, men i fråga om befolkiningens åldersklasser. Man ser nästan endast gamla och tidig ungdom. Män och kvinnor i mannaåldern ha försvunnit till främmande land... Och dock lida vi här i landet icke af öfverbefolkning, utan af folkbrist, icke af blodöfverfyllnad, utan af blodfattigdom.»*) Från Italien utvandrade år 1893 247,000 personer, de flesta tillhörande jordarbetareklassen.

*) Göteborgs Handels- och Sjöfartstidaing, 3 juli 1893.

sid. XIV:408

Men ren förlust för den hvita rasen af dess kraftigare elementer är den allt mer vidsträckta ockupationen af områden i andra världsdelar, sådana som Ostindien, Tonkin, Madagaskar, Kongoområdet, Senegal, Kuba, där de hvite soldaterna, utvaldt manskap, dö »som flugor». Sant är visserligen, att de hvita folken kunnat bära ofantliga förluster, förorsakade af krig, och snart nog åter ställa en manstark och kraftig ungdom i fält. Sverige och Finland äro särdeles talande bevis härför. Men detta förutsätter, att det af kriget åderlåtna folket har en jämförelsevis mycket talrik åkerbrukareklass med fysiskt ofördärfvade kvinnor. Nu undanryckes för Europa denna förutsättning mer och mer för hvarje år. Det sätt, hvarpå Europa hushållar med sin mänskliga lifskraft, synes stå bestämdaste motsats till naturhushållningen. Denna utgår, om Darwin har rätt, på survival of the fittest, Europas på survival of the unfittest. Europa själfäter sig som de gamla hundarne.

sid. XIV:409

Till själfätningsföreteelserna är alkoholismen att räkna. Alkoholismen har i Europa blifvit till en samhällssjukdom, som härjar lekamligt och sedligt, ökande fattighusens, sjukhusens och fängelsernas besättningar. I det dubbla ändamålet att hejda sjukdomen och draga vinning af alkoholförbrukningen har man i flere stater efter hand gjort denna till ett af de förnämsta medlen att hålla statsmaskineriet i gång. I det bränsle, som detta förtär, ingår alkoholen som en betydande beståndsdel. I hvilken mån bränvinsbeskattningen hitintills motarbetat alkoholismen är svårt att säga; men det senare ändamålet, det att af dryckenskapslasten draga en statsinkomst, har Ryssland vunnits ända därhän, att nykterhetsrörelsen där inom ledande kretsar betraktas som statsfarlig. Och följden? Leo Tolstoi skrifver: »Det är ett bedröfligt, men oomkullstötligt sakförhållande, att Rysslands hela jordbrukande befolkning är bränvinsförgiftad och grymt sugen af köpmän och krämare. Resultatet häraf framstår med skarpa drag i folkets kroppsliga urartande och i den förskräckliga dödligheten bland barnen. Män och kvinnor förvandlas till svaga, viljelösa förkrossade varelser, och barnen förgås i tusental.» Ännu är emellertid den ryska folkstammen ganska afvelsam, och det är antagligt, att den första folkräkning, som beslutits af ryska regeringen och snart förestår, skall ådagalägga detta.

I England har den liberala meningsflockens önskan att stäfja alkoholförbrukningen bidragit till dess i år lidna nederlag vid parlamentsvalen. Bryggarne och krögarne äro vordne Storbrittaniens fjärde statsmakt och ha afgjort striden till förmån för den sida, hvarifrån intet angrepp på alkoholintressena är för närvarande att vänta.

Det jordbruk, som har att nära Rysslands ofantliga krigshär och ofantliga ämbetsmannaskara, måste, då det bedrifves af en försupen, hungrande, okunnig, försoffad och viljelös bondeklass, förblifva hvad det är: ett röfvarejordbruk, som suger den bördiga jordens must, så länge där finnes något att taga. Det försäkras, att följden häraf redan börjar visa sig: att på somliga ställen flygsandfält utbreda sig på åkerns och ängens bekostnad.

sid. XIV:410

Ryssland skulle vara Europas buffertstat mot Kina. Som det nu är, kan Ryssland liknas vid en jättestor och välbeväpnad gränsvaktare, som lider af tvinsot. Helt visst skall han vid en sammanstötning utan svårighet slå motståndaren omkull. Men segervinnaren är en organism, som förtär sig själf; den besegrade en organism, frisk, eftergifven och spänstig, som icke lider det ringaste af att kullslås. Han faller mjukt och står upp igen. Att slå Kina är som att slå i vattnet. Man har liknat Midtens rike vid en tärning, som, huru den rubbas i sitt läge, återtar sin jämvikt och står lika säker, på hvilken sida den än må falla. Stycka Kina med svärdet; styckningen varder endast skenbar, så länge den egendomliga kinesiska civilisationen består. De hjärnor, som denna civilisation formar, ha i mycket sin alldeles särskilda begreppsvärld och höra på ett alldeles oupphäfligt sätt tillsammans.

