Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Dekabristerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
polsk släkt, som var befryndad med den ryska högaristokratien
(Odojevskij, Narysjkin, Rimskij-Korsakov, Razumovskij m. fl.),
hade han, vid sidan av en god universitetsbildning, haft en rätt
stormig ungdom (så t. ex. hade han i Brest en gång spelat en
uppsluppen »kamarinskij» på orgel i en katolsk kyrka!), men
stadgade sig tidigt nog och gick gärna i kyrkan för att där
studera ryskt själsliv, enär »vi äro ryssar endast i kyrkan och jag
vill vara ryss». Tack vare den humane Jermolovs välvilja hann
han bränna alla papper, som rörde hans förhållande till
dekabristerna, så att han efter några månaders arrest blev frikänd av
brist på bevis. Redan 1822 anställdes han såsom
legationssekreterare i Persien och vart minister i Teheran, där han jämte
hela legationspersonalen mördades av den persiska pöbeln 1829.
Hans söndersargade kropp igenkändes på ett ärr, som han fått
i en duell för den av Pusjkin i »Onegin» besjungna dansösen
Istominas skull, vid vilket tillfälle såsom sekundant tjänstgjorde
en notorisk fyllbult Kaverin, som stått modell till storskrävlaren
Zaretskij, Vladimir Lenskijs sekundant i Onegins duell.
»Gore ot uma», »Snillets förbannelse»,[1] offentligt uppförd
1831 och tryckt 1833, ehuru otaliga avskrifter cirkulerat långt
förut, är utan tvivel Rysslands kvickaste karaktärskomedi i
Molières stil och en bitande satir över det dåtida salongslivet i Moskva.
Lustspelets mer resonerande än handlande hjälte, den fint
bildade, idealistiske Tjatskij, som efter några års bortovaro i
utlandet plötsligt dyker upp i Moskva, mottas kyligt av sin ungdoms
»flamma», den fjolliga, bortskämda Sofia, och utgjuter sin galla
över de sociala förvändheterna, tills han bringar hela societeten
i harnesk mot sig och till sist förklaras för tokig. Handlingen
är sålunda tunn, men karaktärsteckningen av dessa bornerade och
uppblåsta narrar och skälmar med klingande titlar och granna
kläder är ypperlig, och den spirituella formen med de fyndiga
rimflätningarna och de vassa replikerna söker sin like i hela den
slaviska vitterheten. Många repliker ha ock ingått i det allmänna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
