Den 12 April 1882.
Ett ord vid din graf, innan den sluter sig för sista gången öfver dig, älskade barn!
Du hade ännu icke lärt känna lifvet och döden såsom en gåta för människotanken, innan, midt under dina oskyldiga lekar, förlåten, som gömmer den gåtans lösning, sakta öppnades och föll ned bakom dig, och en hand, helt visst så huld som den huldaste modershand, förde dig in i de ängder, som trons öga skådar.
Vid en graf, som din, frågar sig det sörjande hjärtat så ofta: hvarför kom barnet hit, då det så snart skulle lämna oss? Om vår sinnevärld är en förskola för evigheten, hvarför försvinner då ur denna skola så mången själ, som ännu är späd och outvecklad? Må vi då denna fråga framställer sig, besinna, att det är de hoppgifvande, älskliga barnen, som genom sin bortgång, så djupt den må smärta, så många förhoppningar den må skörda, efterlämna, som gåfva åt mänskligheten, den enda skatt af obefläckad mänsklig idealitet, som vårt jordelif har att förete. Kan man väl då säga, att de lefvat förgäfves? - Må vi då icke hellre fråga oss: huru skola vi rätt förvalta denna skatt, vi själfva, och göra den fruktbärande för Guds rike? Blott en, en enda, har lämnat barndomens vår bakom sig utan att äfven lämna oskuldens tillstånd och själens renhetsskrud. Det var han, som ålade oss, som vår egentliga uppgift här nere, att verka för och bedja om Guds rikes tillkommelse till jorden; han, som gaf oss förtröstan därom, att detta lif i synd och elände, som vårt släkte företer, skall kunna förvandlas allt mer till ett lif i kärlek och rättfärdighet. Men han uppställde som villkor härför, att vi åter skola ikläda oss barnasinnet, ty den, som icke undfår himmelriket som ett barn, han kommer aldrig därin.
Vid ett älskadt barns graf må vi framför allt erinra oss dessa hans ord. Må det till ålder komna släktet framför allt betänka, att det lefver de döda barnen värdigt. Så sant som vi tro på ett allvar i lifvets och tillvarons oändligt stora skådespel, så sant som vi tro på oförgängligheten af det, som för oss är det enda af bestående värde, nämligen det andliga och personliga lifvet, så förvissade må vi vara därom, att de kära hädangångna skåda med klarare blick än under jordelifvet in i våra själar, och må vi söka att i våra tankar och uppsåt vara värdiga deras kärlek.
Älskade Tyra! Genom döden äro vi icke åtskilda. Du lefver ej endast i dina föräldrars och vänners saknande och trofasta minne; du lefver också i vårt hopp om personligt återseende, och din jordiska död kan varda medlet till ett än innerligare samlif mellan dig och de dina, i det vi, med minnet af ditt hängifna och förtroendefulla barnasinne, förknippa minnet af världsfrälsarens ord om barnasinnet som villkor för inträde i Guds rike.
Ps. 493:4-5.
*) Minnesord öfver en dotter till Rydbergs svåger och svägerska, då hennes stoft flyttades till sitt sista hvilorum.