Kina lider icke af industrialism, ej heller på nämnvärdt sätt af utvandring - det är knappt annat än det folkrika landets förlorade, af sin släkt förskjutne söner, hamnstädernas drägg, som utvandra - ej heller af alkoholism och, såsom vittnesgille kinesiske och europeiske sagesmän försäkra, ej heller i vidsträckt mån af opiets missbruk. Det finns de, som påstå, att missbruket af opiater och därmed jämförliga ämnen arta sig till att varda värre i Europa och Amerika än i Kina.

sid. XIV:411

Den gula rasen är också jämförelsevis förskonad från ett annat ondt, som tär den hvita rasens lifskraft: lungsoten. Tuberkulosen, som måhända är den mest ödesdigra af alla sjukdomar, af hvilka mänskligheten hemsökes, tillhör icke alla luftstreck. Den minskas i förstörelsekraft, räknadt från de tropiska länderna till de polara, samt med höjden öfver hafsytan. Den förhärskar på slättland och har sina härdar i tätt bebyggda ängder. Man skulle då tro, att det kinesiska slättlandet, lågt beläget med många betydliga städer och folkrik landsbygd, skulle vara svårt hemsökt af densamma; men författaren till La tuberculose dans la race jaune, dr Ern. Martin, hvilken som legationsläkare tillbragt flere år i Kina, försäkrar, att lungsoten där är tämligen sällspord: att den är mindre utbredd i Peking än i S:t Petersburg, mindre i Kanton än i Paris. Kina har hitintills kunnat undvara smittsamlande och smittutdunstande soldat- och arbetarekaserner, och kinesen, som har till ordspråk: »modersmjölken är god, all annan mjölk fördärflig», begagnar icke komjölken, som i Europa blifvit lungsotspridande, alltsedan boskapsskötseln där börjat bedrifvas industriellt och då korna, för att varda mer inkomstgifvande, behandlats enbart som mjölk- och köttalstringsmaskiner. År 1893 voro af i Danmark undersökta 8,401 kor 3,371 behäftade med tuberkulos. Bland de i år undersökta 19,412 voro omkring 7,000. Värst härjar tuberkulosen bland Europas studerande ungdom och inom vissa yrken. Af dödsfall bland de studerande tillskrifves nära 45 % lungsoten.

sid. XIV:412

Läkarekonsten står i Kina lågt; sjukdomsafvärjande och hälsofrämjande allmänna åtgärder anlitas där litet eller intet, och städerna äro lika smutsiga som de europeiska voro för femtio år sedan. Men det kinesiska nervlifvet, om jag får begagna ett sådant uttryck, är ojämförligt hälsosammare än det europeiska. Den ofvan omtalade läkaren skrifver bland annat härom: »De umgängesformer, det yttre lif, det täflande och äflande, det öfveransträngande och tröttkörande, som sätta en ödesdiger prägel på de europeiska samhällenas nu lefvande släktleder, äro för kinesen nästan okända. Ett afvaktande lugn är grunden i det kinesiska skaplynnet. Moraliska stötar träffa honom knappast, och hemma hos sig har han ingen erfarenhet af det klasskrig, som den annanstädes så hårda striden om tillvaron alstrar.»

Slagord kunna vara farliga. Jag känner intet, som på så allmänt, så dumt och upprörande sätt blifvit missbrukadt som slagordet »striden för tillvaron». Det har inom de hvites värld förvärrat det urgamla sakförhållande, som det betecknar. Det har tystat samveten och ursäktat cynisk själfviskhet. Kina har ännu icke tillägnat sig detta slagord. Men det har många andra och bättre fast ej så »naturvetenskapliga».

sid. XIV:413

Anmärkningsvärdt är, att den författare, hvars ord jag anfört, anser arbetet för tillvaron mindre hårdt i Kina än i Europa. Annars har man på grunder, som ligga omedelbart till hands, antagit, att stridens skärpa måste ökas i mån af befolkningens täthet, och Kina är mycket tätt befolkadt, ja enligt europeiska föreställningar öfverbefolkadt. Men öfverbefolkningen förnekas af kineserna själfva. Deras statsmän äro benägne att anse själfva begreppet öfverbefolkning för vidskepelse, emedan ingen ännu kunnat utstaka gränser för vår moder jords gifmildhet, när hennes barn med omtänksamt och flitigt arbete tacka för hennes godhet. För kineserna är det intet tvifvel underkastadt, att välmågan växer i mån af en flitig åkerbrukande folkmängds tillväxt. Och såsom ett af bevisen för att Kina kräfver vida flere invånare än det har påpeka de de förhärjande flodöfversvämningarna, som skulle kunna förekommas, om det öfver allt utefter floddammarne funnes tillräckliga arbetskrafter. Européer, bland hvilka Eug. Simon, som länge vistats i Kina, försäkra, att de kinesiske bönderna bestå sig en riklig och omväxlande kost, mer närande än de franske böndernas, likasom de också öfverträffa dessa senare i belefvenhet och gästvänlighet. Allmändt kändt är det band af kärlek och vördnad, som i Kina förenar föräldrar och barn. Med fasa skulle desse österländingar höra, huru det i Sverige ej sällan står till med föräldrar lefvande på »undantag». Kinesens världsåskådning är en torrt och aningslöst förståndig, en praktisk och faktisk, som skulle sakna all innerlighet och idealitet, om den icke just i sin uppfattning af förhållandet mellan de på hvarandra följande släktlederna höjde och fördjupade sig till det sublima. Förfäderna, det lefvande släktet och de kommande äro för honom ett. De kommande äro för honom »framtidens förfäder». Hans högsta uppgifter äro att med sitt arbete främja planetens beboelighet, fruktbarhet och behaglighet för de vardande släktena och att bygga sig en graf invid bortgångnes grafvar.

