Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Gogolj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gogoljs dunkla avsikt var i själva verket att av »Döda själar»
skapa en rysk Divina Commedia, en vandring från helvetet genom
skärselden till paradiset. Den första delen motsvarade »Inferno».
Gogoljs »Purgatorio» föreligger endast i fragmentariskt skick, och
till »Paradiso» hann han aldrig fram. Han var då redan anfäktad
av »makterna», och på honom kunde tillämpas den gamle
kievmunken Serapions[1] ord: »Gud tillät de onda andarna att få
inflytande på honom, därför att han var mottaglig därför».
Samma halvhet och kortsynthet, som kännetecknade »Revisorn»,
återfinnes i ännu högre grad i »Döda själar». Gogolj hade en
utomordentligt fin blick för livets komiska sidor, men undvek
ängsligt konsekvenserna av de sociala missförhållandena. Han
sökte ej klargöra för sig, varför det just i Ryssland fanns så
många odågor och skälmar av Chlestakovs och Tjitjikovs sort
eller så många brutala, fala och servila tjänstemän, och varför
Ryssland behövde en särskild institution för att inkognito
kontrollera länsstyrelserna. Då han med sin blodiga satir gisslade
handeln med »levande människokött» och »döda själar», tänkte
han näppeligen på att dess udd riktades mot Rysslands värsta
onda: livegenskapen, ty så fort både zapadnikerna och slavofilerna
genom Gogoljs roman bragte livegenskapen på tal, blev Gogolj
så förfärad över det onda, som han råkat blotta, att han genast
föll undan och gjorde offentlig avbön — ingalunda av feghet,
utan på grund av en starkt konservativ, andligt trång
världsåskådning, som ansåg livegenskapen för en patriarkalisk institution,
ett noli tangere för alla utom för tsaren själv.
Redan under författandet av romanens första del spårades den
fatalistiska stämning, som grep Gogolj under detta arbete. »En
underbar skapelse håller på att alstras inom mig och fyller mina
ögon med tårar. Här ser jag klart Guds heliga vilja; en dylik
ingivelse är ej en människas verk, ty aldrig skulle hon kunna
uttänka ett sådant ämne... Ännu länge är det mig förelagt att
gå hand i hand med mina underliga hjältar och att betrakta
hela detta väldigt rörliga liv genom ett för världen synligt löje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
