(1879.)
Min herre!
Att arbetarne på idéernas tempelbyggnad kunna förstå och uppskatta hvarandra, huru olika än de uppgifter äro, som arbetets osynlige ledare förelagt dem, därom vittnar den bild Ni här har tecknat. Genom Eder hafva vi än en gång fått se ibland oss den höga skepnaden med de af godhet och klokhet präglade dragen, mannen, som en sällspord harmoni förenade de gåfvor, hvilka göra vetenskapsmannens storhet. Djupast hvilar äfven denna på sedlig grund: på modet, som kräfves för att stå fri mot föregångares och omgitnings obestyrkta meningar; på personlighetens allt annat försakande lif i de gåtor hon fått sig föresatta att utreda. Med dessa sedliga krafter skola ena sig känslan, som anar bildningsgåfvan, som gifver det anade form, logiken, som icke låter de formade aningarne varda teori, innan deras rätt därtill är vorden häfdad af skarpsinnigt ordnade och tydda rön, samt detta sinne för det hela, som, då iakttagaren fördjupar sig i viktiga enskildheter, frälsar honom från att förlora sig i dem. Hos Elias Fries samverkade alla dessa egenskaper och de försmälte inom honom med ett skönhetssinne, som gjorde hans utflykter i skog och hult till lustvandringar i diktens ängder och med ett metafysiskt anlag, som utan att göra intrång på naturföreteelsernas verklighetskraf fann i dem en symbolskrift gömmande en djupare mening än den, som letandet bland deras sammanslingrade orsakskedjor ensamt för sig kan uppdaga.
Starkt är frändetycket, som den så begåfvade naturforskaren har med skalden, och den ur det likartade i deras själsförmögenheter flytande dragningskraften dem emellan har vunnit i styrka, då skalden såsom Ni, ser i naturen källan till evig ungdom för dikten och konsten. Med hänförelse har Ni framhållit naturens betydelse för dem. Också är det af nöden då fantasilifvet visar sig tynande att höja detta maningsrop: gå till naturen!
Dock bör man därvid icke glömma, att hon lämpar sina gåfvor efter måttet af vår emottaglighet. De plastiska linier, som hon i Hellas förlänade åt hellenens konst gaf hon honom, endast emedan hans inre åstundade dem; men hon räcker dem icke åt halfmånens son, som i umgänget med samma omgifningar aldrig äskat af henne en sådan gåfva. Åt Bacon, som mer tillfälligtvis, på stunder lediga från statsärenden och hoftjänst, sökte naturen, gaf hon, endast emedan hans tankar fordrade det samma Novum orgnaon, som hon vägrade vidskepliga landtmän, hvilka tillbragt hela sitt lif i hennes sköte. Naturen artar sig efter betraktaren. Samma aftonrodnads skyar, i hvilka den ene skådar lycksalighetens öar, hägrande i rymder af oändlig härlighet, äro för den andre endast bjärt färgade fläckar öfver synranden. För barnets inbillning gör sig naturen till en barnsaga, för ynglingens känsla till en kärleksdikt, för mannens förstånd till en väf af orsaker och verkningar, för den mognade visdomen till ett innehåll i själfva människoanden. Hon uppenbarar oss sin skönhet i den mån som skönhetslängtan gör sig gällande inom oss och sina sanningar i den mån som vi känna sanningstörsten och utleta medel att stilla honom. Hon är en lärarinna som följer den sokratiska metoden strängare än Sokrates och nödgar oss att själfva lösa de tysta frågor, som det gåtfulla i hennes anlete ställer till oss. Från sitt eget verklighetsområde hänvisar hon till ett annat, som ligger djupare in, och lärjungen manar hon: lägg renhet och kraft i viljan, skärp ditt förstånd, adla din smak, tro på idealen och strid för dem och allt efter som ditt inre förskönas, skall jag själf varda förskönad!
Min herre! Akademien ser med tillfredsställelse bland sina ledamöter ännu en högskolans målsman för det skönas rättigheter och bjuder Eder härmed att intaga den stol, till hvilken hennes val och Eder vittra och vetenskapliga verksamhet kallat Eder.