Behöfver jag påpeka det rasbevarande i denna lifsåskådning, så olik västerlandets, som utan tanke på framtida släkten hejdlöst förslösar de kraftkapital, som äro oss gifna i våra arbetares muskler och i våra markers bördighet. Ty i trots af alla våra agronomiska tidskrifter och landtbruksakademier är det europeiska jordbruket, äfven där det står högst, ett röfvarejordbruk i jämförelse med det kinesiska. Jorden återfår icke hvad hon skänker oss. Storstädernas kloakledningar föra till hafvet mycket och alltmer af hvad som rätteligen tillkomme åkrarne. Skogarne nedhuggas, och bergen blottas inom några år på den matjord, som kräft tusen år för att bilda sig på fjällsluttningarna. På »de kommande förfädernas» öde tänker man icke. Man skämtar däröfver och frågar: »hvarför skulle vi göra någonting för dem, då de ingenting gjort för oss?» Syndafloden må komma, om blott den dröjer, tills vi lefvat undan.

sid. XIV:414

Att bevara framtiden från att blottas på utvägar genom de nu lefvandes vinningslystnad varder en med hvarje dag mer påträngande uppgift. Kunde några enskilde förvärfva rikedom genom att exploatera luftkretsen, skulle de göra det, äfven om medlen, som därvid användes, bevisligen vore sådana, att de inom ett århundrade måste ha tillintetgjort vårt klots lufthölje med allt, som i detta lefver och andas. Ett för etisk-religiösa idéer främmande, men vid sina jagförnimmelser så mycket starkare bundet förstånd kan med skäl, som på dess ståndpunkt äro ovederläggliga, finna det orimligt, att de, som nu inneha lifvets gåfva, med alla de möjligheter till njutning, som hon innebär, skulle med omtanke för varelser, som icke existera, förbittra för sig själfva denna gåfva. Alla försök, som de utilistiska moralsystemen intill Stuart Mill och Herbert Spencer gjort, att från det individuella resonnerande förståndets ståndpunkt komma till humanitära grundsatser, gå i cirkel och äro fördenskull, trots all utvecklad skarpsinnighet, teoretiskt ohållbara, likasom de också äro praktiskt värdelösa, emedan intet viljebeslut, som syftar till en osjälfvisk handling, kan ha sina rötter enbart i ett kallt förståndsmässigt vägande af skälen för och emot.

sid. XIV:415

Vi äro härmed inne på det etiska området. Ett världskrig emellan den hvita rasen och den gula förestår. Förpostfäktningarna äro i själfva verket redan öppnade i Amerika och i Oceanien. Faran för den hvita rasens framtid är, såsom vi redan sett, icke liten och skulle ytterligare ökas, om den också lede af ett påvisligt moraliskt nedgående. Att sedligheten i Kina skulle vara stadd i sjunkande har, såvidt jag vet, icke varit af någon påstådt. Äfven enligt de nyaste uppgifterna af sakkunnige européer är förbrytareklassen i Kina ojämförligt mindre än i Europa och laglydnaden i allmänhet vida större i Midtens rike än hos oss. Men däremot äro iakttagare i olika delar af Europa enige om att det bland de hvite går i moraliskt afseende hastigt nedåt.

