- Project Runeberg -  Varia (filosofiska, historiska, språkvetenskapliga ämnen) /
Tal vid afslutningar i Djursholms samskola

(1910) [MARC] [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Tal vid afslutningar i Djursholms samskola.

I.

Tegnér kallar barndomsminnena »rosengårdar i ädla sinnen». Det är med dessa rosengårdar så, att deras blomster synas oss friskare och vänare, ju äldre vi själfva varda. Det skola äfven barnen vi nu se ibland oss erfara. När de som mognade och åldrade människor skåda tillbaka till sina barndomsår, torde nog lärotimmen inom dessa väggar och lärare, till hvilka de här lyssnat, framstå bland deras ljusa och kära minnen. Kanske skall en tid komma då ett lands lärarestånd blir erkändt för hvad det är: det viktigaste organet i samfundsorganismen. Men huru man än då vill löna det för dess mödor - den bästa belöning som är möjlig, har en god lärare redan nu i medvetandet, att han skall varda till ett af tacksamheten och vördnadlen vårdadt minne i ädla mäns och kvinnors sinnen.

Af vissa tecken ser det ut, som om det kommande århundradet skall bli ett stormdigert i mänsklighetens häfder. Det gäller då att uppfostra det växandle släktet till starka och modliga människor, att de må bestå de öden, som vänta dem å den sträcka de ha att segla på tidens oroligt sig häfvande ocean. Men det är icke nog att hafva mod och styrka ombord i skeppet. Ej heller den klokhet och den insikt, som fordras vid kursens utstakande och rodrets skötande. Det kräfves också, att ha honom ombord, till hvilken man, när vågorna öfverskölja farkosten, kan vända sig med ropet: »Herre, hjälp!» Han som kan näpsa vädren och böljorna bär mer än ett namn; men hans djupast betecknande namn, det vid hvilket alla folk och bekännelser en gång skola känna honom, är kärleken. Historiens stormar komma, när han slumrar. Då vissna civilisationer, då förödas släkten, då störta samhällen, som trott sig trygga på våld och vapen. Må nödens yttersta stund icke inväntas för att väcka honom! Kärleken vill genkärlek. Han vill att vi vända oss till honom, ej så mycket med ropet: »Hjälp, ty vi förgås!» som med ropet: »Hjälp, ty vi älska dig!» Att tända denna genkärlek till den himmelska kärleken är det högsta mål för uppfostran och undervisning. Må de ungas hjärtan beredas till härdar för dess heliga eld.

II.

Det är människans rätt och plikt att forska i företeelsernas sammanhang. Hon har gjort det, om än ometodiskt, i alla tider, därtill drifven ej endast af kunskapshåg, utan ock af själfbevarelsedrift. Skyldig är hon äfven att böja sig för denna forsknings bevisade utsagor. Men om dessa nödgade henne till smärtsam skilsmässa från de idealer, som synas gifva hennes tillvaro dess värde och betydelse? Skyldigheten kvarstår äfven då. På sanningskralvet får icke prutas.

Men skilsmässan måste ske på giltiga grunder. Mistningen af ideal är icke endast smärtsam; den är, om opåkallad af sådana grunder, den mest förfärliga förlust, som kan drabba samhällen och enskilda.

Många år skola icke hafva förflutit, innan ungdomen, som här undervisas, går ut i lifvet och ser sig ställd bland kämpande världsåskådningar, mellan hvilka man har att göra sitt val. Deras kamp är oundviklig, och det vore ovist att klaga öfver den. Försöken, som gjorts att kufva meningsstriden och bringa alla hjärnor att tänka efter samma reglemente och kommando, ha kräft större offer än striden själf och endast ökat dess förbittring. En af dessa världsåskådningar framträder som en skärande motsats till den, hvarmed de unge i regeln utgå ur skolan och hemmet, ty den förkunnar, att världen är en mekanism, från evighet byggd och ombyggd af slumpen och driften af en evig, blind nödvändighet. Där finns ingen plats för Gud, ingen plats för en absolut bindande plikt.

