Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Dekabristerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I denna poetiska bekännelse tonar den offervilliga känslan hos
dekabristerna själva, som ödmjukt vigde sig åt ett heligt värv
utan hopp om egen lycka. Denna veka stämning framträder
ännu starkare i Rylejevs andra poetiska berättelse, »Vojnarovskij»
(översatt på tyska av Chamisso), och den har för oss ett
särskilt värde genom det däri inflätade Poltava-motivet.
Vojnarovskij var Mazepas systerson, som efter morbroderns död i Bender
skulle bege sig till Stockholm för att utkräva den ansenliga
fordran, som Mazepa hade på Karl XII; men i Hamburg
utlämnades han åt den ryske residenten Bettacher (1716), hölls
inspärrad i Schlüsselburg i sju år och fördes därpå till Jakutsk, där
han år 1740 dog i elände och isolering. I den sibiriska
vildmarken påträffades Vojnarovskij 1736 av den redan omnämnde
akademikern Müller (del II sid 79), för vilken skalden låter
Vojnarovskij berätta sin sorgliga levnadshistoria och klaga vid sin
hustrus grav:[1]
»Ack, kanske har jag tagit miste,
då jag av frihetslusta brann.
Jag då ej av mitt felsteg visste:
i tsaren såg jag en tyrann....
O ve! Jag dör i nattens land,
ty så mig bjöd ett vidrigt öde.
Jag biltog dör, och annan sand
skall sluta ögat på den döde.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
