Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Narodnikerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1837) beslöt han att studera vid universitetet. Fadern motsatte
sig denna plan på det bestämdaste och vägrade allt understöd,
så att sonen redan från de första dagarna av sin vistelse i
huvudstaden led stor nöd och ofta måste svälta. Studierna, som under
sådana förhållanden bedrevos ganska oregelbundet, kröntes icke
med framgång, och det dröjde ej länge, förrän Nekrasov helt
och hållet ägnade sig åt publicistisk och poetisk verksamhet. År
1846 utgav han revyn »Peterburgskij Sbornik», vari Dostojevskij
debuterade med den uppseendeväckande samhällsnovellen »Fattigt
folk»; 1847 övertog han redaktörskapet av den av Pusjkin
grundade tidskriften »Sovremennik» och vart efter Bjelinskijs död
den erkände ledaren av den litterära kritiken med en avgjort
social tendens. Åren 1868—74 redigerade han »Otetjestvennyja
Zapiski». Hans levnadsslut vart mycket olyckligt: följderna av
fysiska försakelser, utsvävningar, ett uppslitande arbete och en
omåttlig spelpassion, som närdes av hans alltmer tilltagande
begär att förtjäna pengar, förstörde totalt hans nervsystem; härtill
kommo kräfta i magen och andra krämpor. Den berömde
kirurgen Billroth från Wien gjorde en gagnlös operation, och
i slutet av år 1877 avled Nekrasov efter förfärliga plågor.
Såsom moralisk karaktär var Nekrasov allt annat än sympatisk,
men domen över honom blir ändå mild, ty han försonade
mycket genom de kroppsliga lidandena, genom sin andliga ruelse
och den förtärande disharmonien mellan idealet och verkligheten.
»Mitt namn — skrev han själv till en vän — skall icke stråla
av ära och glans. Kampen för den materiella tillvaron hämmade
min skaldiska utveckling, och det sociala eländet besegrade min
sångmö. Blott den, som tjänar de högsta syften och helt ägnar
sig åt sitt kall och kämpar för sina bröder, endast han lever i
evighet.» Denna självbekännelse innehåller en estetisk sanning,
ty Nekrasovs sociala kampdiktning saknar ofta den musikaliska
välklangen, den konstnärliga formfulländningen. Men dess
mäktigare voro dess innehåll och dess verkningar på det ryska
samhället. Då Dostojevskij vid hans grav — Nekrasovs begravning
på Novodjevitje-klostrets kyrkogård utanför Petersburg vart den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