Många bland dem, som omfatta denna världsåskådning, äro förträffliga människor, hvilka handla lika pliktenligt, som om de ansåge morallagen vara den heligaste af alla. Det finns ibland dem äfven de, som anse, att deras åsikt, ehuru sann, kan varda i sina praktiska följder fruktansvärd, men i sin sanningskärlek tillämpa det gamla valspråket: »Må det rätta ske och världen förgås!» Det är icke underligt, att i detta läger träffas utmärkta karaktärer. Till att på allvar omfatta en frånstötande och tröstlös lära, hvars anhängare ha ingen jordisk förmån däraf att vänta, därtill kräfvas försakelse och mannamod.

Den mekaniska väridsåskådningen är i våra dagar mycket utbredd. Ej underligt i en tid, då naturvetenskapen firar seger på seger. Dess forskningsmetod, som så glänsande frukter bevisar sin säkerhet, förutsätter med nödvändighet ett mekaniskt förhållande af orsak och verkan mellan de företeelser, på hvilka metoden som forskningsmedel är tillämplig. Om man nu förväxlar forskningsmetod och verklighet, och om man därtill glömmer, att det finns en verklighet, den andliga och psykiska, som faller utanför den naturvetenskapliga metodens område, så ligger af alla möjliga världsåskådningar den mekaniska närmast till hands. Sådan förväxling och sådan glömska har den att tacka för sin utbredning och sin nuvarande makt öfver sinnena. Måhända skall man i nästa århundrade säga, att i densamma låg det nittonde århundradets största och mest kännetecknande misstag.

Måhända skall så ske. Men hvad jag, efter att ha användt mångåriga studier i vetenskaplig metodik, med visshet kan försäkra den ungdom jag här ser framför mig, är, att ingen vetenskaplig upptäckt är gjord eller någonsin kan göras, som skulle nödga oss att för sanningens skull afstå från vår tro på de högsta ideal, som människans tanke, fantasi och känsla i samarbete har bildat, vår tro på Honom, som »bor i det ljus, det ingen tillkomma kan», »ändock att han icke är långt ifrån oss, ty i Honom lefva vi, röras och hafva vår varelse». Och då denna ungdom en gång får höra talas om sanningskriterier, om pröfvostenar för tankarnes halt, så vill jag lägga den på hjärtat, att en sådan - och af experimentel art äfven den - finns äfven för andliga, för moraliska sanningar. Äfven de ha en pröfvosten för sin giltighet, nämligen i de verkningar, som uppstå, om man följer eller icke följer dem.

* * *

Det finns i Polynesien en ö, Pitcairn, knappt större än en half svensk kvadr.-mil, omgifven af klippor och utan hamn. Dit anlände år 1790, från Otaheiti åtta engelska matroser, som två år förut gjort myteri mot sin kapten och bemäktigat sig hans fartyg. De medförde till Pitcairn sex otaheitiske män och några otaheitiska kvinnor. Deras afsikt var att bebygga ön. Här hade man nu en liten värld, en ensam och okänd punkt på vår planet, och på denna punkt ett litet stänk af människosläktet, lämnadt åt sig själf. Koloniens öde var för den närmaste tiden i dess egna händer, eller, rättare, öfverlämnadt åt de makter, goda och onda, som nybyggarne förde med sig i sitt själslif.

Det dröjde icke länge, innan samtlige de otaheitiske männen och fyra af de åtta engelsmännen fallit i strider sins emellan. Om detta hade fortgått, skulle snart samtliga männen ha utrotat hvarandra och kolonien bestått allenast af de otaheitiska kvinnorna och deras barn, som utan tvifvel skulle gått fullständig förvildning eller förstörelse till mötes. Då vaknade hos två af de återstående engelsmännen tanken på hvad de i sin barndom hört i skolan om Gud och om människans plikter och bestämmelse. De jämförde dessa lärdomar med det lif de ditintills fört, och med de erfarenheter de nu gjort af följderna för deras samhälle af ett omoraliskt lif. Dessa två, Alexander Smith och Edward Young, omskapade sig själfva till nya människor i religiös mening, och de omskapade därmed äfven sitt samhälle.

