Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Den ryske nationalskalden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som utöste sin vanmäktiga vrede mot ett beläte av koppar.
»Den onde hittade på att låta mig födas i Ryssland med förnuft
och talang», skrev Pusjkin själv en gång, och en dikt begynner
med orden: »O Gud! Låt mig ej bli från vettet!...»
Detta är ett försök till en psykologisk förklaring[1] på samma
gång innebärande en viss ursäkt för en karaktärsutveckling, som
blott en kortsynt psykologisk estetik eller en förutfattad
partimening kan stämpla som falskhet eller förräderi. Pusjkin var
aristokrat i anor och vanor; han var såsom Peter den store i
mångt och mycket långt före sin tid, och om han ej kunde
sympatisera med åtskilligt i det dåtida nationella livet, hade han så
mycket mindre anledning att gagnlöst offra sitt liv för »folket».
Men just därigenom räddade han icke blott sin egen
skaldeindividualitet, utan ock den ryska skaldekonsten från den rimmade
dygdemoral, vartill Karamzin och Zjukovskij lyftat den från
sjuttonhundratalets hovmässiga retorik. Han blev konstnär för
konstens egen skull; däruti ligger hans evärdliga storhet, och
det var hans närmaste efterföljare (Gogolj och Bjelinskij)
förbehållet att åter leda den ryska vitterheten in i de rätta spåren
genom att ställa den i samband med den demokratisk-sociala rörelsen.
I den fragmentariska berättelsen »Egyptiska nätter» (1835), en
sarkastisk bild av det mondäna livet i Petersburg, förekommer ett
för Pusjkin mycket betecknande uttryck. Då en italiensk
deklamatör frågar poeten Tjarskij, vilket ämne han bör välja vid en
soaré, svarar Tjarskij överlägset: »Skalden bestämmer själv
ämnena för sin sång, och massan har ej rätt att bestämma
riktningen för hans inspiration.» Denna skaldefrihet bevarade
Pusjkin såsom livets dyrbaraste klenod även i sin politiska
förnedring och i sina vankelmodigaste stunder, och hans aristokratiska
självsvåld stegrades stundom till ett horatianskt förakt för
»profanum vulgus», till ett överskattande av poesien såsom sitt eget
mål. I dikten »Tjernj» (Pöbeln) gisslas den stora massans
likgiltighet, kortsynthet och småsinthet, och när folket undrar, vad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