sid. XIV:416

För egen del vore jag benägen att betvifla denna iakttagelses riktighet, emedan jag icke känner någon tid, då man ej beklagat sig öfver sedlighetens sjunkande. Både påfvar, konungar och riksförsamlingar ha i förflutna århundraden varit till salu, troner och altaren ha varit fläckade af otyglad själfviskhet och svåra laster. Är det verkligen värre nu? För mig ser det ut, som om det blifvit bättre på höjderna, men värre därinunder. I hvarje fall klagas från alla delar af Europa och Amerika öfver sedlig försämring, och underligt vore i sanning, om denna klagan vore obefogad, emedan det skulle innebära, att den ekonomiska täflings- och utträngningsstrid, som nu föres inom alla alstringsområden med en förut okänd obundenhet, ej skulle utöfva skadlig verkan på det moraliska åskådningssättet. Det användes ju i striden hvilka vapen som helst. Lögner, utspridda i börsspekulationers intresse, storartadt och systematiskt anlagd plundring af småfolks sparpenningar, varuförfalskningar och andra slag af kommersielt svek betraktas knappt längre som vanhederliga handlingar, de kunna åtminstone vänta ett mycket mildt omdöme, när de krönas af framgång. »Hvarje större stad», skref nyligen en författare i Revue scientifique, »hyser personer, som på förfalskningar blifvit millionärer, men icke förlorat sina medborgares aktning för det.» Tillverkare af giftiga tapeter och giftiga barnleksaker gå med lyft panna och hälsas som aktningsvärde medlemmar af samhället. Förfalskningen af födoämnen, af drycker och industriella alster har fått vetenskapliga grundvalar. Kemien och fysiken användas lika mycket till att bedraga och fördärfva människosläktet som till att gagna det. Den svåra sociala kris, som anses uppkommen af en påstådd för-mycket-alstring af spannmål, torde, när en närmare undersökning ägt rum, befinnas ha en väsentlig orsak i bedrägliga börsmanövrer. Spekulationen i »flytande likkistor» har varit stark nog att framtvinga parlamentsbeslut och regeringsåtgärder till dess hejdande. Det för den industriella uppfattningen särdeles betecknande slagordet »affär är affär» har mer och mer visat sig innebära en industriens oafhängighetsförklaring gent emot heder och moral. Man rättfärdigar därmed, om icke öppet, så inför det egna samvetet och affärsvänner emellan de skändligaste gärningar, såsom försäljning midt under pågående krig af vapen och krut till sitt lands fiender, försäljuingen af odugliga lifräddningsbojar o. s. v. Bedrägerierna i bank- och aktiebolagsförvaltningar, och namnförfalskningarna å växlar äro stadda i förfärande tillväxt och gynnas af slappheten i moralisk uppfattning dels hos bedrägeriernas offer, som själfva öfverskyla saken, när de hoppas på vederlag för gjord förlust, dels hos ett pliktförgätet revisionsväsen. Fördärfvet utbreder sig vida utanför de egentliga affärskretsarna. »Läkare, advokater, ingeniörer, skriftställare, konstnärer - merkantilismen är på väg att förnedra alla - äfven utöfvarne af de ädlaste verksamhetsgrenar», klagar en af Frankrikes yppersta tidskrifter. Den nya aristokrati, som uppstått på affärsspekulationens grundval, består till stor del af råa uppkomlingar ocb räknar bland sig notoriska förbrytare. Att lyxen stiger, medan konsten svälter, torde ha en af sina orsaker däri, att en så betydlig del af det rörliga kapitalet fallit i händerna på slika uppkomlingar. Och man uppfinner godtköpsförklaringar för att, om ej rättfärdiga sedeförsämringen, så likväl trösta oss för den. Den vanligaste är, att det moraliska eländets tillväxt står i oundviklig förbindelse med civilisationens. Ju högre träd, dess längre skugga. Snygg civilisation! Ett upasträd! Hvad är civilisation? Hvad är kultur? Det förekommer mig, som om man under det ständiga slitandet af dessa ord med tunga och penna skulle ha glömt deras egentliga betydelse. Inför denna tafla är det skäl att påminna om några ord af en bland samtidens förnämsta tänkare, W. Wundt: »Då plikttrohet i kallet, tillförlitlighet i handel och vandel, afseendet på det allmänna bästa nedtryckas till det minimum, som själfva egennyttan och dess beräkningar ej kunna undvara, där är det allmänna ohjälpligt vigdt till undergång.»

sid. XIV:417

Det är i detta tillstånd Europas hvite ha att möta Asiens gule till den strid, som skall afgöra deras öde. I sitt första och viktigaste skede varder striden af rent ekonomisk natur och kommer att utkämpas på arbetare- och arbetsmarknaden. Om inga andra motiver än de rent ekonomiska där göra sig gällande, skola de hvite denna strid stå splittrade sins emellan. Den klass af hvite, hvars materiella blomstring beror på anskaffande af så billiga arbetskrafter som möjligt, skall varda de gules bundsförvant. Detta emedan den gule arbetaren kan sälja sin muskelenergi, sin hardt när outtröttliga, till lägre pris än den hvite arbetaren är i stånd att göra det. Längesedan har i kampen mellan industrialismen och kroppsarbetet den tanke uppdykt och äfven, så godt som det tills vidare kunnat ske, sökt förverkliga sig, att ersätta den hvita arbetareklassen med en gul. Lyckas icke den ariska själfbevarelseinstinkten att mota planen härtill i porten, då får Europa först

en hvit öfverklass och en gul underklass;
därefter en till sin allt större del gul öfverklass och en gul underklass,
slutligen gula kapitalister och mandariner och en gul underklass,
med andra ord en kinesisk folkstock i stället för en arisk.

