| XIV:540 |
(»Ett och annat» i Göteborgs Handelstidning, 4 Augusti 1871.)
Hvem har ej hört omtalas Schiras-dalen, den af Asiens och Europas skalder besjungna, där, enligt persernas sägner, våra första föräldrar lustvandrade i oskuld och glädje, och dit österländingens hjärta alltid trånar, när det älskar och vill drömma bort lifvet i »rosens doft, i blomsterlundens gömma»?
Skön och yppig som en ros i Schiras -- det är den vanliga bild, som användes, när österländingen vill prisa en kvinnas fägring.
Denna härliga dal är i närvarande tid ett hem för eländet och fasan. Persien har hemsökts af en hungersnöd, sådan som Europa aldrig bevittnat, sedan kriget blef ett undantagstillstånd, och sedan lättade förbindelser uppstodo mellan de arbetande nationerna samt fördomar och nationalhat försvunno så pass mycket, att folken kunnat igenkänna brödradragen i hvarandras anleten och räcka, det ena det andra, en hjälpsam hand i nödens stund.
Men Persien ligger långt borta från Europas civilisation. Dess kommunikationer äro få och dåliga, dess
| XIV:541 |
När den onda dagen kommer där -- när himmelen vägrar att befrukta dess åkrar och ängar, så finnes ingen gräns för nöden och intet hopp.
I dalen, där rosorna dofta och granatäpplet glöder, rasar hungersnöden med oblidkelig grymhet. Människor i tusental falla på vägarne eller dö på tröskeln till sina hem. Så länge människoköpare vågade sig in i Schiras, sålde mödrarne till dem sina barn för några kakor bröd. »Tag den lille; han skall annars dö vid mitt sinande bröst!»
Till råga på olyckan följa pesten och koleran i hungersnödens spår. Det är uppenbarelsebokens hemska målning än en gång förverkligad. Ryttaren med vågskålen i hand följes af ryttaren, hvars namn är döden och hvars följeslagare äro de ur Hades uppbesvurna fasorna. Hvem längtar nu till Schiras? Hvem vill nu plocka dess rosor? Hvem ropas nu dit af kärlekens röst?
Alla som kunna fly ila bort. Men vi känna en som vill skynda dit. Hans lemmar äro bräckliga, hans år äro många, och kan han ej personligen följa de hjälpens pilgrimer han sänder till det fjärran landet, är han dock andligen ibland dem.
Hans namn nämnes sällan, utan då stor nöd är å färde. Då nämnes det ofta. Det är en efterföljare af vår höge mästare, en odöpt efterföljare med namnet sir Moses Montefiore.
| XIV:542 |
Britiske konsuln i Tabris inberättade till sin regering, att hungersnöden i Persien hemsöker både kristna, muhamedaner och judar; men, säger han, medlemmarne af de bägge förra bekännelserna finna mer eller mindre hjälp hos sina rikare medtroende. Judarne däremot finna ingen hjälp, ty där är ingen rik ibland dem. De förtryckas och utsugas; de arbeta, men kunna icke samla, ty frukten af deras möda röfvas af schahens ämbetsmän.
Londons israeliter med sir Moses i spetsen sända nu hjälp till de nödlidande, vare sig kristne, judar eller muhamedaner. De ha uttryckligen föreskrifvit: »Räck brödet till den hungrande, utan att fråga hvad han tror! Så vill Gud!»
Englands tidningar uttrycka det hopp, att denna af dogmatiken ej begränsade välvilja måtte vinna någon efterföljd bland de kristne.
Det låg en gång på landsvägen en israelit, plundrad och sargad af röfvarehänder. Så kom där en samaritan samma väg. Samaritanen förband den armes sår och hugsvalade honom. Han frågade icke dessförinnan: »hvad tror du?», men han visste, att hans eget sätt att tro och förtrösta på vår Fader i himmelen var misskändt och hatadt af den man, som han upplyfte sina armar och hvars hufvnd han lade mot sitt bröst.
Kanske är sir Moses Montefiore en ättling af denna israelit. Kanske
vill han på sin egen tids trånghjärtade samaritaner återgälda den
välgärning, som en barmhärtig man af det folket utöfvade mot hans
stamfader. Hvem vet? Vi veta blott, att han som berättade oss denna
tilldragelse, oss till föredöme, var Jesus Kristus.
