Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Profeten på Jasnaja Poljana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PROFETEN’ PÅ JASNAJA POLJAN A.
223
voro redo att dö — icke för en belägrad stad, utan för sitt
fosterland. Denna Sevastopols hjältedikt skall länge kvarlämna
djupa spår i Ryssland, ty dess hjälte var det ryska folket...»
Samma patriotiska tankegång genomlöper den väldiga romanen
>K.rig och fred» (1865—69), »den passiva tapperhetens hjältedikt»
och ett av de mest monumentala epos, som den moderna
världslitteraturen känner. I tre släktled skildras här det ryska (adliga)
samhället, särskilt ur Tolstojska släktens umgängeskrets (under de
antagna namnen Bolkonskij och Rostov). Bataljmålningarna från
Schöngraben, Austerlitz m. m. äro makalösa i sin åskådlighet;
det breda ämnet — den ryska nationalitetsidéns genombrott under
Alexander I:s kamp med Napoleon — öppnar vida perspektiv
med stor massverkan, och det hela slutar lyckligt med en
familjeidyll, som lovar den bättre framtid, varpå Ryssland allt
fortfarande väntar. Någon viss »hjälte» finnes icke i detta diktverk —
för Tolstoj existerar ingen personlig hjältedyrkan, ty hans ideal
är folket i dess helhet — men en med förkärlek tecknad
huvudfigur är Tolstojs egen spegelbild Pierre Bezuchov, som under
fångenskapen lär känna den gammaltroende bonden Karatajev
och av honom undervisas i människokärlek och det plikttrogna
arbetets lycka.
Men redan i detta verk framträder den dualism mellan
konstnären och tänkaren, som sedan blev så ödesdiger för Tolstoj
och som påminner en smula om Gogoljs sorgliga utveckling.
Då Tolstoj velat vara konstnär, har han blivit tänkare; men då
han skrivit sina moralfilosofiska eller socialekonomiska
avhandlingar, har skaldenaturen åter tagit ut sin rätt. Detta gör Tolstojs liv
nästan tragiskt, ty den storhet, som han vunnit på det skönlitterära
området och som han själv numera så ivrigt förnekar eller
åtminstone låtsas negligera, har undanskymts av hans betydelse
såsom samhällsförkättrare eller världsförbättrare, ehuru han såsom
sociolog aldrig mäktat höja sig över den dilettantiska
ståndpunkten och, i stort sett, blivit endast en eftersägare av sekelgamla
sanningar och osanningar. Framför allt lider han av brist på
historiskt förstående, och detta röjer sig bäst i »Krig och fred»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