sid. XIV:418

I Kina reder sig en arbetare med 8-12 öre om dagen jämte kost, en arbetarefamilj med mindre än 75 utan kost. Det har visat sig, att i San Francisco kinesiske arbetare kunnat lefva och trifvas på än mindre. För europeiska arbetare är det rent af omöjligt att med bevarad lifskraft och själfaktning existera på sådana villkor. Äfven med betydligt högre dagsinkomst skulle de vansläktas i kroppsligt afseende och gå under. Omöjligheten har sin grund i rasens själfva lifsvillkor. Täflande för lifvet med de gule arbetarne skulle de vissna som Hebrons ekar, försatta i den heta ökensanden, där ginsten kan lefva och trifvas.

sid. XIV:419

Det är under sådana förhållanden naturligt - ty »affär är affär» - att tanken på införskrifning af gula arbetare snart skulle öfvergå till handling. Hvad Amerika och Oceanien vidkommer, har man redan haft tillfälle att ur olika synpunkter bedöma införskrifningens förmåner och olägenheter. För arbetsköparne äro förmånerna i ögonen fallande: man erhåller till ett pris, hvars billighet skulle vara otrolig, om den icke vore faktisk, arbetare, för hvilka själfva tanken på strejk synes främmande; som i sitt arbete ådagalägga en seghet, hvilken gränsar till outtröttlighet, och en intelligens, som gör, att de med största lätthet tillägna sig alla tekniska metoder. En ytterligare förmån, och en som syntes aflägsna hvarje fara för de hvites bestånd i de öfre samhällslagren låg däri, att de införskrifne nästan uteslutande tillhörde mankönet och att deras flertal efter de i arbetskontrakten stadgade åren återvände till sina fäders land. Så stora förmåner måste helt naturligt framkalla inköp af kinesiska arbetskrafter till ängder med glesare arbetarebefolkning såsom till de europeiska nybyggena i Nord- och Sydamerika och Australien.

sid. XIV:420

Men olägenheter af invandringen voro tydligen äfven att vänta och infunno sig snart. Bland de kineser, som kvarstannade, funnos många, som mästerligt förstodo att använda sin obetydliga sparpenning till att af den skapa kapital. Och så uppstodo ur den gula arbetsklassen, trots alla försök att hindra det, gule småhandlare, gule grosshandlare, skeppsredare och bankirer, som voro fruktansvärde medtäflare till den hvita öfverklassens affärsmän och hade råd att införskrifva sig hustrur från Kina eller skaffa sig hvita sådana och fortplanta sin ras ren eller blandad, i hvilket senare fall afkomman ärfver mer af faderns egenskaper än af moderns. Nu slogs allarm både i Nordamerikas Förenta Stater och i Australien, och den hvita underklassen i dessa världsdelar, hvilken redan på egen hand börjat bekriga de gule medtäflarne, fingo tillräckligt många bundsförvanter i den öfre, för att genomdrifva lagstiftningsåtgärder till skydd för det hvita arbetet. Kinesinvandringen till Förenta Staterna vardt förbjuden. De där förblifna kinesernas ställning är allt annat än trygg. Icke dess mindre är San Franciscos nordvästra kvarter än i dag i de gules händer; och desse hafva landsmän i växande massa såväl norr ut i Kanada som söder ut i Mexiko. Fransmannen Emile Barbé, som under resor i olika världsdelar grundligt studerat »den gula frågan», anser oundvikligt, att Mexiko, Centralamerika, Sydamerika och Oceanien skola, inom några mansåldrar, ha en öfvervägande och i alla afseenden öfvermäktig kinesisk befolkning.

Gå vi till den gamla världen, så måste vi fråga, om det finns ringaste utsikt till att Ryssland skall kunna bilda en vall mot kinesisk inflyttning öfver Asien till Europa. Faran för den hvita rasen skulle icke minskas, utan ökas, om Ryssland eröfrade mindre eller större delar af Midtens rike eller gjorde sig till härskare öfver hela dess ofantliga område. Med mer än 400 millioner gula undersåtar, som öfverträffade de hvite i fruktsamhet, arbetsamhet, nykterhet och praktiskt förstånd och hvilka ekonomiskt afseende vorde skattkammarens mest gifvande beskattningsföremål, skulle det ryska kejsardömet snart varda mer kinesiskt än slaviskt och hvarje tanke på att hämma de kinesiske undersåtarnes utbredning inom rikets gränser och därutanför visa sig lika ogörlig som den vore politiskt absurd.

