Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Den ryske nationalskalden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
erotiska verser till de tvetydiga skådespelerskorna vid greve Varf.
Tolstojs privata teater i grannskapet av Tsarskoje Selos lyceum,
svärmat för »friheten och dolken» under sin kanslitid i
Petersburg och gjort sig känd som oregerlig byronist i södern. Den
pistolkula, varmed hans svåger, den tvetydige holländske
baronen d’Antès Hekkeren, den 27 jan. 1837 dödligt sårade honom
(närmast med anledning av anonyma brev, som rörde hans hustru
Natalia född Gontjarova), kom i själva verket som den enda
möjliga befrielsen från olidliga kval.
Då Pusjkin 1826 fick det kejserliga löftet, att Nikolaj I själv
skulle bliva skaldens censor, hade han ej tagit med i beräkningen
Rysslands nye Araktjejev, den obildade inrikesministern Alexander
Kristoforovitj Benkendorf, genom vilkens händer alla skrivelser
till kejsarens privata kansli gingo. Det var verkligen
»näktergalen i kattens klor», och Benkendorf lät skalden gång efter
annan pröva på censurens allmakt. Och ändå kände Pusjkin
på sig, att han skulle bli störtad från sin höga förtroendepost,
så snart Benkendorf upphörde att regera. Då han ville företaga
en resa, fick han en sårande påminnelse om »helgden av en
adelsmans löfte att alltid uppföra sig höviskt och värdigt», och
då han vid sitt tilltänkta giftermål frågade Benkendorf, om
kejsaren hade något emot hans hjärtas val, fick han av polischefen
det svävande beskedet, att han »icke hemfallit under
monarkens vrede, utan endast stod under dennes faderliga uppsikt».
Detta fick skalden nogsamt erfara, då han arbetade på en av
sina största uppgifter: det historiska skådespelet »Boris Godunov»,
ett ryskt motstycke till Shakespeares »Richard III», tronusurpatorn,
som genom mordet på tsarevitj Dmitrij vinner det yttre målet,
men går under såsom en sedligt bruten människa. Kejsaren
ville av detta stoff göra en roman i W. Scotts stil och klandrade
vissa realistiska scener (utan tvivel de i estetiskt avseende mest
lyckade) såsom »triviala och bondska». Efter en massa ändringar
och strykningar publicerades manuskriptet 1831 såsom ett
fragment, en storslagen torso, som överraskar genom historisk
trohet, realistisk kraft och psykologisk skärpa. Men det vart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
