Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Det nya århundradet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
människor omfamnade varandra på Petersburgs gator. Och det
nya seklets början var verkligen lovande: tolv tusen ryska
undersåtar återfingo sina rättigheter och ranger; ett hundra
femtiosex deporterade fingo återvända från Sibirien (däribland
Radistjev[1] och överste Jermolov, Kaukasiens blivande betvingare),
och hemortsrätt återskänktes åt alla emigranter och desertörer.
Det nya tidevarv, som nu inbröt, fick från det första
ögonblicket sin säregna karaktär dels genom kejsar Alexander I:s
personlighet, som var först reformatoriskt väckande och sedan
reaktionärt verkande, dels genom den livliga beröring med
västerlandets bildning, som framkallades av de napoleonska krigen.
Alexander I var en vek och mild natur, men därjämte
vankelmodig och inbilsk, och hans krafter räckte på långt när ej till
för att fortsätta tsar Peters verk i den rätta riktningen och
övervinna de ofantliga svårigheter, som hopat sig under Katarina II:s
och hennes despotiske sons regering. Han hade fått en
omsorgsfull uppfostran: först av den redan omnämnde Saltykov,
som lärde honom »farmors abc-bok», och sedan av skickliga
lärare, däribland republikanen Laharpe (1782), som sedermera
blev direktör för den helvetiska fristaten och som på grundvalen
av Mably och Rousseau, Locke och Gibbon förkunnade för sin
läraktige elev vackra idéer om mänsklig lycka, medborgerlig
frihet och jämlikhet samt om despotismens vidrighet. Men
dessa teorier voro ytliga, och där saknades verklig konsekvens
och religiositet; det dagliga livet vid hovet alstrade hyckleri och
misstänksamhet; ständiga slitningar mellan fadern och farmodern
ökade disharmonien, och då Alexander I upphöjts på tronen
genom ett mord, för vilket han själv stod främmande, ehuru
han icke var okunnig om den sammansvärjning, som avsåg att
avsätta Pavel, torde den mördade faderns vålnad aldrig ha lämnat
sonens sjuka samvete i ro. Han ville sitt folks väl, men
misstog sig om medlen och var för feg eller för fåfäng att erkänna
sina misstag. Men medvetandet härom pinade honom och gjorde
hans öde i viss mån tragiskt. Det var helt visst fullt ärligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
