Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Dostojevskij
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216
TOLFTE KAPITLET.
övertygad om att alltsamman blott är en gammal kyrkogård och
intet vidare.»
I sin politiska åskådning framstår Dostojevskij däremot såsom
en direkt efterföljare av Chomjakov och K. Aksakov. Ryssland
borde spela en andligt och politiskt ledande roll bland slaverna,
och dess sanna fördel vore att göra offer för rättvisans skull och
för slavernas all-enhet. »Hur ofta har ej Ryssland handlat
oegennyttigt i sin politik(!)? Det tjänade under hela sin petersburgska
historia mestadels främmande intressen med en oegennytta, som
Europa bort inse, om det varit mer klarsynt och ej misstänkt
skurkaktighet eller dumhet. Konstantinopels Gyllene Horn skall
bliva vårt — icke såsom en följd av våldsam erövring, utan såsom
ett naturligt resultat, då tiden är mogen därför, och det ryska
folket ser i orientfrågans lösning hela den ortodoxa kristenhetens
befrielse och framtidens stora kyrkoenhet. Den frågan gäller ej
blott tillträdet till Medelhavet, utan ock Rysslands framtidsöde;
den har ej uppdiktats av slavofilerna, utan föddes före Peter den
store, vilken flyttade den med sig från Moskva till Petersburg.
Den kan ej dö, och att avstå därifrån vore liktydigt med att slå
Ryssland i spillror. Men det västerländska påvedömet har sålt
Kristus för jordisk vinning och genom materialism och ateism
alstrat en socialism, som ej vill veta av Gud och Kristus.»
Dostojevskijs sista offentliga uppträdande vart hans livs största
triumf: det var år 1880, då han vid Pusjkin-jubileet höll ett tal
över den ryske nationalskalden, i vilken han såg det fullaste
uttrycket för den ryska andens strävanden, instinkter och krav i ett visst
historiskt moment, därför att Pusjkin förstod att förena europeisk
bildning med ryskt själsliv. Redan de inledande orden: »Ödmjuka
dig, högfärdiga människa! Möda dig, fåfänga människa!» försatte
åhörarna i en andaktsfull stämning, som vid talets slut yttrade
sig i ett gränslöst jubel, blandat med gråt och snyftningar. Och
det var icke blott en hyllning åt Pusjkin, utan ett helt livsprogram,
en analys av den ryska folkkaraktären och historien i Dostojevskijs
ortodoxa optimism. Några utdrag torde ge en föreställning om
det mäktiga innehållet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
