Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Dostojevskij
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DOSTOJEVSKIJ.
207
alt låta fantasien vältra sig i all denna smuts, och där finnas
scener, som i gräslighet lämna den Zola’ska naturalismen långt
bakom sig; man tänke t ex. på Kirilovs ohyggliga självmord i »De
besatta» eller på den hemska natten i »Idioten», då furst Mysjkin
(»der reine Thor») och den vällustige mördaren Rogozjin under
kärleksfulla smekningar bädda åt sig vid den mördade Nastasias
sida! Och ändå finns det i handskrift åtskilliga kapitel, som den
ryske förläggaren ännu icke vågat framvisa för censuren. All
lastbarhet, allt mänskligt elände, som under århundradens lopp samlat
sig i Ivan Groznyjs rike, vart för Dostojevskij till en enda stor
samhällsböld, i vilken hans skarpslipade kniv skar med kirurgens
skicklighet och med forskarens vetenskapliga intresse.
Men för Dostojevskij äro alla mänskliga förvillelser och brott
endast det negativa uttrycket för sökandet efter Gud, efter
förädling och fullkomning, den stora skärseld, som människan måste
genomgå för att komma från sitt helvete till ett renhetens paradis,
och detta gör Dostojevskijs författarskap sedligt i högsta mening.
I »Anteckningar från det döda huset» öppnade sig för hans syn
andliga bråddjup av brott och nöd, men även där sökte och fann
han det mänskliga. I »Brott och straff» undersöktes med pinsam
noggrannhet alla psykiska verkningar av ett länge planlagt mord:
fruktan, misstänksamhet, förhärdelse, självförakt och den slutliga
ångern. I den lyrisk-mystiska romanen »Idioten» (1868)
analyseras med hemlig sympati en svagsint, vekhjärtad nevrasteniker,
som är kraftlös mot det onda, och i »De besatta», Bjesy (1878)
drar Dostojevskij med sin ensidigt konservativa, ortodoxa
själsläggning de yttersta konsekvenserna av nihilisternas vanvettiga
förlöpningar, och till »nihilism» räknade Dostojevskij alla nya
politiska företeelser alltifrån »Karmozinovs» (= Ivan Turgenevs)
löjliga koketterande för det västerländska till terroristernas
skräckdåd. Romanens hjälte Stavrogin, sedligt fördärvad, kan ännu önska
det goda, men finner ock tillfredsställelse i det onda. — »Jag följer
djävulen, men jag är ock din son, Herre», säger Dmitrij Karamazov.
Dostojevskij förnekade nihilismen icke för dess religiösa ateism,
utan därför att den i hans ögon saknade tragiskt djup och gjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
