Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Det ryska samhällets uppvaknande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vi dock tala Europas språk. Vår exotiska civilisation har
anslutit oss till Europa, så att vi tillägnat oss dess språk, fastän vi
sakna dess idéer. Ehuru vi ha endast ett fåtal sedvänjor, traditioner
och minnen, ehuru vårt förflutna ej binder oss vid något annat
folk på jorden och änskönt vi ej inbegripas i något av de sedliga
världssystemen, tillhöra vi dock västerlandet i det yttre
samhällsskicket. Detta samband är visserligen mycket svagt, ty det
förenar oss ej med Europa så intimt, som man kanske tror, och
låter oss ej på alla punkter av vårt väsen känna den stora rörelse,
som försiggår där; men detta samband ställer dock våra
kommande öden i avhängighet av det europeiska samhällets. Ju mer
vi därför söka amalgamera oss därmed, dess bättre för oss själva.
Hittills ha vi levt alldeles ensamma, och det, som vi fått av
andra, har stannat på ytan som ett vackert skal utan att tränga
till djupet av vår själ. Men numera ha samhällets krafter så
ökats, dess inverkan på människosläktet i det hela så utbretts,
att vi snart måste bli indragna i dess virvel med kropp och
själ. Ty länge kunna vi ej stanna i vår öken och måste därför
göra vårt bästa att bana vägen för det nya släktet. Kunna vi
också ej lämna det en verklig tro, som vi aldrig haft, en skarpt
utpräglad personlighet, må vi åtminstone lämna åt eftervärlden
några idéer, som, om ock ej uppfunna av oss själva, ändock
innebära ett traditionellt element och besitta något mer styrka och
fruktbarhet än våra egna tankar. Därigenom skola vi göra oss
förtjänta av eftervärlden och ej hava levt gagnlöst på jorden.»
I en under trycket av förföljelserna skriven, men ofullbordad
försvarsskrift med den ironiska titeln »En dåres apologi» (1837)
erkänner han vissa ensidiga överdrifter och medger, att »ryska
regeringen blott gjort sin plikt», men anklagar publiken, som
genom sina illasinnade skrik bragt honom från vettet. Men i
sak är det blott en sammanfattning av hans förut uttalade åsikter:
»Redan i tre hundra år strävar Ryssland att hopsmälta med
västra Europa och hämtar därifrån sina idéer, kunskaper och
livsnjutningar. Den störste av alla tsarer, som för oss begynte
en ny æra och som vi ha att tacka för vår storhet, glans och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
