Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Det nya århundradet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Något trognare historisk tidsfärg ligger över berättelsen
»Borgmästarinnan Marfa», änka efter en av Novgorods sista posadniker,
som ställde sig i spetsen för det republikanska partiet och ingick
förbund med Polen mot Moskva. Hon dog i fängelse hos tsar
Ivan Vasiljevitj och framställes av Karamzin såsom politisk
martyr. Då (1803) tillät den kejserliga censuren, vad Katarina II
hade förbjudit i ett liknande fall.[1] Slutligen har Karamzin i
den ofullbordade romanen »Vår tids riddare» lämnat realistiska
bilder av rysk natur och ur sitt eget liv. Hjälten Leon är
nämligen skalden själv, som i sin ungdom svärmar vid Volgas
stränder bland hasselnötsnåren, med en bok i handen.
Efter 1803 fick Karamzin titeln rysk historiegraf och 2,000
rubel årlig lön för att odelat ägna sig åt historiska studier, och
frukten härav föreligger i hans tolv volymer Istorija Gosudarstva
Rossijskago, som bildade epok både i den ryska prosan och den
ryska historieskrivningen. Under hela medeltiden, d. v. s. före
Peter I, hade man varit hänvisad till okritiska krönikor,
kronografer o. d., och ännu så sent som i en »Sinopsis» av år 1674
trodde man — likasom vår landsman Petrejus, som ju ock öst
ur liknande källor — att moskvitj (»moskovit») kom av Mosoch,
Jafets sjätte son. På 1700-talet förbereddes en verklig
historieforskning av utlänningarna Bajer, Müller och Schlözer samt av
Lomonosov och framför allt Tatistjev. En polsk äventyrare vid
namn Emin, uppfostrad av jesuiter, vilken flackat vida omkring,
antagit islam (efter ett äventyrligt besök i ett harem) och på nytt
låtit döpa sig i London, kallade sig ock rysk historiegraf, påstod
sig kunna tio språk och ljög på lika många tungomål. Ett
försök till pragmatisk historieskrivning gjordes först av furst
Stjerbatov (d. 1790), som i Katarina II:s »lagberedning» försvarat
livegenskapen, ty i sina skrifter avvek han från den heroiska
panegyriken. Och hans samtida Boltin författade 1788 ett historiskt
arbete mot N. G. Le Clercs »Histoire physique, morale, civile et
politique de la Russie» (1783—85). Han hade en filosofisk syn
på historien och betonade bland annat klimatets inflytande på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
