Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Narodnikerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
ÅTTONDE KAPITLET.
dittills största och mest gripande demonstrationen vid en rysk
författares död — undrade, om Nekrasov kunde mäta sig med
en Pusjkin eller Lermontov, hördes en röst ur hopen: »Han var
större än alla andra.» Denna överskattning torde ännu vara
gällande i det ryska samhällets bredare lager, och länge sedan
har Nekrasov fått den förlåtelse, som han själv bad om i de
rörande verserna:
»För droppen av det blod, som jag gemensam
med folket har, förlåt, o fosterland,
min stora skuld! ...»
Förtrogen både med det ryska bondelivet ifrån barndomen
och med huvudstadslivet under studentåren, hade Nekrasov en
glödande medkänsla för alla samhällets olycksbarn, vare sig på
den ruskiga bykrogen eller i städernas underjordiska kyffen.
Det ryska folket höll visserligen på (i slutet av 1850- och början
av 1860-talet) att bliva fritt i juridisk mening genom
bondeemancipationen; men Nekrasov nöjde sig icke med denna
formella eftergift åt rättvisan, ty frågan ställde sig för honom icke:
»är folket fritt?», utan: »är folket lyckligt?» Och här såg han
bäst, huru mycket ännu fattades, innan slavofilernas drömmar
om den paradisiska bondekommunens lycksalighet bleve
förverkligade.
»Moder fosterland! O, kunde blott min låga
bringa hämnd åt dig för långa seklers plåga!
Men i evighet du vara skall så öde.
Qråt, min sångmö, gråt! De stå ej upp, de döde!»
Men lyckligtvis stannade det hos Nekrasov icke vid vanmäktiga
tårar, ty hans sångmö var ingen otröstlig Niobe, utan född till
kamp och hämnd. Fastän det överallt såg mörkt ut, hade
lastbarheten ej alldeles fördärvat det ryska folkets hjärta, ty »där
slumrar folkkänslans äkta kraft levande, och under det iskalla
Sibiriens hårda skal finnes gediget guld». Satiren vart det vapen,
varmed Nekrasov både värnade sig själv mot en ofruktbar för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
