Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Dostojevskij
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XI.
Dostojevskij.
ALLT det goda, kärleksfulla och barmhärtiga, som finnes i
djupet av den ryska folkkaraktären; allt lidande och elände,
som hopat sig i Ryssland under århundradenas lopp; all
ortodox mystik, all sjuklighet, allt kaotiskt grubblande och
famlande — allt detta fick i den ryska litteraturen sitt snillrikaste
och mäktigaste uttryck i Dostojevskij. Han är, vore man frestad
säga, den ryska litteraturens Ivan Groznyj; men på samma gång
hade han något av de urkristna martyrernas asketiska ödmjukhet.
Han hade något både av Gud och satan inom sig; han var den
ryska revolutionens siare och hade skådat djupare än de allra
flesta andra människor ned i avgrunder av mänsklig lastbarhet
och vidrig sjuklighet.
Redan den yttre bilden av Dostojevskij, det underliga Rysslands
underligaste människa, fäster sig outplånligt i åskådarens minne
vid anblicken av Perovs oljeporträtt i Moskvas Tretiakov-galleri.
De hoppressade, tunna läpparna, den inåtvända blicken, det bleka,
avtärda ansiktet med det stripiga skägget, den höga pannan och
de öfver knät hopkramade fingrarna — hela den både tilldragande
och frånstötande uppenbarelsen ger en för ögat skönjbar
föreställning om denne lidande tänkare, som ruvade på det ryska
livets mörkaste gåtor. Och det är denna sjukliga ande, som
företrädesvis behärskar de nyaste andliga strömningarna i Ryssland
med deras än titaniskt trotsiga revolter, än ödmjukt resignerade
svärmerier och grubblerier.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