sid. XIV:421

Men om den gula frågan börjat i Europa väcka ängslande uppmärksamhet, så är det dock endast de mer fjärrskådande bland dess statsmän, tänkare och skriftställare, som betrakta spörsmålet ur synpunkten af en lifsfråga för den hvita rasen. Hvad som gör ämnet till en fråga för dagen, som med oro afhandlas i handelskamrar och ekonomiska skrifter, är dess omedelbart sig påträngande industriella betydelse. Helt visst finnas i England och i andra europeiska länder fabriksägare och industriidkare i mängd, som, utan ringaste afseende på den framtid, som väntade de hvita folken, skulle införskrifva kineser i massa, ifall man blott vågade det för landsmännen och ifall det icke erbjöde sig en annan utväg än införskrifningen att få arbetskrafter till billigaste pris. Denna utväg är funnen och redan i stort använd. I stället för att flytta asiatiska arbetare till sina fabriker flyttar man nämligen sina fabriker till de asiatiska arbetarne. De som börjat därmed äro de store industriidkarne i Lancashire, och den engelska fabriksutvandringen (om ordet får begagnas) till de indiske städerna Bombay, Madras och Calcutta är så betydlig, att den föranledde handelskammaren i Manchester att uttala de dystraste farhågor för Englands ekonomiska framtid. Farhågorna genombäfva hela det engelska folket, men om man tror, att detta skall hejda fabriksutvandringen, bedrar man sig. Omtanken om ras och nationalitet har aldrig ingått i industrialismens program. »Affär är affär». Dess sakförare ha munnen full af ekonomiska »naturlagar», och en af dessa lagar anses förflytta fabriksverksamheten till de för henne gynnsammaste platserna lika säkert som källornas vatten förflyttas till hafvet. Den »naturlag», som här är verksam, är skillnaden mellan daglönen, som är nödvändig för den engelska arbetaren, och den, som befunnits tillräcklig för den hinduiska. Skillnaden är betydlig: i medeltal 5 till 6 shillings för man.

sid. XIV:422

Men hvad skall ske, när den ifrågavarande »naturlagen» framkallar en med Europa täflande industriel verksamhet äfven i det östra Asien? Japan har i själfva verket redan börjat denna täflan. Det är icke endast konstnärliga och konstindustriella alster, utan äfven rent industriella, hvarmed Japan nu uppträder på världsmarknaden. Snart torde ordningen komma äfven till Kina. En europeisk fabriksutvandring till dessa länder, ledd af europeiska ingeniörer och verkmästare och med ändamål att rikta europeiska kapitalister, kan dock svårligen ifrågakomma. Japan har initiativ, kapital, intelligens och ingeniörskunskap nog för att på egen hand uppträda som medtäflare med den europeiska och indisk-europeiska industrien. Man tror, att det icke skall dröja länge, innan Kina gör det äfven. Den första följden häraf är, att Europa förlorar sina asiatiska och oceaniska omsättningsområden; den andra, att den östasiatiska industrien slår den europeiska på dess egen mark. Det bör tilläggas, att ofantliga stenkolslager finnas i Kina, i provinsen Shansi ett antracitområde med en utsträckning af 34,000 kvadratmeter. Pennsylvaniens antracitområde, »den amerikanska storindustriens ryggrad», har en ytvidd af blott 1,200. Alla faktorer synas gynnsamma för utvecklingen af en världsomfattande industri därstädes.

sid. XIV:423

Jag öfverlämnar åt läsaren själf att göra en sammanfattning af hvad jag nu yttrat. Jag tror, att han skall varda enig med mig om att de faror, som den hvita rasen går till mötes, äro fruktansvärda, samt att de moraliska och fysiska förhållanden, under hvilka detta sker och under hvilka den afgörande striden skall redan i det snart illgående 20:de århundradet utkämpas, göra utsikten för densamma hardt när förtviflad. En ras, som själfäter sig, hvars militära eröfring af snart nog alla världsdelar är, äfven den, ett själfätningsförlopp; en ras mindre till antalet än den gula och ur stånd att som den trifvas och föröka sig under hvilket luftstreck som helst; en ras, som därtill är smittad värre än den gula med ärftliga sjukdomar, och börjar varda vida mindre afvelsam än den - en sådan ras kan, i trots af den högre andliga begåfning, som gjort den till människosläktets aristokrati, icke uthärda i kampen med den kroppsligt härdigare, måttligare, praktiskt förståndiga, outtröttligt arbetsamma och tålamodiga ras, som befolkar det östra Asien. Erkännas måste också, att de hvites kultur, hvad utvecklingen af samfundsordningen vidkommer, just icke talar till dess förmån. Vid ett anförande, som nationalekonomen professor Suesz nyligen höll i österrikiska delegationen, liknade han vår sociala belägenhet vid manskapets å en flotte, som drifver på historiens ström, å hvilken rike och fattige, store och små, arbetsköpare och arbetssäljare, agrarer och stadsinvånare kämpa sins emellan för att skaffa sig en så torr plats som möjligt, medan flotten lämnas att drifva mot hotande öden. Erkännas måste än vidare, att när man bortser från den hvita rasens store tänkare, hvilka som alpspetsar höja sig öfver den intellektuella medelhöjden, och endast ser på den senare, man har föga skäl att yfvas.

