Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- VIII. Narodnikerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Oförgätliga — fria stepp! — Du omätliga — gröna stepp!
Präktigt spinner du — färgers band. — Mäktigt hinner du — havets strand.»
Med Koltsov föddes hans poesi, och med honom dog ock
dess hemlighet, såsom Bjelinskij uttryckte sig, ty vid beröringen
med nordens råa klimat och Petersburgs sällsamma kultur
vissnade denna ömtåliga steppblomma. Hans okonstlade skaldekynne
kunde ej smälta den ytliga halvbildning, som han vid mer
framskridna år uppsnappade i litterära salonger, och hans svaga, veka
karaktär, redan tidigt bruten genom disharmoniska förhållanden
i fadershemmet, vart alltför snart ett lättfånget byte för
dryckenskapslasten. Slutet på hans olyckliga liv var gräsligt.[1]
Koltsov har icke utan skäl kallats »Rysslands Burns», och han
påminner därför även om Sveriges Gustaf Fröding, ehuru han
varken i ämnesbredd, psykologiskt djup eller konstnärlig
virtuositet kan mäta sig med Fröding. Men hos alla tre fanns en
fin konstnärlig uppfattning av den poetiska folksjälen, av det
humoristiska, det lyriska och tragiska hos folket, och deras
livsöden hade mycket gemensamt. Med Burns delade Koltsov lotten
av en brusten kärlekslyckas ödesdigra verkningar, och med den
svenske folkskalden var han andligt befryndad genom den
tungsinta stämning, som under trycket av yttre missförhållanden nästan
urartade till vanvett och drev honom till ett andligt självmord.
Slutackorden hos den svenske och ryske skalden förete en
hemskt frapperande likhet. Likasom Fröding på sistone försjönk
i religiösa och metafysiska grubblerier, som sprängde den
konstnärliga formen och förklingade i en bruten andes sista suckar
av förtvivlan och ångest, hemföll ock Koltsov inemot slutet av
sitt korta liv åt abstrakta reflexioner över livets intighet i sina
dumy, som totalt sakna den omedelbara friskheten i de forna
visorna om kärlekens ljuva ve och vårens korthet. Även för
Koltsov vart lidandets religion den sista stora tröstekällan i ett
förfelat liv, och döden kom för honom såsom den efterlängtade
förlösaren från olidliga kval:
[1] Om Koltsovs liv och diktning läses utförligare i »Ryska skaldeporträtt»
sid. 168—183.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 16:48:56 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ryskulhi/3/0152.html
