Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Det politiska genombrottet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med knut och spö. Särskilt sträng var man mot den religiösa
litteraturen; år 1793 brändes i Ryssland 20,000 böcker på bål,
och tre år senare förbjödos alla privattryckerier. Åter inträdde
en stor lättnad under förra hälften av Alexander I:s regering,
tills Magnitskij-Araktjejevs skräckregemente tog vid. Censuren
blev nu ett högst viktigt och komplicerat statsmaskineri, som
sorterade dels under undervisningsministeriet, dels under heliga
synoden, dels — och företrädesvis — under »tredje avdelningen av
Hans Majestäts egna kansli» och förgrenade sig i en mängd
avdelningar: för krigsväsen, teater, kyrka, skönlitteratur m. m.
Det fanns mer tjänstemän i detta besynnerliga departement än
antalet tryckta böcker under loppet av ett år, och resultatet vart
naturligtvis: ordre — contreordre — désordre. I en översättning
av Adam Smiths politiska ekonomi ströks uttrycket hörnsten,
enär detta finge användas blott om Kristus i andliga skrifter;
1829 fick en censor i Petersburg en veckas arrest för att han
godkänt en artikel om minskning i inkomsten av brännvinsskatten;
1842 fick romanskribenten Kukolnik en sträng varning för att
han i en berättelse från tsar Peters tid framställt en rysk
adelsman såsom en dålig karl, men hans betjänt som en hedersman;
1845 förbjödos strängeligen alla pressuttalanden om den
tilltänkta Nikolajevska järnvägen, och metropoliten Filaret ville rent
av stryka en strof i Pusjkins »Onegin», där det talas om kajor
på kupolernas kors i Moskva. Men till och med Benkendorf
fann detta för starkt och hänvisade metropoliten till
polismästaren.
Höjdpunkten av denna i nyare tidens världshistoria säkerligen
exempellösa skuggrädsla för det offentliga ordet nåddes år 1848,
då allt, vad Ryssland hade av andligt frisinne, tycktes utrotat
eller oskadliggjort inom lås och galler. Den ryska vitterhetens
historia under hela århundradet vittnar nogsamt om dessa brutala
förföljelser, vartill vi ofta haft och hava tillfälle att återkomma i
detta arbete. Men den sorgliga saken har ock en komisk sida,
som icke är mindre viktig för att belysa det narraktigt
meningslösa i denna munlåspolitik. Om man läser t. ex. övercensorns,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