sid. XIV:424

De faror, som här påpekats, kunde ännu för ett par år sedan antagits vara så aflägsna, att de skulle förlorat varningens kraft på den mängd, som, upptagen med dagens intressen, ej ser längre fram än dagsintressena påkalla. De andligt närsynte äro alltid benägne att i de långsynte se fantaster och hallucinanter. Men när helt plötsligt det mäktigaste af alla dagsintressen, det ekonomiska, finner sig omedelbart hotadt, utbreder det sig en förskräckelsefeber öfver Europa genom de organer, som stå i närmaste växelverkan med den allmänna meningen, och det är icke endast tidskrifter, sådana som Nineteenth Century Review, Contemporary Review, Revue Scientifique m. fl. som till regeln äro talrör för de mer långsynte, utan äfven tidningar, hvilka som Times och andra äro karakteristiska ombud för den närsynta praktiskheten, hvilka gripits af denna förskräckelse. I Nineteenth uttalar sir Walter Frewen Lord domen öfver vår ras. Han ser ingen utsikt till räddning, om ej ett nytt och högre slags protektionism, rasprotektionismen, en så att säga antikinesisk mur till skydd för den hvita arbetareklassens Standard of life, dess behof af och kraf på ett högre mått för sitt lefnadssätt. Han anser hvarje hopp om en verkligt högre utveckling af människosläktet tillintetgjordt och med den sanningsletande idealistiskt anlagda hvita rasens och särskildt det germanisk-angelsaksiska folkslagets undergång. I den angelsaksiske arbetarens kraf på ett högre mått för sitt lefnadssätt ser sir Walter ett adelsmärke i detta ords goda mening. Då »den bäste mannen» undanträngts af »den billigaste», då har vårt släkte sin historiska vandrings höjdpunkt bakom sig, och vägen går därefter nedåt.

sid. XIV:425

Emile Barbé ser saken än mer förtvifladt, ty han tror icke, att detta högre slag af protektionism är möjligt. Han vill i stället trösta sig med en annan möjlighet: att det varder ett »etnografiskt» framsteg däri, att jordens spira öfverantvardas åt den gula rasen.

För egen del vågar jag hysa något hopp om den ras och det folk jag tillhör, men på ett skäl, hvarom jag för närvarande kanske är ensam. Att den europeiska industrialismen skall draga det kortare strået gent emot en uppkommande östasiatisk, därom föreligger väl knappt ett tvifvel; men jag lyckönskar Europa till detta nederlag och beklagar uppriktigt Japan och Kina för deras utsikt till seger. De kinesiska befolkningarna befinna sig nu, medan de ännu sakna en storindustri, i ett lyckligt ekonomiskt tillstånd. Kina äger storkapitalister - hvilket är en förmån, emedan storkapitalet på enskilda händer har, såsom senast Paul Leroy-Beaulieu i sina Études Sociales på öfvertygande sätt visat, sina egna välgörande funktioner att förrätta - men Kinas storkapitalister äro icke många. Däremot finnes icke under vår sol ett land med så allmänt utbredd välmåga och ekonomisk trefnad som Kina. Dess många och betydande städer förtära icke mer af mänsklig lifskraft, än hvad som är förenligt med samhällskroppens sundbet, hvilket, om ej uteslutande, så dock i väsentlig mån beror däraf, att dessa städer icke äro samlingsområden för storindustri och att landsbygden är i sin helhet utskiftad i små själfständiga jordbrukarehem, förenade genom det i Kina så helighållna släktbandet, samlade kring den gemensamt ägda släktlotten med dess åt förfäderna vigda släktarkiv. Sådant förenar med kärleksband jordbrukaren och hans torfva. Storindustrien ersättes af hemslöjden, och barnen, som ju tidigt i mån af sina krafter böra invänjas till kroppsarbete, äga i Kina ännu sitt naturliga arbetsområde i hemmen med föräldrarna till lärare och föresyn, medan de i Europa drifvits i skaror in i storindustriens Grottekvarn med den verkan, att regeringarna ändtligen måst gripa in för att rädda framtidssläktena från undergång. Utan tvifvel skall Europa, när dess storindustri dukar under för en växande asiatisk, ha att genomgå en svår kris; men krisen skall, som jag vågar hoppas, medföra dess återinträdande i ett sundt och folkbevarande, i stället för ett folkförstörande produktionssystem. Förutan detta synes en sedlig och fysisk pånyttfödelse vara för Europa omöjlig. Först och främst omöjligt att bevara nationernas lifskälla: den fria själfägande jordarbetareklassen.

sid. XIV:426

Den österrikiske författaren Rosegger, som på gripande sätt skildrat bondeklassens inför hans ögon timade undergång i de tyska Alperna, yttrar, att »Alpbonden icke är till för att konkurrera, utan för att på sin torfva arbeta för sig själf och lefva ett enkelt naturenligt lif som fri man». Dessa ord gälla lika mycket den arbetande jordägareklassen i alla länder; men så djupt äro vi redan nedsjunkna i den storindustriella uppfattningen, att en så enkel sanning torde förefalla mången som en paradox. Denna uppfattning - storindustriens - gör sig också mer och mer gällande på vår svenska landsbygd i förhållandet mellan jordägare och jordarbetare. »Affär är affär!» Största möjliga vinst af till minsta möjliga pris betalda arbetskrafter! För denna ekonomiska »naturlag» få de genom känslolifvet och moralen knutna banden mellan samarbetets faktorer mer och mer ge plats. Det är för dyrt att hålla sig med arbetarefamiljer. För den skull det kringsiggripande daglönaresystemet*) med dess naturliga svar från andra sidan: minsta möjliga arbetsansträngning med största möjliga dagspenning! Krig således i stället för arbetskamratskap, och arbetarnes flykt ur den ojämna striden till städerna.