År 1808 landade vid Pitcairn ett amerikanskt fartyg. Amerikanarne funno där ett litet nybygge af människor, hvilkas religiositet, sedlighet, glädtighet, vänlighet och arbetsamhet, i förening med deras kroppsliga skönhet, gjorde, att den nästan ofruktbara ön förekom dem som ett paradis. Sedan många år tillbaka vakar nu den engelska regeringen som med en moders kärlek öfver denna koloni, som är på samma gång dess bästa och dess minsta, och underhåller årlig förbindelse med densamma. Ön är, som nämndt, nästan ofruktbar. Engelska regeringen, som befarade, att det växande invånareantalet snart skulle vara ur stånd att lifnära sig där, lät vid ett tillfälle öfverflytta hela befolkningen till Otaheiti. Otaheiti är, hvad själfva dess natur vidkommer, som ett paradis. Där borde de förre Pitcairnkolonisterna trifras, menade man. Men de trifdes icke. De kunde icke uthärda åsynen af det lastbara lefverne, som där uppenbarade sig för dem. De ville hellre återvända till sin fattiga klippa i hafvet med utsikt till öfverbefolkning och hungersdöd, än stanna i denna jordiska lustgård. De fingo återvända, och än i dag lefva deras afkomlingar där ett lyckligt lif, lyckligt därför att de lefva under de moraliska lagarnas välde. De moraliska lagarna äro naturlagar äfven de, naturlagar nämligen för de mänskliga samhällena. Man bryter dem icke straffiöst, I lydnaden för dem ligga samhällenas styrka och lycka. *)

* * *

Pitcairnklippan är en punkt i oceanen. Vårt jordklot är en punkt i det eterhaf, hvari solar och solsystem bilda öar och arkipelager. Denna obetydliga punkt i eterns ocean, vårt jordklot, är med afseende på sina invånare underkastad samma andliga lagar som den nämnda klippan. Det är öfverlämnadt åt de med förnuft begåfvade väsen, med hvilka vår obetydliga planet blifvit koloniserad, att själfva välja sitt öde. Det gäller äfven för dem, om de moraliska lagarna skola segra eller icke. Och däraf beror till slut hela vårt släktes vara eller icke vara. För min del är jag öfvertygad, att på utgången af striden här mellan det goda och det onda beror själfva vårt världsklots öde. Människokroppen är en organism, begåfvad inom vissa gränser med förmågan att afskilja från sig sina förbrukade eller sjuka och odugliga cellmolekyler. Världsalltet utgör också en organism, som torde äga samma förmåga. Uråldrig, framträdande i alla ariska och semitiska religioner, likasom instinktivt inplantad i de ledande raserna, är tron, att världarnas öde är byggdt på religiöst-moraliska grundpelare, och att världarna störta, när dessa ramla. Våra hedniska fäder trodde på ett Ragnarök, som en följd af det godas nederlag och det ondas seger. Nya testamentet predikar samma lära. Och filosofien säger oss i annan form detsamma, då hon förkunnar att världsalltet måste vara ett systematiskt helt, hvari de moraliska lagarna och de s. k. naturlagarna, med all sin olikhet, dock måste ingå som momenter i systemet och stå i ett inre samband med hvarandra.

Skolans högsta uppgift är att i den strid, af hvilken människosläktets tillvaro beror, förskaffa stridsmän i det godas leder. Välsignelse öfver de bemödanden, som göras för detta stora ändamål! Af dem beror räddning eller undergång. Af goda lärare bestämmes framtiden mer än af konungar och furstar. Enhvar i sin stad har att åt det uppväxande släktets goda lärare ägna sin tacksamhet, vi åt dem, som i denna skola med nit, trohet och skicklighet fylla sitt kall.


*) Äfven en svensk man, kommendörkapten J. A. Ekelöf, har gjort bekantskap med Pitcairn och dess innebyggare.



The above contents can be inspected in scanned images: XIV:54, XIV:55, XIV:56, XIV:57, XIV:58, XIV:59, XIV:60, XIV:61

Project Runeberg, Sat Dec 15 14:26:42 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/rydvaria/skoltal.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free