Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Slavofilerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»riksdag»). Även den från det första kapitlet bekante Magnitskij
hade en dunkel aning om slavofilism, i det han påstod, att
Rysslands närmande till Europa genom Peter I vore nödvändigt för
— Europa, som »måste renas och föryngras genom Ryssland».
Alexander I:s reaktionära mystik främjade indirekt denna rörelse,
och i slutet av hans regering bildade sig ett sedermera upplöst
»Sällskap av visdomsvänner» (Obstjestvo ljubomudrija), som ej
ville veta av den västerländska vetenskapen och som upplivade de
gamla hesychasternas[1] österländska kontemplation. Men
utgångspunkten för slavofilismen — Rysslands enda ansats till en
verklig nyromantik — blev den tyska filosofien, närmast
hegelianismen, ur vars arsenal såväl zapadniker som slavofiler hämtade
vapen för sin svaga bevisföring. Hegels sats om »världsanden»,
det absoluta förnuftet, som successivt uppenbarat sig hos
världshistoriens olika raser och folk, gav dessa nationella svärmare ett
ljuvt budskap, att turen också måste komma till slaverna att efter
antikens folk, efter romaner och germaner uppenbara det
absoluta förnuftet i mänsklighetens historia. Denna nationella
väckelse flammade upp i slutet av 1830-talet, då Moskva fick besök
av den märklige kroatiske agitatorn Ljudevit Gaj, skaparen av
den s. k. illyriska rörelsen, ett sydslaviskt självständighetssträvande
av politisk och litterär art. Vid en festmiddag för den firade
gästen, där det skålades för montenegriner, bosnjaker, tjecher och
andra besynnerliga folkslag, varom man i Ryssland efter
Krizjanitj’ tid ej visste synnerligen mycket, vart Konstantin Aksakov
så upphetsad, att han ville »berusa sig av magyarers och tyskars
blod». Lyckligtvis var ingen »tysk» tillstädes, och detta sublimt
löjliga kraftuttryck drunknade i en skrattsalva, då en viss Androsov
sprang upp, grep en dessertkniv och skrek: »Min gamle husvärd
är en tysk pianostämmare. Låt oss genast mörda honom!...»
Den sammanhållning, som i början funnits hos de blivande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
