Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Narodnikerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
ÅTTONDE KAPITLET.
nyansrikt språk, men själva stoffet förblir obekant för utlänningen,
och formen lider konstnärligt genom inblandningen av
etnografiska, sociologiska och agrarekonomiska undersökningar. Men
just därför äro hans hårdsmälta skrifter hart när oumbärliga för
dem, som vilja studera den ryska bondefrågan ur psykologisk
och ekonomisk synpunkt.
I fragmentet »Ur Tiapusjkins memoarer» har Uspenskij på
ett vackert sätt åskådliggjort sin uppfattning av konsten i
dess förhållande till kulturen. Popsonen Tiapusjkin är en rysk
Diogenes, som reser omkring för att söka människor; han längtar
oupphörligt efter nya intryck, blir trött på böcker och tidningar
och övertygas allt mer om den ryska liberalismens falska
uppfattning av bonden. Slutligen drar han sig tillbaka på landet
såsom folkskollärare, skriver sina memoarer och erinrar sig
därvid en episod från ett besök i Paris (där Uspenskij själv varit).
Han var då även i Louvren och råkade få se Venus av Milo.
»Häpen inför något ovanligt, ofattbart, såg jag på henne och
frågade mig oupphörligt, hur det var fatt med mig. Men en
stor glädje spred sig i mitt hopskrynklade, stympade och
utpinade väsen, och jag hörde med andakt på vaktmästarens
upp-rabbling om att Heine i timtal suttit på den röda sammetssoffan
och gråtit vid denna anblick... Jag hörde intet mer, jag såg
ej den kroppsliga nakenheten; jag såg endast det rent
gudamänskliga, det okränkta människovärdet, möjligheten för alla att vara
sköna. Gud vare lov! Ännu kan man leva på Guds gröna jord!»
Denna aning om det mänskligt gemensamma, som ändå finnes
eller borde kunna finnas mellan antikens skönhetsgudinna och den
hungrige, smutsige och frysande muzjiken, är en av den ryska
litteraturens finaste pärlor. I denna punkt ter sig bondeskildraren,
popsonen Uspenskij såsom en direkt föregångare till den
överförfinade, börds- och själsaristokratiske Merezjkovskij. Här öppnar
sig ett ändlöst perspektiv för den mänskliga utvecklingen och
fullkomningen.
I motsats till Gl. Uspenskijs pessimism står N. N.
Zlatovrat-skijs optimistiska och något poetiskt färgade uppfattning av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
