Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Gogolj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en tid bortåt. Och under sina resor till herregodsen gjorde han
en mängd egendomliga bekantskaper, som bilda ett underbart
bildgalleri i den ryska kulturhistorien.
Enär dödligheten varit mycket stor på somliga ställen, saknades
ingalunda den åstundade varan, för vars anskaffande Tjitjikov måste
förebära allahanda svepskäl, vanligtvis att han för att träda i
statstjänst eller i äktenskap behövde med dokument styrka sin
eganderätt till ett visst antal »själar», vare sig dessa voro
levande eller icke. Den ene slavhandlaren begriper platt intet
av en så kuriös affär och skänker bort sina döda bönder för
ingenting; men andra ana oråd och schackra om den fingerade
varan med rysk köpmansslughet och energi. I alla dessa typer —
den slarvige, flegmatiske Manilov, den vidskepliga, giriga änkefrun
Korobotjka, den brutale storskojaren och falskspelaren Nozdrev,
den plumpe, bondsluge Sobakevitj, Pljusjkin, diverse figurer ur
stadslivet m. fl. — har Gogolj på ett mästerligt sätt tecknat de
sämsta och minst sympatiska sidorna av den ryska medelklassen.
Men ehuru hans skrattretande humor firar sina största triumfer
i detta arbete, är romanen i själva verket högst sorglig och
kvarlämnar ett djupt beklämmande intryck på läsaren. »Huru
sorgligt är ej vårt Ryssland!» utbrast med rätta Pusjkin, då han
fått läsa början av manuskriptet, och Bjelinskij gjorde följande
bittra slutreflexion: »Redan halvtannat sekel har förflutit, sedan
gosudar Peter I renade våra ögon i den europeiska upplysningens
skärseld och gav i våra händer alla medel och vapen att verka.
Men allt fortfarande är det samma ödemarker, samma bedrövliga
och folktomma nejder, lika ogästvänligt och otrevligt runtomkring
oss, som om vi hittills icke varit hemma under eget tak, utan
stannat mitt på vägen och fått härbärge på en kall, insnöad
gästgivargård, där den dåsige gästgivaren givit beskedet, att inga
skjutshästar kunna fås.»
»Ryssland, Ryssland! — begynner det praktfulla lyriska parti,
då Tjitjikov efter väl förrättat knep kör ut på steppen i sin med
tre hästar förspända kalesch, nya äventyr till mötes. — Vilken
ofattlig, hemlig kraft drager mig till dig? Vi förnimmes och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