*) Se härom en förträfflig skrift af N. Hansson, offentliggjord i samlingen »Svenska Spörsmål»!

sid. XIV:427

De upptäckter och uppfinningar, som framkallat storindustrien, kommo med sin tillämpning på yrken och näringar så hastigt öfver Europa, att dess statsmän, alltför mycket upptagna med »det politiska jämviktsystemet», icke hunno besinna sig och tänka på nödvändigheten af medel att bereda en organisk öfvergång från det tillstånd, hvari man var, till det, hvars ankomst man kunde motse. Oberoende af statens ditintills giltiga sociala principer fick storindustrien utbreda sig, och detta hennes praktiska oberoende fick också snart sitt teoretiska uttryck i läran om laissez-faire, som fritog staten från besväret att ingripa och lugnade dess samvete med den af ett idealt sken omgjutna dogmen om »intressenas harmoni». Och sålunda har under ett par mansåldrar hunnit uppväxa ett nytt slags feodalism, hvilken lika ogärna som den gamla feodalismen velat erkänna statens öfverhöghetsrätt, och som i konkurrensens form utöfvat en mer obegränsad fejderätt än den medeltida samt framkallat å ena sidan affärsringar, syndikater, trusts, lockout-föreningar o. s. v., å andra sidan fackföreningar och arbetareförbund, såsom den medeltida framkallade borgherrefederationer och landsfredsförbund. För folkhälsan och moralen är den nya fejderätten mer ödeläggande än den gamla var. Svärdet kan icke tränga så in och elden icke bränna så djupt, som den i system satta och utöfvade själfviskheten. Tegar, som kriget härjat, kunna odlas på nytt. Själfviskheten förtär det närande i deras mull och förvandlar dem till öken.

sid. XIV:428

Till de tecken, vid hvilka hoppet om en framtid för vår ras gärna vill fästa sig, hör den riktning i de naturvetenskapliga upptäckternas och de tekniska uppfinningarnas gång, som tyckes lofva hemarbetet hjälp från samma håll, som förut stjälpte det. Men dessa tecken äro osäkra, och hoppet kan gäckas. Ett tecken vore säkert: återuppvaknandet af samhörighetskänslan, känslan af enhet mellan de släkten som gått, det släkte som är och de släkten, som komma. Om så icke sker, och om det som sker skall bestämmas af den enskildes trångsynta, men mycket »förståndiga» och från synpunkten af hans bekvämlighet ovederläggligt riktiga mening, att han med de framtida släktena har ingenting att skaffa, då skall den nuvarande befolkningen i Europa otvifvelaktigt gå under.

Vår religions urkunder kunna icke anklagas för att hafva lämnat samhörigheten ur sikte. Tvärtom: djupare har hon aldrig varit grundfästad, skönare och innerligare aldrig förkunnad än af Kristus och hans store apostel Paulus. I dessa urkunder har läran om människosläktets samhörighet den centrala ställning, som hon saknar i bekännelseskrifterna. Alla mänsklighetens släktleder bilda ett system, en andlig lekamen i Guds tankevärld, skapad där i, genom och till Ordet af begynnelsen, och den kristna församlingen är den tempelbyggnad, i hvilken jordemänskligheten, splittrad genom synden, skall under historiens lopp återsammanfogas till ett helt af lefvande stenar, till en fullkomlig man, en förnyad andlig lekamen, hvars hufvud är Kristus, hvars lemmar äro alla mänsklighetens släktleder.

sid. XIV:429

Läran finns i nya testamentet. Hon ser metafysisk ut, men är allmänfattlig lika visst som hon är sublim och fördenskull mäktig att verka pånyttfödande. Men hon finnes där lik en skrinlagd skatt, som ej gjorts fruktbärande, lik en bunden kraft, som ej gjorts lefvande medvetandet hos de kristna folken och deras ledare.


The above contents can be inspected in scanned images: XIV:396, XIV:397, XIV:398, XIV:399, XIV:400, XIV:401, XIV:402, XIV:403, XIV:404, XIV:405, XIV:406, XIV:407, XIV:408, XIV:409, XIV:410, XIV:411, XIV:412, XIV:413, XIV:414, XIV:415, XIV:416, XIV:417, XIV:418, XIV:419, XIV:420, XIV:421, XIV:422, XIV:423, XIV:424, XIV:425, XIV:426, XIV:427, XIV:428, XIV:429

Project Runeberg, Sat Dec 15 14:26:43 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/rydvaria/hvita.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free