Sällskapet Gnistans kommitterade hafva gifvit sin ordförande det ärande uppdraget att hälsa våra gäster bland konstnärer och konstvänner välkomna till denna utställning.
Den beredvillighet, hvarmed de mötte sällskapets inbjudning att deltaga i densamma, har öfverträffat allt hvad man väntat och gifvit företaget ett helt annat omfång och en större betydelse, än vi från början vågat åsyfta. Att det blifvit hvad det är, det hafva vi dem i främsta rummet att tacka för.
Enligt den ursprungliga planen skulle utställningen fått en trångt begränsad lokal karaktär. Att erhålla en föreställning om hvad Göteborgs samhälle förvärfvat sig i skatter från målningens och skulpturens områden under den tid, som skiljer oss från den allmänna nordiska konstutställningen härstädes år 1869, det var den första afsikten med vårt företag. Men för att rätt uppskatta hvad man redan äger äro jämförelsepunkter nödvändiga, och det var oss alla klart, att utställningen skulle varda mer lärorik och fruktbringande, om vi i henne kunde förnimma ett pulsslag af det lif, som nu rör sig i konstutvecklingens stora europeiska centra; om vi genom några verk, som visade oss de härskande riktningarna i de nya skolornas sträfvanden, kunde vinna form åt våra aningar om hvad konstens närmaste framtid bär i sitt sköte. Vi hoppades på möjligheten häraf, emedan vi visste, att de nordiska konstnärskolonier, som bildat sig i dessa centra, eröfrat sig där ett aktadt rum och med framgång deltaga i deras täflingsrön. Och vårt hopp mer än besannades. Den uppmuntran, hvarmed man från alla håll, från de nordiska rikenas hufvudstäder, från de nordiska konstnärskretsarna i utlandet, räckte vår inbjudning handen, har förvandlat en utställning, afsedd för Göteborg, till en allmän nordisk utställning.
Emellertid har den ursprungliga planen medfört en brist, som jag å sällskapet Gnistans vägnar har att erkänna. Då vi icke anade, i hvilken mån saken utanför Göteborg skulle vinna anklang och deltagande, hade vi ej heller träffat förberedande anstalter för ett offentligt diskussionsmöte, och det var för sent att göra det, sedan vi erfarit, att så många konstkännare och konstutöfvare, som kunna gifva ett sådant meningsutbyte värde, ämnade infinna sig här. Dock våga vi tro, att saknaden af ett offentligt diskussionsmöte skall få sin ersättning genom de samtal om konstens frågor, som här erbjuda sig i de enskilda kretsar, där många gamla vänskapsband mellan dem, som dessa frågor ligga om hjärtat, skola återknytas och många nya bekantskaper stiftas.
I den hälsning, som vår hederspresident, länets höfding, grefve Ehrensvärd sände oss, då denna utställning öppnades för allmänheten, yttrade han, att den af år 1869 icke varit utan betydelse för vårt samhälle, och uttalade han sitt hopp, att den, som nu är inne, skall bära än rikare frukter. Ja, måtte hon varda ett steg emot det mål, som ännu i fjärran hägrar för allas våra blickar: konstens innerliga förening med de nordiska folkens lif, skönhetssinnets vakenhet äfven i deras djupare lager! Konsten vill, som eken, hafva en djup jordmån att nedskjuta sina rötter i. Som det sanna, så vill äfven det sköna varda hela mänsklighetens egendom. Det är icke drifhusets luft, som utvecklar konsten, ehuru hon i sin spirning kan, särskildt i vårt luftstreck, kräfva den ömtåliga plantans vård. Kommen till vissa år vill hon dock äfven hos oss ha den fria himmelens luft att andas, vill hon att historiens vindar skola sia i hennes krona, vill hon lefva i folket och med folket. Vi synas hafva en rättighet att tro på en tillnärmelse till detta mål, då vi se, att allt flera enskilda hem låta konsten påtrycka sig prägeln af skönhet och harmoni. De stora andliga personligheterna, staten, kommunerna, städerna, korporationerna skola, hoppas vi, i sin ordning känna behof af att förvandla sina hem, de offentliga byggnaderna, till vårdar af sina största och bästa minnen och smycka dem för samtiden och för kommande släkten med vittnesbörd i form och färg om hvad deras tid har känt och velat, har älskat och eftertrått.
Än en varm taeksägelse till de konstnärer och konstvänner, närvarande och frånvarande, som bidragit att göra denna utställning till hvad hon är! Vi sakna nu ibland dem trenne män, som, då tanken på vårt företag först uppstod, ännu lefde, men sedan bortgått dit, hvartill tidehvarfvens aningar förlagt en högre och oförgänglig skönhetsvärld. Edvard Bergh, Boklund och Scholander hafva nedlagt penseln; men döden, som skördat det jordiska och förgängliga hos dem, skall icke utplåna minnet, hvari de lefva, eller häfdens vittnesbörd om deras lefnads gärning.
Till slut en hjärtlig önskan, att våra gäster, då dessa mötesdagar förflutit, måtte af dem hafva en angenäm hågkomst lika visst som vi själfva skola af dessa dagar hafva gagn och glädje!
